”Vi har gått in i en kärnvapenstat och tagit tusen kvadratkilometer – det är ändå något”

– Vi trodde inte att det skulle gå så här lätt. Trots att vi visste vilka militärbaser som fanns utanför Kursk, hur många soldater som var i tjänst, vilka de var. Vi visste allt. Men vi väntade oss inte så svagt motstånd.

30-åriga Saigon är nyduschad och pigg, trots att han inte sovit mycket de senaste dagarna. Före den 6 augusti hade denna historiestudent från Lviv aldrig varit i Ryssland. Nu åker han ut och in nästan dagligen, genom den förstörda gränsstationen mellan Sumy i nordöstra Ukraina och Sudzja på den ryska sidan.

– Vi har en massa soldater som åker dit fast de inte ens deltar i den här operationen. De vill ta chansen att se Ryssland! De har ju aldrig varit där, säger Saigon.

Saigon är hans nom de guerre, sitt riktiga namn eller brigad vill han inte tala om. Han är en av de allra första som skickades in på ryskt territorium. När vi möts en sen kväll i Sumy formligen lyser han av självförtroende.

– Det känns bra att ha flyttat kriget in på ryskt territorium. För de har bombat våra städer och förstört våra byar. Nu har vi gått in i deras byar och städer.

Vid det här laget kontrollerar Ukraina enligt öppna källor över tusen kvadratkilometer ryskt territorium, motsvarande en yta stor som Mälaren. På snart två veckor har Ryssland inte kunnat kasta ut ukrainarna. I stället har Ukraina tagit hundratals krigsfångar och fortsatt utvidga området de kontrollerar.

Många soldater vi träffar i de små byarna utanför Sumy har svårt att dölja sin förtjusning.

– Skulle ni vilja åka med till Ryssland? undrar en soldat som har stannat till vid en av de lokala mataffärerna.

– Ni är från Sverige? Vi har inte varit i Sverige. Vi har däremot varit i Ryssland! säger en annan.

I den här byn ett tiotal kilometer från gränsen mot Ryssland kör sovjetiska MAZ-lastbilar, fyrhjulsdrivna Nissan- och Mitsubishi-pickuper och bepansrade Humvee-terrängbilar i skytteltrafik mellan ukrainskt och ryskt territorium. Längs landsvägen passerar vi ett transportfordon för stridsvagnar som har en bepansrad terrängbil på släpet. Det är krigsbyte från Ryssland och ska nu transporteras vidare. Behovet är konkret – ukrainska armén har ett konstant underskott på fordon.

Vid mataffären stannar soldaterna för att pausa, sträcka på benen och dricka kaffe. Många av dem ser ut att vara över femtio och alla är inte lika entusiastiska.

– Det är inte alls klart vad som egentligen pågår utanför Kursk. Troligen är våra förluster mycket större än det sägs, säger en av de pausande soldaterna.

Han är vit som ett lakan i ansiktet. Det syns att han är dödstrött. Många av soldaterna som skickas till Kurskområdet har tidigare stridit utanför Donetsk, där Ukraina just nu lider stora förluster då Ryssland sakta men säkert tuggar sig framåt.

Ur en sovjetisk MAZ-lastbil fullastad med ammunitionslådor hoppar en chaufför klädd i shorts och sandaler. Han är inte glad över att köra till Ryssland. Lastbilarna som transporterar ammunition är bland de mest utsatta målen för ryskt artilleri.

– Åk inte dit. Det är en farlig resa, säger han.

Invasionen av Kursk är ett högt spel. Ukraina kastar in sina bästa soldater i en riskfylld operation och reserver kommer att behövas för att hålla den mark man tagit. Just reserver har Ukraina ont om.

– Förlora soldater kommer vi att göra hur som helst. Det här är krig och ingen film. Vi måste bara tänka på hur vi minimerar våra förluster, säger 29-åriga Taras.

Hans jobb tillsammans med 41-åriga Oleksandr är att evakuera skadade soldater. Än så länge har uppdragen inte varit många.

– Det är väldigt få skadade i jämförelse med motoffensiven i fjol. Det beror på att vi äntligen har stridsflyg, det vill säga de nya F-16-planen. När stormtrupperna kan gå in och få understöd av både flyg och stridsvagnar – då går det att göra något. Att bara sända in stormtrupper utan stöd fungerar inte, säger Taras.

