”Män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem. Kvinnor är rädda för att män ska döda dem.” Orden tillskrivs författaren Margaret Atwood och hon har rätt. Så har det varit historiskt, så är det nu. Kvinnor våldtas, misshandlas, säljs och köps som sexslavar och när inget annat våld finns kvar att utsätta dem för, mördas de. Av män. I fiktionen, liksom i verkligheten.
I Pascal Engmans hyllade kriminalroman ”Råttkungen” från 2019 beskrivs rädslan hos kvinnorna och våldet de utsätts för av män lika verklighetstroget som obehagligt. Boken kom ut ett år efter att elva personer dödats och ett större antal skadats i Toronto när en 25-årig man som kallade sig själv för en ”incel” körde upp på en trottoar och mejade ner folk. Majoriteten av dödsoffren var kvinnor i olika åldrar. Incels – en term för män som lever i ofrivilligt celibat – är också en bärande del i ”Råttkungen”, där en rad mord på kvinnor kan kopplas till den del av incelrörelsen som anser att det är berättigat att förgöra och ta kvinnors liv.
I höstas tillkännagavs att den engelska översättningen, som fått titeln ”Femicide”, förärats det brittiska deckarpriset Petrona Award för årets bästa skandinaviska kriminalroman. Jag drog mig allt detta till minnes eftersom just femicid – som betyder mord på kvinnor på grund av att de är kvinnor – sedan mitten av mars i år klassas som ett specifikt brott i Kroatien. Kroatien är det tredje landet i EU som infört brottsrubriceringen och den som döms enligt den nya lagstiftningen kan få upp emot 40 år i fängelse. Denna nyhet råkade sammanfalla med rapporter om att en 17-årig flicka i Marks kommun anmälts försvunnen. Fyra dagar senare hittades hon död. Mördad.
Hur är det möjligt att vi fortfarande inte utvidgat begreppet hatbrott till att innefatta kvinnor?
Våren 2021 mördades under en treveckorsperiod fem kvinnor av män i sin närhet. Dåvarande rikspolischefen Anders Thornberg beslutade då att polisen skulle arbeta utifrån en nollvision i fråga om mäns våld mot kvinnor och att dessa brott skulle vara lika prioriterade som gängbrottslighet. Våren 2024 har sex kvinnor (fem kvinnor och den nämnda 17-åringen) mördats i loppet av knappt tre veckor. Nu säger biträdande rikspolischef Stefan Hector i Agenda (24/3) att polisen på ett strategiskt plan prioriterar arbetet med gängvåldet.
Det är ett lika häpnadsväckande som oroväckande uttalande, särskilt i ljuset av polisens årsredovisning för 2023. Där kan man läsa följande: ”I flera polisregioner är mäns våld mot kvinnor dödligare än skjutvapenvåldet. Det betyder att det i flera polisregioner är fler kvinnor som dör till följd av våld begånget antingen av en man, som man har eller har haft en relation med, eller våld begånget av obekant (dödligt våld som inte är partnervåld) än personer som dör till följd av skjutvapenvåld.”
I snitt mördas 15 kvinnor per år av en man som de är eller har varit i en relation med. Brottsförebyggande rådets slutstatistik över det dödliga våldet 2023 visar att fler kvinnor dödats under 2023 än 2022, och att antalet kvinnor som utsatts för dödligt våld i en parrelation är på samma nivå som 2022. Hur är det möjligt att inte betrakta det som femicid? Hur är det möjligt att vi fortfarande inte utvidgat begreppet hatbrott till att innefatta kvinnor?
Att kvinnor och flickor årligen mördas för att de är just kvinnor och flickor måste få ett slut. Att det fortfarande inte finns en uttalad nationell nollvision när det gäller mäns våld mot kvinnor är ett mysterium. Det faktum att mordorsaken är ”en helt vanlig fähund som hatar kvinnor”, som Lisbeth Salander konstaterar i ”Män som hatar kvinnor”, kan inte vara ett skäl till att gängmorden anses viktigare att hantera än att förebygga morden på kvinnor. Den systematik som finns i utövandet av våldet mot kvinnorna borde göra synen på brotten hårdare, inte mjukare.
Läs fler texter av Vesna Prekopic
