Vi skulle föredra att inte sätta någon rubrik

En advokat i sextioårsåldern, som har ägnat sitt yrkesliv åt att ”stillsamt ta hand om förmögna mäns obligationer”, utses till staden New Yorks kanslimästare. Den ökade arbetsbördan innebär att han måste rekrytera en ny kopist. Till kontoret på Wall Street, där de båda skrivarna Turkey och Nippers samt den tolvåriga springpojken Ginger Nut redan jobbar, kommer nu en fjärde anställd, Bartleby. Den unga mannen är ”färglöst proper, ömkligt respektabel och obotligt övergiven”, med en ”sällsynt sövande framtoning”. Men det gör inget: han ska ju bara kopiera.

Inledningsvis arbetar Bartleby flitigt. Men en dag, när hans chef ber honom att korrekturläsa ett dokument, svarar han att han skulle ”föredra att inte göra det”. Snart möts varje befallning riktad till Bartleby av samma svar. Den overksamma kopisten gömmer sig bakom skärmen som avskiljer hans skrivbord från de andras. Han lever på ingefärskakor, verkar inte göra annat än att titta ut genom fönstret och, visar det sig, tillbringar dessutom sina nätter på kontoret.

Arbetsgivaren pendlar mellan bestörtning och vrede. Ilskan övergår emellanåt till medlidande, ”ty jag och Bartleby var bägge Adams söner”, men slutligen bestämmer han sig för att det räcker. Bartleby tvingas bort från lokalerna. Då han i stället bosätter sig i trapphuset ser sig firman nödgad att lämna Wall Street. Följande hyresgäst tillkallar polis, och Bartleby hamnar i fängelse. Där dör han till sist i sviterna av en hungerstrejk. Eller rättare sagt, efter att ha föredragit att inte äta.

Så kan man sammanfatta handlingen i Herman Melvilles ”Bartleby, skrivaren”. Historien återges av advokaten i fråga, som på första sidan, inte utan respekt, konstaterar att han aldrig har mött en så egendomlig människa som Bartleby.

Han är inte ensam om att ha fångats av kopistens öde. Melvilles långnovell har blivit nästan lika kanoniserad som ”Moby Dick”, den roman som de flesta förknippar honom med; och Marie Berthelius utmärkta nyöversättning, nu utgiven av Lundaförlaget Bakhåll, är åtminstone den fjärde på svenska.

”Bartleby, skrivaren” nådde offentligheten som följetong i tidskriften Putnam’s Magazine vintern 1853. Den då 34-åriga Melville var redan etablerad som författare, framför allt av äventyrsberättelser inspirerade av hans tid till sjöss, bland annat ombord på ett valfångstfartyg. Dessvärre hade den mer ambitiösa ”Moby Dick” (1851) mött ett svalare intresse. Tendensen fortsatte under Melvilles konstnärligt verksamma liv. Desillusionerad av bristande framgång tog han 1866 jobb som tulltjänsteman. Först tre decennier efter hans död 1891 började författarskapet uppvärderas till ett av den amerikanska litteraturens viktigaste.

Men åter till 1853. På den tiden hade New York ännu inte gått om London som världens finansiella centrum. Likväl var Wall Street så mycket handelsgata att namnet i undertiteln till ”Bartleby, skrivaren” fungerar som metonym för den framväxande industrikapitalismen. På kort tid hade de amerikanska storstäderna fyllts med fabriker, kontor och miljontals nya invånare. Urbaniseringen krävde sina offer: majoriteten av befolkningen hemsöktes av epidemier, våld och fattigdom. Som i dag alltså, men utan de globala produktionskedjornas mörkläggningsljus.

