Verkligheten överträffar dikten i kulturpolitiska satiren ”På armlängds avstånd”

Filmfestivalens inledningsdag på fredagen hettade upp stämningen i den kulturpolitiska debatten. Först uteblev kulturministern från det filmpolitiska toppmöte som brukar inleda festivalen. Moderata Parisa Liljestrand prioriterade i stället att besöka strömningsjätten Netflix i Stockholm innan hon framåt kvällen åkte till Göteborg för att leverera ett – delvis utbuat – invigningstal som av många tolkades som att hon inte anser att svensk film är tillräckligt kommersiellt gångbar, borde bära sina egna kostnader i högre utsträckning och inte heller gör rätt ekonomiska prioriteringar. Ett tal som väckt många reaktioner i medierna under första festivalhelgen.

Även i den aktuella satirserien ”På armlängds avstånd” – som utspelar sig i en nära framtid där kulturinstitutionerna har monterats ner och bara kommersiell kultur är gångbar – förekommer ett kulturpolitiskt motståndsmöte där en brokig samling förtvivlade kulturutövare väntar på en minister som aldrig kommer.

– Det som hände igår passade ju väldigt bra in i det vi har gjort. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det vi har skämtat om i serien blir plötsligt helt relevant. Det är tragikomiskt men känns också sorgligt lägligt, säger skådespelaren och regissören Tuva Novotny.

I ”På armlängds avstånd” spelar hon en stram film- och tv-producent som i smyg älskar finkultur men som navigerar i ett hyperkommersiellt medielandskap där ett dokusåpaformat kan heta ”Migrants got talent” och en kostymfilm om krigarkungen Karl XII projekteras med en AI-förbättrad Benjamin Ingrosso i huvudrollen.

– Jag tänker på henne som en överlevare. Hon paddlar för livet med skygglapparna på, förklarar Novotny.

Regissören Jimmy Olsson gör jämförelser med serien ”Simpsons”:

– Det känns lite som att vi har gjort en serie som den, som förutspår vad som kan hända. Efter att ha hållit på med de här kulturpolitiska frågorna så länge, kan jag säga att jag inte är förvånad längre. Men jag tycker det är lite spännande när det händer saker och blir upprymd när det buas. Det känns lite osvenskt. Och det här passar ju bra om man är en uppmärksamhetstörstande torsk, ler Olsson som kommit till Göteborg tillsammans med delar av sin ensemble och flera medarbetare.

Jimmy Olsson har blivit något av en svensk mästare på just mockumentärer och bland annat gjort ”Fiktiv granskning” (2022) där han följer en rad svenska barnlitteraturhjältar – Pippi, Alfons Åberg, Karlsson på taket – som vuxna.

Den underhållande ”På armlängds avstånd” är hans första politiska parodi och snabbskrevs och spelades in så sent som i höstas. Dramaten-skådisar som Marie Göranzon jobbar i kassan, poeten Bob Hansson läser upp sina ”Tankar för dagen” för uteliggare och kammarmusiker som Tobias Ringborg får spela på gatan. Jimmy Olsson spelar en variant av sig själv, en arbetslös journalist på jakt efter den offentligt finansierade kultur som flytt i en värld där det mesta kretsar kring content och kanon. Hans coach i sökandet spelas av konstnären Anna Odell.

Manusförfattaren Theodor Österberg, som sitter tillsammans med de andra i en sammetsfåtölj på Hotell Draken, talar om att det kändes ”surrealistiskt” att komma till Göteborg med serien i samma veva som kulturministerns tal väckte så mycket reaktioner.

På frågan om det funnits några restriktioner från SVT, där serien kommer att möta den stora publiken, svarar Österberg:

– Förvånansvärt lite. Vi var nog mer ängsliga att de skulle lägga sig i, men det mesta gick igenom. De kallade det ”Herr Talman” som live action. Det görs ju en etikprövning av allt man skriver. Det som kunde vara känsligt var reklam. Liksom, får man skämta om Bröd & salt? Men det var högt i tak, vi driver vi ju lite med SVT också, liksom med kulturarbetarna själva.

Bland de mer utmanande karaktärerna i serien finns Magnus Kreppers kanske inte så subtila högerextrema, mc-gänganknutna filmkonsulent på ett framtida filminstitut som slagits samman med Tillväxtverket. ”Här har vi armlängds avstånd”, säger han insisterande på sitt tjänsterum, höjer heilande armen och lägger menande till: ”men min arm är mycket lång.”

Samme Magnus Krepper syns som av en händelse i filmfestivalens ironiska vinjettfilm som föregår alla visningar. Där spelar han en iskallt plirande diktator som sitter bakom ett skrivbord och försöker hetsa publiken mot kulturen. ”Vissa filmskapare är farliga förrädare… och olydiga hundar som gömmer sig bakom vad de kallar konstnärlig frihet… vad de skapar är gift som är till för att destabilisera vår kultur…”

– Vi kände inte till den innan festivalen var på gång, men man kan ju säga att den tar vår film till en nästa nivå, skämtar Jimmy Olsson som önskar att serien ska väcka debatt, bli en vattendelare snarare än skapa konsensus.

Tuva Novotny hoppas också att ”På armlängds avstånd” ska leda till vidare diskussioner. Hon menar att begreppet kommersialism i kulturdebatten hamnat i ett smutskastningskrig mellan konsten och kapitalet.

– Det är ju inte som att vi som gör film inte vill nå ut till publiken. Det är ju något som vi alla längtar efter. När det gäller filmpolitiken behövs det ett samtal om vad filmfinansiering egentligen innebär och vad det betyder för skattebetalarna, så att det inte blir en sådan här retorisk, polariserad floskeldiskussion.

Hon vill också se en mer meningsfull diskussion om vad kulturen egentligen är värd.

– Jag tyckte att Pia Lundberg, festivalens konstnärliga ledare, uttryckte det bra när hon sammanfattade festivaltemat ”Olydnad” med att säga att det finns länder där man inte får säga vad man vill. Här får vi det. Låt oss använda oss av den möjligheten.

Läs mer:

Kulturlivet lever farligt i ”På armlängds avstånd”

Fullt krig mellan kulturministern och filmbranschen

Eva Hamilton: ”Lyssna på prins Daniel, kulturministern”

Här är veckans bästa strömningstips