Tänk om det kunde vara så bekvämt ordnat att det räcker med en ensam hjälte som räddar oss alla från den fara som hotar att förgöra oss. Att bara hitta den rätta personen, som placeras på den rätta platsen, vid den rätta tidpunkten, och löser problemet. Så skönt det skulle vara! Lite som i den amerikanska actionfilmsklassikern ”Armageddon” från 1998, när huvudpersonen Harry, spelad av Bruce Willis, i egenskap av skicklig och egensinnig oljeborrare, ja, den bästa som finns, anlitas av Nasa för att förhindra att asteroiden som är på väg mot jorden ska träffa planeten och utplåna mänskligheten.
Man skulle kunna säga att Harry gjorde det som det amerikanska folket uppmanades att göra av president John F Kennedy i sitt installationstal den 20 januari 1961: ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land”. Harry ställer självklart upp, trots att han bokstavligen måste offra sig själv. Hela världen kan tårögt andas ut – någon (annan) löste problemet. Tack Harry, säger vi och lever lugnt vidare tills den dag en ny hjälte behöver hittas.
Jag ska inte ljuga, även jag tycker ibland att det är skönt att tänka att någon annan får lösa saker åt mig, i stort och smått. Men jag försöker att agera personligt ansvarstagande, ja åtminstone träna på att bli bättre på det. Bland annat för att jag tror på plikten som medföljer ett liv i samhällelig gemenskap. Att först göra sin plikt som individ, för att därefter kräva sin rätt som del av kollektivet borde vara självklart. Man ställer upp när andra behöver hjälp och man förväntar sig att själv få hjälp när det behövs.
När det i början av oktober i år utannonserades att den uppdaterade broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, ska skickas ut till samtliga hushåll under senhösten, fick det mig att börja fundera på vad jag egentligen vet om mina skyldigheter och rättigheter en kris eller ett krig inträffar. Och vem är jag då? En som handfallen och bekvämt tillbakalutad väntar på att hjältarna ska göra sitt jobb, även för mig, eller en som själv kommer att bidra till att jobbet blir gjort.
Jag kan inte tro på vad du säger, för jag ser vad du gör.
”Solidaritetshandlingen består av att man inte ligger samhället till last”, sa civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M) under en presskonferens, men jag tänkte när jag hörde honom att det snarare handlar om att förstå att samhället inte är något diffust och ogreppbart långt bort i fjärran. Samhälllet är jag och du, här och nu. Och det kräver solidaritet om det ska kunna bestå som en hållbar konstruktion för alla, inte bara för enskilda. Så jag anmälde mig som frivillig till Hemvärnet, vad annat kunde jag göra.
Det finns fördelar och det finns nackdelar med att vara både känslo- och impulsstyrd och jag erkänner att jag vet mycket lite om vad jag gett mig in i, men när jag i veckan fick ännu ett informationsmejl från den försvarsorganisation jag anmält mig till, om vilka steg som kommer ske härnäst kände jag en stolthet över att i alla fall ha visat min vilja att bidra som enskild för att göra nytta för många.
Någon dag efter mitt mejl (med rubriken ”NU KÖR VI”) stannar jag till i mitt Instagramscrollande när det dyker upp ett citat av den amerikanske författaren James Baldwin. Jag tänker att det är riktat till mig och alla som väntar på någon annan: ”I can’t believe what you say because I see what you do”. Jag kan inte tro på vad du säger, för jag ser vad du gör. Och vem vill ens vara en ensam hjälte som Bruce Willis, när man kan göra det som krävs ihop med andra.
Läs fler krönikor och andra texter av Vesna Prekopic. Till exempel: Varför ses inte den växande fattigdomen som ett problem?
