På förekommen anledning: Denna artikel handlar inte om alla skolor, inte om alla lärare eller alla rektorer, och inte heller om alla elever. På det stora hela måste även en skoldystopiker som jag säga att majoriteten skolor i Sverige är välfungerande fostrans- och kunskapsinstitutioner, där såväl elever som personal med glädje tillbringar sina dagar. Grattis till er som befinner er på dessa platser.
Men för att parafrasera det gamla kampmottot ingen är fri förrän alla är fria, ligger det till så här – svensk skola är inte bra, förrän alla svenska skolor är bra. Tänker vi inte så och agerar därefter betyder det faktiskt att vi med berått mod accepterar att vi har elever som inte når upp till kunskapsmålen och att elever och personal återkommande utsätts för trakasserier, hot och våld under skoldagen och arbetsdagen.
När jag hösten 2022 på dessa sidor i artikeln ”Den största skammen som vuxen är att bli slagen av barn” beskrev min egen rektorserfarenhet av hur hot och våld från elever mot skolpersonal kan ta sig uttryck, ledde det till en mängd läsarreaktioner som enklast kan kategoriseras i två grupper. Den ena uttryckte tacksamhet för att jag beskrev en verklighet som många kände igen sig i men som få pratade öppet om. Den andra uttryckte tacksamhet för att jag beskrev en verklighet som för dem var okänd: ”Är det så här illa?” Ja, det är det. Det kan vara precis så illa som det beskrivs i en av de 1 129 anmälningar som kom in till Arbetsmiljöverket under 2023:
I samband med nationellt prov skulle två elever gå på toaletten och läraren följer med. Medan läraren står och väntar på eleverna i korridoren i grön kub går det förbi några elever. En av eleverna gör en kaströrelse framför läraren som frågar ”Vad var det du kastade?”. Eleven ställer sig framför läraren och övriga elever formar en halvcirkel kring läraren. Eleven bröstar upp sig och närmar sig läraren samtidigt som han säger ”Vad vill du? Vill du ha bråk? Kom igen då! Kom igen då! Kom igen då!” Läraren upplever situationen väldigt hotfull och tar sig därifrån. I samband med att läraren går därifrån kastar eleven eller någon i elevgruppen ett litet metallföremål i storlek 2 cm i diameter i ryggen på läraren. Den aktuella elevgruppen upplevs senaste 2-3 månaderna blivit mer aggressiva och likgiltiga inför vuxnas tillsägelser och i det sammanhanget bedöms situationen som allvarlig.
Majoriteten av anmälningarna till Arbetsmiljöverket avser elever som gett sig på lärare, resurspedagoger och elevassistenter
Vi talar oftast om mobbning, hot och våld mot elever när vi adresserar problemet med otrygghet i skolan, men majoriteten av anmälningarna till Arbetsmiljöverket avser elever som gett sig på lärare, resurspedagoger och elevassistenter. Anmälningarna har fördubblats de senaste tio åren, men troligtvis är siffran i underkant eftersom det finns en avtrubbningseffekt som påverkar anmälningsgraden. Det är ett slags kombinerad överlevnadsstrategi och normalisering av det onormala. När våld i olika former börjar tillhöra ens vardag slutar man till sist att reagera.
Måla inte upp en överdrivet mörk bild, säger vissa när andra, som jag själv, påpekar vilket samhällssvek vi ser manifesteras i många skolor. Som de fem representanter för Sveriges skolkuratorers förening, som på DN Debatt i slutet av augusti 2024 skriver: ”Våra skolor är fulla av engagerade pedagoger som med en hand på axeln frågar en extra gång om eleven är okej, som utreder och dokumenterar så fort det finns en misstanke om en kränkning, som veckovis övar sina elever i kamratskap och skolans värdegrund och som aldrig bara går förbi en korridor om kränkande språkbruk förekommer.”
Det är lite oklart för mig om uppradandet av allt positivt som sker på ”våra skolor” är en önskedröm, syftar generellt på Sveriges skolor eller specifikt på de skolor som föreningens medlemmar arbetar på, men tillåt mig att nyansera denna bild en aning.
I en enkätundersökning i årskurs 6 till 9, och år 1 och 2 på gymnasiet, som Malmö stad gjort visar det sig att av 16 000 elever har 500 elever svarat ja på frågan om de burit pistol eller revolver. Det är alltså inte konstigt att en femtedel av lärarna i grundskolan är oroliga för att elever ska bära vapen i skolan och att över hälften av mellanstadie- och högstadielärarna oroar sig över att elever ska vara våldsamma mot varandra, vilket en ny undersökning från fackförbundet Sveriges lärare visar.
