Jag minns inte var jag hittat citatet, men jag har skrivit upp författaren Lena Anderssons ord i en anteckningsbok och då och då går jag tillbaka till dem: ”Tänkandet växer ju mer man tänker. Det är oändligt”. Det är vackert uttryckt och hon har så klart rätt, men ett eget tänkande utan att blanda in andras tänkande tror jag ändå är ändligt. Om vi ska kunna växa, tänka längre än vi trott var möjligt och förstå sådant vi inte visste att vi kunde lära oss, behövs påfyllnad av kunskap, intryck, åsikter, perspektiv och motstånd. Och tänka sig, vi bor i ett land där vi åtminstone i teorin har lagstadgat om en plats där var och en kan växa oändligt i sitt tänkande.
Vissa kallar denna plats demokratins skattkammare. Andra kallar den en ineffektiv och känslomässigt grundad politisk satsning. Jag kallar den kort och gott för bibblan. När jag läser att Timbro ifrågasätter regeringens beslut att lagstifta om bemannade skolbibliotek från 2025 med påståendet att den tar ”resurser som skulle kunna ha använts till andra insatser som skulle kunnat ge effekt på barns läsförmåga” (Expressen 6/5) tycker jag det är synd att de inte tänkt sig för innan de tänkt högt. Timbro vill se bevis för att skolbiblioteken gör någon nytta för elevernas läsförmåga. Ingen vetenskaplig evidens – ingen existens, tycks deras önskan vara.
I skolans läroplan står det visserligen att skolbibliotekets verksamhet används som en del i undervisningen för att stärka elevernas språkliga förmåga och digitala kompetens. Och visst både kan och bör det undersökas och utvärderas, allt för att förbättra både innehåll och resultat, men i Bibliotekslagen 2 § står det även att ”Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt. Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.” För att vara tydlig: Detta gäller även bibliotek i skolan.
Det finns något outgrundligt sorgligt över kraven på att skolbiblioteken ska kunna visa upp en nyttokostnadsanalys för att ha rätt att finnas. För hur mäter man ljuset i ett barns ögon som just läst ut sin första lånade bok, ett barn som inte är uppvuxen i spatiösa rum med välfyllda bokhyllor? Eller hur registreras och statistikförs självförtroendet hos den ångestdrivna tonåring som trevar sig fram bland existentialisterna och sedan lyckas formulera tankar om sina egna drömmars språng?
Ett skolbibliotek har tack och lov inte som huvuduppdrag att lära elever läsa. Ett skolbibliotek, ja, alla bibliotek för den delen, måste kunna vara en oas av skrivna ord och växande tankar, en plats för stilla kontemplation och litterära drömmar. Och hör på detta revolutionerande – utan några andra krav på sig än just detta. Som en civilisatorisk tyst protest mot att allt ska gå att göras till stapeldiagram. En långsamhetens lov till det omätbaras renässans.
Nej, skolbiblioteken tar inte resurser från barnens lärande, de är en del av deras lärande. Språkligt, ämnesmässigt, mänskligt. När Harry Martinson i ”Nässlorna blomma” från 1935 beskriver skolan genom den skolälskande Martins äldre ögon, önskar jag att det också är biblioteken 2024 som beskrivs. Så som de borde ses, som ”en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet. Och om inte tyrannerna människohandlarna och charlatanerna kastade grums i den fågelns ögon så skulle dess eldsyn omsider segra”.
Läs fler krönikor och andra texter av Vesna Prekopic. Till exempel: Finns det hopp för lekfullheten bland allt mallat matchande?
