I början av 2020 kunde man läsa att ett föräldrapar satt anhållna misstänkta för grovt vållande till sin dotters död. Det som sedan kom fram om fallet Lilla hjärtat, som flickan kallades, har nog etsat sig fast hos de flesta. Året var 2016 och Esmeralda hade omhändertagits av socialtjänsten bara några dagar gammal och flyttats till ett familjehem. De biologiska föräldrarna var enligt socialnämnden psykiskt instabila missbrukare och flickan hade fötts med abstinens. Det var ingen tvekan om att det enda rätta varit att tvångsomhänderta henne.
Men 2018 ville föräldrarna ha tillbaka sitt barn, de påstod sig vara rehabiliterade, vilket socialnämnden liksom förvaltningsrätten avslog. Efter en överklagan till kammarrätten beslutades det ändå att flickan skulle lämna sitt familjehem och flytta till sina biologiska föräldrars bostad. Våren 2019, kort efter sin 3-årsdag, hittades hon död under en säng, invirad i tyg och plast.
Om Esmeraldas fall visar vad som kan hända när samhället inte griper in tillräckligt, visar de två senast medialt uppmärksammade fallen om tvångsomhändertagna barn (Sveriges Radios ”Kaliber”-granskning ”Elsa får inte komma hem” och ”Uppdrag gransknings” ”Varför tog de Malins bebis?”) vad som händer när socialtjänsten, båda ärendena i Örebro, griper in för mycket. Båda reportagen handlar om att barn tagits ifrån föräldrar baserat på felaktig information från vården. Beslut som socialtjänsten sedan håller fast vid trots att vården senare justerar underlaget till socialtjänsten.
Det är inte konstigt att det uppstår en genuin rädsla hos familjer att deras barn ska tas ifrån dem när exempel som dessa finns, och de faller väl in i det övergripande narrativet i den offentliga debatten och den mediala exponeringen där socialtjänsten framställs som mer eller mindre usel. Bilden är tydlig – antingen gör socialtjänsten för lite och för sent eller för mycket och för tidigt. Men hur representativt är det och vad gör den här bilden med tilliten till den samhällsinstans som ska skydda de mest utsatta?
Det är sant att det finns barn som far illa i systemet, men de fallen är ovanliga, visar forskningen. I ”P1 Morgon” kommenterar David Pålsson, docent i socialt arbete vid Stockholms universitet, både Elsa- och Malinfallet och han menar att det är ovanligt att det går så snabbt in i tvångsåtgärd som i dessa fall. Tvärtom, ”det vanliga är att det händer ingenting, det näst vanligaste är att det utreds och det händer ingenting och det tredje vanligaste är att det blir frivilliga öppenvårdsinsatser i hemmet”.
Att omhänderta ett barn är alltså den sista åtgärden i ingripandesystemet. Ändå har en bild satt sig av att familjer står både maktlösa och rättslösa inför socialtjänstens långa arm.
Det finns studier, svenska såväl som internationella, som visar att allmänhetens attityder till socialarbetare formas av en kombination av personliga värderingar, social påverkan och egen erfarenhet. I Sverige är socialt arbete ofta starkt förknippat med myndighetsutövning, exempelvis inom barn- och familjevård. Mediebilden av socialtjänsten, som ofta är kritisk, kan bidra till negativa attityder hos personer utan egen erfarenhet. Med andra ord kan det vara personer utan egen direkt kontakt med vården som förstärker stereotypa eller förenklade bilder av socialarbetare.
Även yrkesverksamma socialarbetare bekräftar att det är den bild av dem själva och deras arbete som fått fäste. Rebecca Ekstam och Nicklas Enroth arbetar som omställningssocionomer i Stockholm, deras uppgift är att bygga tillit hos familjer som behöver stöd. Funktionen har tillkommit efter att den nya socialtjänstlagen trädde i kraft 2025. Den ställer högre krav på förebyggande insatser, och tanken är att kunna komma in innan problemen eskalerat, vilket bygger på att det finns tillit.
Det är en mikroskopisk andel fall som leder till tvångsåtgärder, men är det som oftast blir belyst
Och just bristen på tillit är ett problem. Båda bekräftar att många familjer vid den första kontakten har en grundläggande misstro och oro för att barnen direkt ska omhändertas, vilket de måste lägga mycket tid på att förklara att det inte ska ske. Nicklas Enroth tycker att det mediala fokuset på tvångsomhändertaganden skapar en skev bild av hur arbetet inom socialtjänsten går till och gör att föreställningar om att det är för lätt för socialtjänsten att omhänderta barn mot föräldrars vilja blir vanliga. Det är en mikroskopisk andel fall som leder till tvångsåtgärder, men de blir oftast belysta, säger han.
Rebecca Ekstam berättar utifrån egen erfarenhet att det kan behöva avsättas en timme vid ett första möte med föräldrar och barn för att neutralisera oron för socialtjänstens ingripande, genom att familjen först får berätta vad de sett på Tiktok eller Instagram, vad de hört av grannar och vänner, och sedan få höra hur socialtjänsten arbetar i verkligheten.
Hon påpekar att politiker ofta pratar om att det behövs fler förebyggande insatser, att samhället ska komma in tidigt, men tidiga insatser bygger på att människor vågar komma till socialtjänsten och ta emot de tidiga insatserna. Det faller om det inte finns någon tillit och tilliten tar skada av både den desinformation och missinformation som påverkar både enskilda och samhället i stort.
Och så har vi skammen. Många andra stigman har försvunnit med tiden, men det upplevs fortfarande skamfyllt att ha kontakt med socialtjänsten. Nicklas Enroth tror att det spelar stor roll för att bilden som delas mestadels är negativ.
Han tycker att det är beklagligt att det fortfarande uppfattas som skamligt att ha samröre med socialtjänsten. Det gör att de inte får några ambassadörer som kan berätta om de goda erfarenheterna som finns. ”Det spelar ju ingen roll vad vi socialarbetare säger, utan det som skapar mest tillit och förtroende är om någon som haft problem och fått hjälp berättar det för andra”, säger han.
Han jämför med polisen vars arbete blir medialt belyst även när de gör ett bra arbete. Var syns socialtjänstens goda arbete?
Socialtjänsten ska givetvis fortsätta att granskas och medier ska uppmärksamma fall som visar brister i systemet, avslöjar rättsskandaler och ansvarsutkräver politiker, men är det inte också dags för de andra berättelserna? Nicklas Enroth menar att när det handlar om tvångsingripanden, som är ett oerhört stort maktutövande, är det självklart bra att det finns en aktiv kultur av granskningar. Men det är den enda mediala bild som ges. Han jämför med polisen vars arbete blir medialt belyst även när de gör ett bra arbete. Var syns socialtjänstens goda arbete?
Vad behövs för ett kompletterande perspektiv till den socialtjänst som framställs som allmänt inkompetent? Kanske att aktivt arbeta med att ta bort stigmat och skammen för att ens ha en första kontakt med socialtjänsten. Kanske att börja dela med sig av alla de berättelser där socialtjänsten gör rätt, där man fått hjälp, berättelser som faktiskt slutar lyckligt. Kanske att journalister börjar leta upp de fallen också. Det är inte samma löpsedelsstoff, men det är en verklighet som också förtjänar att visas upp.
Läs mer:
Vesna Prekopic: Det är väl värre att barn inte kan prata, än att de inte kan läsa?
Vesna Prekopic: Vi kvinnor borde älska klimakteriet
