Victor Lindgrens dubbelliv i Sävsjö – svetsare och OS-silvermedaljör

Det är de små, små detaljerna som gör det. Victor Lindgren vet, både som svetsare och skytt. Efter att ha gått på kvällsskiftet granskar han de fogar som robotsvetsen skapat och konstaterar att några behöver förbättras.

Han fäller ner visiret, riktar munstycket mot metallen och så börjar lopporna hoppa över fabriksgolvet.

OS-silvermedaljören i luftgevär, 10 meter, är ansvarig för att svetsfogarna på balpressarna, som ska gå på export till USA, håller högsta kvalitet innan de går vidare till nästa station i produktionen.

En balpress, förklarar han, är en maskin som används för att komprimera kartonger vid avfallshantering och den är en storsäljare för hans arbetsgivare Orwak.

Victor började på Sävsjöföretaget redan när han gick på gymnasiet och utbildade sig till svetsare, och har numera en 80-procentig tjänst.

– Jag gillar verkligen att ha något att göra vid sidan av skyttet. Det blir som en avkoppling från sporten. Tränar man för mycket finns risken att man tröttnar före 30, säger Lindgren.

Kalla vindar sveper över Småland en dag när vi gör ett besök i Victors vardag. Det har gått några månader sedan han bidrog till att ge Sverige en flygande start på OS i Paris. Fast nu var det ju förstås i staden Chateauroux, 30 mil söder om den franska huvudstaden, som han bärgade sin silvermedalj.

Värmen inne i den olympiska skyttehallen var besvärande för oss som satt i t-tröja och shorts på läktaren, men ändå ingenting mot den som Victor upplevde i sin lufttäta skyttedräkt. 50 grader, kanske mer. Han svettades och drack, svettades och drack.

Att ta sig till en olympisk final i luftgevärsskytte är en prestation i sig, även för en världsmästare som Victor Lindgren. Och själva finalen är en rafflande historia. Åtta skyttar radar upp sig bredvid varandra. Efter hand försvinner den med sämst resultat, tills det bara är två kvar.

Lindgren var länge långt bakom världsrekordhållaren och regerande olympiske mästaren Sheng Lihao från Kina, men närmade sig inför de två sista skotten. Till slut skiljde 0,8 poäng.

– Jag var två millimeter från guldet, så det var väldigt nära, säger Lindgren.

Men han grämde sig inte allt för mycket, utan var lycklig över att ha pallat för värmen och trycket. Tanken var ju att medaljen skulle komma först i Los Angeles 2028.

Bara att få tävla i OS kändes stort.

– Den förste som jag skakade hand med efteråt var Thomas Bach, berättar Lindgren.

Internationella olympiska kommitténs ordförande gjorde ett besök i OS-arenan och fick se den svenska silverglädjen från läktarplats.

Det fick dessvärre inte Victors föräldrar, Ulrika och Jan, göra. De var visserligen på plats på den olympiska skytteanläggningen, men hade inte kunnat hitta biljetter till OS-finalen, som de i stället fick följa på en storbildsskärm utomhus. Det dröjde en timme efter finalen tills de med tårar i ögonen äntligen fick grattiskrama sonen.

– Farsan är inte så lätt att knäcka, men där lyckades jag, säger Victor.

Föräldrarna har betytt mycket för hans idrottskarriär. Victor var tre år gammal när han satt i mammas knä på skyttebanan i skånska Sjöbo. Hon siktade, han kramade avtryckaren. Pappa är ordförande i skytteföreningen.

Hemma i lägenheten visar Lindgren upp medaljer som vittnar om en framgångsrik karriär, som egentligen bara börjat. Han fyllde 21 i våras, men är redan världsmästare och olympisk medaljör – tack vare mycket träning och starkt psyke.

Han slog igenom internationellt 2023, då han blev Europamästare för juniorer. Till senior-VM samma år kom han som rankad nummer 102 av 131 startande, så det första svenska VM-guldet i en olympisk skyttedisciplin på 40 år kom som en överraskning för många.

Lindgren beskriver skytte som en mental sport. Under tävlingarna spelar han ofta ett psykologiskt spel med sig själv. Han inledde OS-kvaltävlingen starkt, men så var det som han att slappnade av och tappade fokus med några dåliga skott som följd.

Han säger att det i detta läge kan gå åt två håll. Antingen börjar man darra och sprida skotten ännu mer, eller så mosar man demonerna och vänder på utvecklingen.

– Då gäller det att ha pannben. Jag brukar skälla på mig tyst för mig själv. Det gjorde jag under OS: ”Hur kan du skjuta så illa? Nu skärper du dig”. Då brukar det gå bra, säger han.

En annan av Lindgrens egenheter är att han i finalskjutningar lyssnar efter motståndarnas skott innan han skjuter själv. Han förklarar att det också är en mental grej som han praktiserat med framgång.

– Eftersom det går bra kan jag inte sluta med det, säger han.

