Det finns artiklar som fastnar i kroppen, där text och bild samspelar på ett sätt som gör att det inte går att värja sig. För några dagar sedan fick ett sådant DN-reportage grepp om mig. Journalisten Björn af Kleen och fotografen Beatrice Lundborg har besökt Memphis i USA, en stad där vart tredje barn lever i fattigdom. Som ett sätt att försöka lindra hungrande invånares nöd har det sedan några år tillbaka placerats ut offentliga kylskåp på olika platser. I kylskåpen kan man lämna middagsrester och konservburkar, så att de som inte haft råd att inhandla varor till sin egen middag kan gå och hämta.
”Man anar hungern i hennes matta ögonvitor. En ensamstående fembarnsmamma sladdar in på parkeringen i en svart Dodge. Hon bromsar in framför kylskåpet och sliter upp kylskåpsdörren. Det är tomt.” Det skulle kunna vara en riktigt bra inledning i en dystopisk roman eller film, men det är en ögonblicksbild från ett högst verkligt vardagsliv för den ensamstående fembarnsmamman Chastity Sanders, och inleder nämnda reportage. Och det självklara slår mig. Människor som dagligen lever för att överleva kommer att ta den utsträckta hand som hjälper dem i praktiken, inte i retoriken. För Chastity är det inte konstigt att lägga sin röst på Donald Trump i det kommande valet, för det var han som delade ut stimulanscheckar under pandemin, resonerar hon. Det är inte osannolikt att många tänker lika pragmatiskt som hon. Med 47 miljoner amerikaner som lider av matbrist kan det i vissa valdistrikt betyda att valet inte kommer handla om en demokratisk president eller en republikansk. Det kommer handla om vilken president som lindrar hungern.
I Sverige är inte klyftorna mellan fattiga och rika lika synliga och när de syns i form av tiggare på våra gator är regeringens lösning på problemet att förbjuda det. Men den fattigdom som inte syns – vem pratar om den som en fråga som måste lösas, innan vi även i Sverige placerar offentliga kylskåp i gathörnen att hämta matrester från? De senaste siffrorna från Statistiska centralbyrån visar att både andelen och antalet människor som i Sverige lever i relativ fattigdom, vilket innebär att ha en inkomst som är lägre än 60 procent av rikssnittet, har ökat mellan 2011 och 2021. Trots att vi har faktaunderlag som bekräftar ökningen och trots att det finns tydliga tecken på att fler nekas ekonomiskt bistånd eller beviljas för lite pengar i dag jämfört med tidigare, verkar det inte riktigt gå in i våra medvetanden. Tvärtom sprids ofta villfarelser i den offentliga debatten om det motsatta. Forskarna talar för döva öron och makthavarna talar inte alls, än mindre gör.
För femton år sedan skrev Kristdemokraternas dåvarande partiledare Göran Hägglund på DN Debatt om verklighetens folk, ”som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand”. Han menade att han såg en klyfta torna upp sig ”mellan folk och etablissemang”. Men problemet var inte då och är inte nu att politiken kommer i andra hand för folket, utan att folket kommer i andra hand för politikerna.
Hur ska vi annars förstå att man i Botkyrka spenderat skattepengar som skulle ha gått till arbetet med att rädda barn från att bli mördare eller mördade, på slottskonferenser och New York-resor. Eller att det i Borlänge finns bostadsområden där 68 procent av invånarna lever i relativ fattigdom. Ännu har vi inte kylskåp uppställda på gatorna i Sverige, men den dagen de behövs är det just för att verklighetens folk i praktiken inte betytt något på länge.
Läs mer
DN:s journalistik om presidentvalet i USA
Fler texter av Vesna Prekopic