Hösten 2024 publiceras rapporten ”Trygghet och studiero 2024” från Skolinspektionen som visar ett samband mellan hög otrygghet och bristande studiero och låg kunskapsnivå. 15 procent av lärarna uppger ”att det alltid eller ofta går en stor del av lektionstiden till att upprätthålla ordningen och ytterligare 33 procent svarar att detta sker ibland”. Det hade kanske räckt med sunt förnuft för att förstå den kopplingen, men det är strålande att myndigheten bidrar med underlag som det inte går att bortse från. Men den riktiga skräcksiffran är att runt fyra av tio elever i grundskolan, alltså en minoritet, svarar att det ofta eller alltid är arbetsro. Det betyder ju att en majoritet elever som lyder under skolplikt sällan eller aldrig upplever arbetsro.
Allt fler anmälningar innehåller grovt fysiskt våld, som slag, sparkar, skallning, strypning och rivning
Måla inte upp en överdrivet mörk bild, säger vissa. Tack och lov sysslar inte Arbetsmiljöverket med måleri, utan faktainsamling. De har tagit ökningen av anmälningar om hot och våld i skolan på allvar och i maj 2023 inleddes en nationell inspektion av det förebyggande arbetet mot hot och våld mot skolpersonal. Cirka 1 000 av landets grundskolor och gymnasieskolor har valts ut utifrån statistik för hur många anmälningar som skolan gjort med anledning av hot och våld, myndighetens egen erfarenhet av arbetsmiljön på skolorna och om det redan pågår någon annan tillsyn. Resultatet skulle ha redovisats i oktober i år, men är framskjutet till våren 2025.
”Flera anmälningar beskriver hur lärare och annan personal blir skallade, får hår bortslitet och örfilar och knytnävslag. En anmälan beskriver hur en elev sparkar och slår en lärare. När en annan personal griper in tar eleven tag i håret så att det lossnar. Anmälan avslutas med att konstatera att det är andra gången den veckan läraren får ta emot slag och sparkar av eleven.” Så exemplifierar Arbetsmiljöverket själva på sin hemsida hur allt fler anmälningar innehåller grovt fysiskt våld, som slag, sparkar, skallning, strypning och rivning.
Måla inte upp en överdrivet mörk bild, säger vissa. Jag brukar undra vad som skulle krävas för att bilden ska visa sig även för dem i dess rätta mörka färg. Att deras egna barn ska utsättas för ett sexuellt övergrepp under lunchrasten eller att de hamnar efter timmar, månader, kanske år i kunskapsnivå eftersom lärarna måste lägga ner mer tid på att få klassrummet lugnt än på att lära ut läs- och skrivfärdigheter? Kanske skulle det räcka med att byta arbetsplats under en vecka med en lärare eller elevassistent, för att få känna på hur explicita tillmälen som ”jävla hora” eller implicita hot som ”jag vet var du bor” påverkar förmågan att göra sitt jobb. Eller kanske att bli sparkad på med regelbundenhet ett par gånger i veckan.
Måla inte upp en överdrivet mörk bild, säger vissa. Stig Dagerman har skrivit att vårt behov av tröst är omättligt. Jag skulle vilja uttrycka en besläktad variant: Vårt behov av vuxet ansvarstagande är omättligt. Kanske kan det bli ett nyord; vuxentagande. För detta är det riktiga mörkret. Att vuxenvärlden förminskar och normaliserar det stök, den otrygghet och de brott som inträffar i skolans värld. Att vuxenvärlden är duktig på att ha nolltolerans mot hot och våld i sina vackra värdegrundsdokument, men inte i praktiken.
Och detta är därför min enkla slutsats. Grundproblemet är att vuxenvärlden har abdikerat från vad det betyder att vara vuxen. Allt som ses som normbrytande beteende eller brottsliga handlingar utanför skolan måste ses på samma sätt inne på skolorna. Om inte vuxna vågar vara vuxna och därmed tar sitt ansvar att vägleda barnen i livet, då läggs det ansvaret över på barnen själva. Det är både cyniskt och grymt. Att se barnens behov, att lära dem skillnad på rätt och fel, hur man agerar och interagerar med andra, att vara vägvisare i skolan lika mycket som utanför skolan. Det är att bryta mörkret och låta ljuset sakta sippra in. Och ja, det gäller på alla skolor.
Läs fler texter av Vesna Prekopic
