”Vi skulle kunna gråta – men vad tjänar det till?”

Åt alla håll, utan något synligt slut, syns förödelsen. Hundratals bilar som ligger omkullkastade eller staplade på varandra. En docka ligger med ansiktet täckt av lera på en söndertrasad bilhuv. Alla färger är borta, inget är vitt, rött eller blått längre. Allt är brunt. Tusentals drabbade och volontärer försöker gemensamt forsla bort lera och vatten från hem och affärslokaler.

Dödssiffrorna fortsätter att stiga efter översvämningskatastrofen i Valencia, på söndagen översteg den 200. De flesta vi pratar med tror att den kommer stiga kraftigt. Runt 2 000 personer saknas fortfarande.

Men överlevande hittas också.

– För några minuter sedan hittade vi en bebis som levde, berättar en polisman, som säger åt oss gå vidare när vi ber att få veta mer.

Vi har stämt träff med bröderna Ivan och Juan Raba i ett av de värst drabbade områdena, Catarroja söder om Valencia, men alla bilvägar dit är avstängda. Att ta sig dit är en vandring genom kilometervis av lervälling som blir värre ju längre in i området man kommer. Samtidigt blir det allt glesare mellan volontärer, poliser och brandmän. Till slut syns knappt några myndighetspersoner alls.

Spaniens premiärminister Pedro Sánchez medgav på lördagen att insatserna efter katastrofen har varit otillräckliga. Nu ska ytterligare 5 000 poliser och 5 000 soldater skickas till de drabbade områdena i vad som beskrivs som landets största mobilisering av militären i fredstid.

– Vi pratar nästan helt säkert om den värsta översvämningen som Europa har sett hittills det här århundradet. Jag är medveten om att det gensvar som har givits inte är tillräckligt, sade han i ett tv-sänt tal.

Samtidigt ökar rädslan för att sjukdomar ska börja spridas i lerkaoset. Det saknas fortfarande rinnande vatten och el på många håll, invånare vittnar om att de försöker samla ihop vatten så de kan hälla i toaletterna för att spola. Munskydd säljer slut på apoteken.

Ivan Raba möter oss i ett gathörn ett kvarter från sitt hem.

– Det ni kommer att se nu liknar ingenting ni har sett förut, säger han.

I den smala gränden ligger flera meter höga samlingar med bråte. Soffor, kylskåp, mikrovågsugnar, ventilationsanläggningar, madrasser, stolar, bord – allt insmort i en brun sörja. Vattnet når fortfarande upp till vaderna, det går inte att se var vägen slutar och trottoaren börjar.

– Det här var vårt hem, säger Ivan Raba och pekar på en av högarna.

Han visar oss in genom en dörröppning. På väggarna sträcker sig de bruna markeringarna upp ovanför huvudhöjd.

När vattnet kom var bara Ivans storebror, Juan Ruba, hemma. På någon minut steg det till brösthöjd.

– Vi bor grannar med ett äldre par. Jag hörde hur de skrek, de kunde inte ta sig ut, berättar Juan.

Han lyckades tackla och sparka in dörren och tillsammans flydde de upp på andra våningen, in till en colombiansk granne. Kort därefter var vattennivån två meter. De hann inte rädda någonting undan vattnet, varken fotoalbum eller värdesaker.

Tre timmar senare plingade mobilen till. Ett varningsmeddelande från myndigheterna om att en översvämning var på väg.

– Regeringen är skamlig. De vill inte att världen ska veta vad som har hänt här, de vill få det att se ut som att de har allt under kontroll. Vi känner oss helt övergivna, säger Ivan Ruba.

Juan Ruba skakar på huvudet. Ingen av dem har någon försäkring som täcker naturkatastrofer som denna. Bilen, möblerna, elektroniken – allt är förlorat.

– Hur kan man säga till sin befolkning att detta är okej? Vi kan inte leva såhär, vi behöver hjälp! Var är alla? Var är poliserna, var är brandkåren, var är militären? Vi hittar fortfarande döda kroppar. Fortfarande, säger han, och fortsätter:

– Det enda vi ser är människor som hjälper varandra. Det är sanningen.

Raseriet och frustrationen mot myndigheterna förenar i princip alla vi träffar. Men mitt i ilskan och tragiken möter vi också något annat. Glädje och humor.

Längre ner på gatan skrattar några grannar när de kastar vattenflaskor från den lertäckta gatan upp till en person på en balkong en våning upp.

– I Spanien säger vi ”a mal tiempo, buena cara”. Dåligt väder, bra ansikte. Vi skulle kunna gråta, men vad tjänar det till? Vi lever trots allt, säger Juan.