Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I förordet till den danska boken ”Miraklet i Tingbjerg. Från utsatt område till bäst i klassen” (Mondial) varnar journalisten och författaren Diamant Salihu känsliga läsare för vad de kommer att få ta del av. Vissa lär bli inspirerade, andra provocerade. ”Ni kommer tycka att en del av åtgärderna som införts i danska Tingbjerg är för hårda, kanske diskriminerande och rasistiska”, spår han.
Själv blir jag uppspelt – vad har den tidigare rektorn, numera socialdemokratiske borgmästaren, Marco Damgaard gjort för att under sina elva år på grundskolan Tingbjerg i nordvästra Köpenhamn kunnat lyfta den från kris till succé?
Han har lyckats få det omgärdande samhället att förstå att det krävs en by för att både fostra och utbilda barn. Damgaard själv distanserar sig från mirakelstämpeln som följt med skolans kraftigt positiva utveckling. Han tror inte på mirakel, men han tror på hårt arbete, gemenskap, demokratisk fostran och positiva förväntningar, skriver han.
Och för att komma dit påminner han om att det har behövts uppslutning från alla runtomkring skolan – stöd från lokalsamhället, kommunala investeringar, effektiv lagstiftning. Inte minst har det krävts en förändring av en kultur och mentalitet som andats destruktivitet, uppgivenhet och hopplöshet, både på skolan och i bostadsområdet.
Problemen som beskrivs i boken, med låga kunskapsresultat, svaga språkkunskaper och en otrygg miljö med hotfulla beteenden från elever såväl som från föräldrar, behövde radikala åtgärder.
För vissa kan det vara provocerande att Damgaard till exempel tydliggjorde för sin skolpersonal att arbetet går före religionsutövning. Rektorn nekade elever som plötsligt ville be fem gånger dagligen ett bönerum med motiveringen: ”Vi är en skola, inte en moské”. Och han ansåg att det var okej att diskutera Muhammedkarikatyrer under lektionstid.
Miraklet var inte att Damgaard magiskt lyckades vända en skola i fritt fall, utan att han var modig, bestämd och uthållig nog att göra det som behövdes för att återta kontrollen över den demokratiska grundpelare som skolan är. Tiden som tillbringas i skolan ska läggas på utbildning. Punkt.
En bärande tanke i Damgaards förändringsarbete var att elevernas sociala utveckling och trivsel likställdes med den kunskapsmässiga utvecklingen. Skolan är viktig men också vad som händer efter skolan. Han skapade förutsättningar för lärare och fritidspersonal att ägna sig åt sina kärnuppdrag, var och en på sitt håll, men också tillsammans.
Alla Tingbjergs elever fick kostnadsfritt vara på fritidshem och på fritidsgårdar, en ekonomisk investering som Köpenhamns kommun gjorde så att inga föräldrar skulle behöva neka barnen av ekonomiska skäl – ett ypperligt exempel på politiker som tar ett socialt helhetsansvar (där har vi miraklet!). 98 procent av eleverna deltog också i fritidsaktiviteterna som erbjöds.
Damgaards bok påminner om att vi har egna svenska framgångsberättelser. Diamant Salihu nämner Rinkebyskolan i förordet, en skola bland flera i Järvaområdet som de senaste åren gjort stora förbättringar tack vare starkt skolledarskap. I höstas kunde man i SvD läsa om Rosengårdsskolan i Malmö som i likhet med Tingbjerg framgångsrikt fokuserat på höga förväntningar och hög personaltäthet.
Och på Upplands Väsbys hemsida läste jag för bara en månad sedan om Väsby grundskola, som under fyra år har förbättrat sina skolresultat. De har gått från plats 1450 i hela landet (av totalt 1511 skolor) till plats 121, enligt Skolverkets Salsa-analys som tar hänsyn till elevsammansättning och socioekonomiska faktorer. Skolan är nu bland de 10 procenten högst placerade skolorna nationellt.
Vad säger det? Att det pågår inspirerande skolutvecklingsarbete runt om i landet, och att medierna behöver uppmärksamma det ännu mer, inte bara när någon fått ett bokkontrakt för att berätta om det.
Läs fler texter av Vesna Prekopic
Läs mer:
Danska rektorns råd till Sverige för att stoppa gängen: ”Börja jobba helt annorlunda.”