Tränaren Anna Benson, som några veckor efter Victors medalj sköt hem silver i Paralympics, har varit ett bra stöd. Skulle han behöva mer hjälp med att hålla nerverna i styr kan han alltid vända sig till norska flickvännen Martine Sve, också hon elitskytt, som studerar till idrottspsykolog.

Efter de två senaste årens succé sätter han upp nya mål och gör en rejäl satsning även i helmatch, 50 meter, där man skjuter i tre positioner: liggande, knästående och stående. Lindgren tävlade i grenen redan i årets OS och var bara en poäng från att nå finalen. Detta sedan han skjutit sin första 100-serie i stående i en internationell tävling: tio tior i rad.

Han började träna grenen seriöst först 2023. Redan efter ett halvår var han i sin första världscupfinal och slutade sjua. I OS ställde upp med en ”nybörjarbössa”, som han köpt begagnad. Nu har han unnat sig en Grünig och med det han kallar skyttets Rolls-Royce siktar han högt inför nästa OS.

– Jag har ett långsiktigt och stort mål om jag skulle kvala till Los Angeles 2028, att skjuta dubbla finaler. Om man bara är en poäng från final med ett års träning och en nybörjarbössa borde det ju kunna fungera, säger han.

Och är man i dubbla finaler kan det bli dubbla medaljer.

– I fortsättningen kommer jag att träna båda grenarna lika mycket, men den totala träningsmängden blir lika stor, säger han.

Hur mycket tränar du i veckan?

– Det blir 18 timmar, men ibland spårar det ur och blir upp till 30. Utöver det kör jag även en del fys. Det är viktigt att ha bra kondition, däremot ska man inte bygga muskler som skytt, säger han.

Efter VM-guldet i fjol svetsade han på heltid, men gick ner till 80 procent inför OS och det tänker han fortsätta med. Morgonskiftet är 05.30–12.00 och kvällsskiftet 15.40–23.30. Varannan fredag är ledig.

Han har hittat en rutin som han trivs med och så är det ju inte så dumt att tjäna pengar heller. Skytte blir man inte rik på, i alla fall inte i Sverige.

När Lindgren skulle tävla i världscupfinalen i Indien, den enda av årets tävlingar med prispengar och 5 000 euro till segraren, fick han inte sitt visum i tid. Han satt på ett hotellrum vid Landvetters flygplats och väntade, och när det försenade visumet äntligen kom hade sista planet för att hinna fram i tid redan gått.

Det händer att han åker till Tyskland för att tävla i Bundesliga. Jodå, tyskarna har en sådan även i skytte. Victor beskriver det som roliga matcher,

– Det är klart att det är tråkigt att man inte kan leva på sin sport när man lägger ner så mycket tid på den, men det är bara att acceptera att skytte inte är någon stor sport i Sverige. I Indien är det näst största sport efter cricket, säger han och berättar att OS-silvret har fört en ekonomisk fördel med sig.

Efter att tidigare bara ha fått 50 procent rabatt på den indiska skyttedräkten slipper han efter OS-framgången att betala.

Flera företag har velat inleda sponsorsamarbeten och han stöttas även av Sävsjö kommun.

OS-medaljen har också förändrat livet på ett annat sätt.

– Det är definitivt fler som känner igen en. Vi var i Jönköping, tjejen och jag, och så var det några som började ropa ”Grattis Victor”. Och när jag gick till skjuthallen en dag var det en liten unge som frågade om jag hade varit med på Lilla Aktuellt, säger han och skrattar.

Vi gör ett besök på Skyttegymnasiet, där många av landets mest lovande skyttar studerar och tränar. OS-kollegan Marcus Madsen har tagit plats i instruktörsstaben. Victor har tillbringat mer timmar än de flesta i de här lokalerna sedan han flyttade till Sävsjö. Diplom pryder väggarna och vittnar om alla pallplatser som skolans elever skjutit sig till.

Victor kränger på sig sin stela, indiska dräkt, ställer sig i position 10 meter från tavlan och laddar bössan.

Andningen är en annan faktor som har stor betydelse för var skottet ska hamna. Victor håller andan sju–tio sekunder inför skottet. Bra andning ger nödvändig balans.

För den vars erfarenhet av skytte kommer från Gröna Lund och Liseberg ter sig elitskyttens pricksäkerhet närmast ofattbar. Victors träningspass blir också en påminnelse om vilken närmast orimlig precision det handlar om och hur lite som skiljer succé och underkänt i denna sport.

Maxpoäng är 10,9. Höga 10:or är bra, låga 10:or mindre bra. Är man nere på 9:or kan en final vara förstörd.

I OS-kvaltävlingen noterade Victor Lindgren 630,7 poäng på 60 skott, Han höll så gott som samma höga snitt, 10,5, i de 24 finalskotten.

– Tian är en halv millimeter i diameter, så visst är det små marginaler, säger han och sätter en av idrottens klyschor i nytt perspektiv.

Läs mer:

OS-silver till Victor Lindgren i luftgevär: ”Overkligt”

Svetsaren efter silvret: ”Får snacka med chefen om mer ledigt”

Så länge håller Lindgren andan i OS-finalen