Mot denna bakgrund skrevs ”Bartleby, skrivaren”. Och man kan lägga märke till att den publicerades bara sex år innan en annan och besläktad klassiker, ryska Ivan Gontjarovs ”Oblomov” (1859). Titelgestalten är en lättjefull ung man från en godsägarsläkt som har kommit på obestånd. En morgon får han ett brev där familjen ber honom resa från Sankt Petersburg hem till provinsen för att bistå med affärerna. Men Oblomov, som aldrig har behövt tänka på pengar eller över huvud taget fatta några beslut, sover hellre vidare. Det dröjer en bra bit in i romanen innan han alls reser sig ur sängen.

Häri ligger advokatens förvirring: i att Bartleby, närmast som ett slags Kristusgestalt, kringgår den rådande ordningen och uppfinner en ny

De sociala skillnaderna mellan Oblomov och Bartleby är uppenbarligen stora. Men de står båda illa rustade för kapitalismens fordringar. Oblomov borde vara driftigare, medan Bartleby förväntas underkasta sig arbetets monotoni och företagets produktivitetskrav. I stället reagerar de båda med – ja, vadå?

Civil olydnad, skulle somliga kanske säga. Särskilt Bartleby åkallas regelbundet som förebild inom arbetskritisk teoribildning. I hans ”skulle-föredra-att-inte” ser man en vägran, ett systemhotande motstånd (även om vissa, som den italienska marxisten Antonio Negri, påpekar att Bartleby ju framför allt är passiv: knappast någon att bygga en rörelse runt!).

Men är det verkligen så att Bartleby vägrar arbeta? Snarare, och som filosofen Gilles Deleuze har uppmärksammat, är det väl just det han inte gör: han skulle föredra att inte arbeta. Det är något annat, men icke desto mindre radikalt.

Enligt Deleuze bygger nämligen mänsklig språkanvändning på en ”logik av förgivettaganden”. Man antar att fråga X ställd i ett givet sammanhang kommer att få svaret X eller Y. ”Kan du kopiera det här papperet?” bör från en chef till en anställd få svaret ”ja” eller ”nej, för att…”. Bartlebys stående fras rubbar denna logik. Den etablerar med Deleuze en ”zon av obestämbarhet”. Häri ligger advokatens förvirring: i att Bartleby, närmast som ett slags Kristusgestalt, kringgår den rådande ordningen och uppfinner en ny.

Ett flertal hypoteser har dryftats om bakgrunden till Bartlebys beteende. För Deleuze, liksom antagligen för de flesta läsare, är den frågan ungefär lika intressant som att försöka ta reda på vad Josef K i Kafkas ”Processen” egentligen har begått för brott.

I sin sista roman, ”The Confidence-Man” (1857), går Melville själv i polemik med allt för psykologiserande läsarter. Han identifierar en konflikt mellan två imperativ som riktas till romanförfattarna. Å ena sidan uppmanas de skapa konsekventa figurer, som aldrig agerar på ett sätt som avviker från den fastslagna personligheten. Å den andra ska realistisk fiktion hålla sig så pass nära verkligheten att denna går att känna igen.

Men, invänder Melville, resonemanget går inte ihop. För verklighetens människor är ju inte konsekventa! De gör alla möjliga underliga saker, och det går sällan att härleda en handling till distinkt formulerade bevekelsegrunder. Ju prydligare svaret på frågan ”varför gjorde du så?” är, desto större chans att det också är lögnaktigt.

En princip som jag själv skulle hävda är lika giltig empiriskt som i litteraturen. Om en skönlitterär text varvar samtida avsnitt med förklarande tillbakablickar på barndomen, ja, då kan man vara nästan säker på att det rör sig om en hycklande, det vill säga dålig, sådan.

Hellre då Bartlebys gåtfulla martyrdöd. Ja, kanske är det just dess obegriplighet som motiverar novellens berömda slutmening. Här, till sist, rämnar advokatens borgerliga behärskning – och han ropar, som kören i en grekisk tragedi: ”Å, Bartleby! Å, mänsklighet!”

Läs fler artiklar av Rebecka Kärde och läs mer om böcker