Enligt honom är de ukrainska trupper som skickats in i Kurskområdet landets bästa.

– De här killarna vet precis vad de gör. De har fått utbildning inte bara på militärbasen, utan också av sina egna befäl. Och det är avgörande, för utbildningen man får på militärbasen räcker sällan, säger Taras.

Före annekteringen av Krim 2014 jobbade Taras i Ryssland med att montera växthus. Han talar ukrainska under intervjun, Oleksandr ryska. Soldaterna vid fronten blandar ofta språken, precis som många ukrainare gör i vardagslivet.

Taras uttrycker gång på gång en känsla av stolt förundran.

– Vi har gått in i en kärnvapenstat och tagit tusen kvadratkilometer. På tio dagar. Det är ändå något.

De flesta ukrainska soldater som DN träffar anser att det är mycket enkelt: Ukraina går in i Ryssland för att kunna växla territorier, krigsfångar, kanske rentav kärnkraftverk med Ryssland.

– Nu har ryssarna börjat flytta trupper från andra frontavsnitt till Kursk. Det var precis vad vi ville. Vi vill ha bort dem från fronten, och vi kommer att ta mer territorium för att tvinga dem att flytta fler trupper. Snart tar de kärnkraftverket utanför Kursk och då kan vi byta det mot kärnkraftverket i Zaporizjzja som ryssarna ockuperar, säger Taras.

Tidigare har det varit tabu för Ukraina att gå in på ryskt territorium. Det tabut har försvunnit.

– Jag anser inte att det är främmande territorium. Folk talar ukrainska där. I början var de rädda för oss, men nu har de fattat att vi inte rör dem. De frågar oss när vi ska störta Putin, säger elitsoldagen Saigon obekymrat.

Det är med avsikt både han och många andra ukrainska soldater använder sig av samma argumentation som Rysslands president. Vladimir Putin har motiverat invasionen av Ukraina med att ryskspråkiga måste skyddas. Nu lägger ukrainska soldater ut filmer på sociala medier på hur lokalbefolkningen utanför Kursk möter dem på ukrainska, eller snarare det blandspråk som kallas surzjik.

Men blixtoperationen väcker också irritation hos ukrainsk lokalbefolkning. Vissa civila som nu blir evakuerade från gränstrakterna är upprörda över att den ukrainska militären inledde anfallet från deras byar.

– Vår militär placerade sitt artilleri mitt i byn! Ryssarna började naturligtvis skjuta på byn och husen förstördes, det ena efter det andra. Våra soldater ska skydda oss! Inte locka till sig artillerield, utbrister Oleksandr Korobtjenko, 72.

Han kommer från en by omkring sju kilometer från gränsen och har tillfälligt evakuerat sig själv och sin hustru till Sumy. Nu väntar de tålmodigt på att få registrera sig i mottagningscentret.

Oleksandr är inte emot invasionen av ryskt territorium i sig. Tvärtom.

– Jag anser det nödvändigt att gå in i Ryssland. De borde gå ända in i Belgorod-distriktet! Om våra soldater lyckas ta sig ännu 200–300 km kan de förstöra flygplatsen. Då kan ryssarna inte längre skjuta mot oss med hjälp av flygplan. Vi hoppas att våra killar håller ut.

Oleksandr kommer äntligen fram till bordet för att registrera sig som evakuerad. Sedan tar han sin keps och går till bilen – för att köra tillbaka till byn.

– Vi måste åka och hämta hunden, förklarar han.

Flera evakuerade vi talar med hoppas precis som Oleksandr att den ukrainska armen ska lyckas etablera en maximalt stor buffertzon på ryskt område.

– Jag hoppas att våra soldater går längre in i Ryssland. Det är bättre att ha ryska artilleriet på avstånd. Så vi kan vara säkra på att Ryssland inte längre hotar oss, säger 70-åriga pensionären Lidia Luhovska.

– Det bor en massa soldater i vår by nu. De har flyttat i vartenda tomt hus och har med sig väldigt mycket dyr och fin militärteknik.

Att soldaterna har flyttat in har Lidia förståelse för. Också hon anser att den ukrainska invasionen av ryskt territorium är nödvändig.

– Vi har gått in i Ryssland för att Ryssland har bombat oss. Det är klart att den här operationen behövs för att vi ska vinna kriget.

Själv kan hon inte återvända. Hennes hus står inte längre kvar.