Det talas om en filmtrend där medelålders kvinnor inleder sexuella relationer med påfallande yngre män. Under 2024 var det Ann Hathaway i ”The idea of you”, Laura Dern i ”Lonely planet” och Nicole Kidman i ”A family affair” som struntade i sexuell ålderism. Men den mest omtalade filmen är naturligtvis bioaktuella ”Babygirl”. I den spelar Nicole Kidman en framgångsrik vd för ett teknikföretag som, trots älskad man och lyckligt familjeliv, har en otrohetsaffär med en av sina unga praktikanter på jobbet.
Det är inte bara onaniscenerna och dominansrollspelen som skiljer ”Babygirl” från övriga nämnda filmer, det gör även den maktobalans som manifesteras av huvudpersonernas samhällspositioner. En hierarkisk ordning vänds upp och ner av den kvinnliga vd:ns och den unge praktikantens sexuella rolltagningar. Och för all del, visst kan det vara kittlande att se en powerkvinna underkasta sig sexuellt (otaliga är de kvinnor som inte orkar projektleda även i sovrummet), men det är knappast något nytt.
Det som fångar min uppmärksamhet är snarare hur den successiva kontrollförlusten möjliggörs genom leken. Nicole Kidmans karaktär Romy hittar nämligen tillbaka till leken i sitt sökande efter frigörelse. I en annan uppmärksammad film från det senaste året, Ernst De Geers prisbelönta ”Hypnosen” går Vera i hypnos för att sluta röka, men börjar i stället att bete sig socialt opassande och gränslöst. Bland annat skaffar hon sig en imaginär hund som hon babblar med och uppmanar andra att klappa och tilltala. Hennes pojkvän känner inte igen henne, och gillar inte det han ser, men Vera verkar äntligen nöjd med sig själv.
Leken blir här ett verktyg för att förstå både världen och oss själva
Lekandet påminner också om Anna Odells konstnärliga arbete i vilket gränsöverskridandet är centralt. I filmen ”X&Y” synliggörs just olika slags gränser. Det handlar om makt kontra maktlöshet. Kontroll kontra kaos. Och att ta makten över narrativet, över självbilden, över sig själv. ”Babygirl”, ”Hypnosen” och ”X&Y” utforskar alla inre och yttre föreställningar om vem den kvinnliga huvudkaraktären egentligen är. Självet både demaskeras och maskeras och kvinnan leker med den kvinna hon varit, den hon är och den hon kan bli.
”Det är i lekandet och enbart i lekandet som barnet eller den vuxne kan skapa, vara kreativ, och det är enbart genom att vara kreativ som individen kan finna sin identitet, sitt ’själv’”, skriver den engelske barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott i ”Lek och verklighet”. Ett av Winnicotts viktigaste begrepp är det så kallade mellanområdet. Det är den plats där individens subjektiva värld, känslorna och fantasierna finns och möter den objektiva omvärlden. Skärningspunkten, mellanrummet som knyter samman världarna. Det är i mellanområdet som vi, enligt Winnicott, ställer oss frågorna: vem är jag i världen och vem är jag inte? Leken blir här ett verktyg för att förstå både världen och oss själva. Men det kan inte ske utan en motpart, som kan acceptera och bejaka de behov som visar sig i leken. Här, i det gemensamma mellanrummet, finns inga rätt och fel.
Det gäller alltså att hitta någon att leka med om man vill utveckling. Det sker hos Vera i hennes relation med André, när han väl vågar släppa taget. Nicole Kidmans Romy går in mellanområdet, inte med sin man, utan med sin älskare Samuel. Detta, och inte några banalt omkastade åldershierarkier, önskar jag vore en trend. Jag vill se kvinnor som med fantasins hjälp släpper taget om sig själva, för att därmed finna sig själva.
Läs fler texter av Vesna Prekopic.
