Jag förstår inte riktigt vad det betyder. Hennes ”hittills mest autofiktiva roman”, står det på baksidan av den svenska utgåvan av Vigdis Hjorths ”Upprepningen”. Är det månne en tävling?
Ibland har det faktiskt liknat en. En kamp om sanningen och etiken.
För nio år sedan kom ”Arv och miljö”, en roman där Vigdis Hjorth pö om pö och med Ibsensk precision blottlade incest, utan att uppehålla sig vid själva övergreppet. Bergljot hette det vuxna romanjaget som genom psykoanalys fick tillgång till bortträngda minnen om vad hennes far gjort mot henne. Efter en ohederlig arvuppgörelse konfronterade hon den vid konvenansens alla regler fixerade familjen som svarade med upprörd men total förnekelse.
På utgivningen följde en upphetsad debatt om så kallad verklighetslitteratur, och Vigdis Hjorths syster Helga Hjorth gav ut en motbok där hon rentvådde deras far för vad hon uppfattade som en fruktansvärd anklagelse förklädd till litteratur.
Berättarjaget kan inte värja sig mot flickans olyckliga närvaro. Som en madeleinekaka kastar den henne tillbaka till 1975
Man behöver inte ha kännedom om det infekterade efterspelet för att beskriva ”Arv och miljö” som ett kraftfullt prosaverk. Det är det helt i egen rätt, inte minst genom den på samma gång okonstlade och självrannsakande gestaltningen av smärta och vrede.
Nu har Vigdis Hjorth återvänt till stoffet. ”Varför skriver jag du när jag menar jag?” står det på den nya romanens första sida. Det är en programförklaring, ett löfte om att de sista resterna av Maya-slöjan ska falla. Att Vigdis Hjorth sedan tar till ett av litteraturhistoriens mest ikoniska grepp ändrar inte den saken, men bäddar förstås för viss ambivalens i fråga om genren.
Allt inleds i nutid. Det namnlösa berättarjaget har åkt in till stan för att lyssna på Universitetets symfoniorkester. Hon hamnar bredvid en liten familj. Den magra tonårsdottern vill inte vara där. Moderns blick är full av förebråelse inför otacksamheten. Och inte blir det bättre av att dottern vill behålla jackan på, modern rycker allt mer hårdhänt i den. Berättarjaget kan inte värja sig mot flickans olyckliga närvaro. Som en madeleinekaka kastar den henne tillbaka till 1975, året då hon själv var 16 år och mycket ensam.
Och här är själva handlingen. Det unga romanjaget börjar i gymnasiet och hösten kommer tillsammans med ett begär att bryta sig loss. Hemma finns en bortvänd pappa, några anonyma syskon och en kylig mamma som övervakar henne neurotiskt: vart hon ska, vem hon umgås med, kläderna i tvättkorgen och andedräkten när hon kommer hem. Mamman är livrädd för det möjliga fördärvet som hon vet bor i hennes dotter. Och hon är frenetisk, nästan hederskulturellt besatt av att kväsa den gryende sexualiteten.
Rädslan är i någon mån befogad. På de första festerna dricker den unga hjältinnan hejdlöst, glömmer modern och känner en lindrande värme. Och så träffar hon Finn Lykke, han kör moped och fyller snart 18. Debuten planerar hon noga, men när det väl är dags är lusten obefintlig.
Genom ett fruktansvärt svek får föräldrarna veta. Och överreaktionen – modern skuldbeläggande, fadern hysterisk – tyder på deras skuld. De tål inte sin dotter på grund av vad de har gjort mot henne. Det är precis som i ”Arv och miljö” och det är bedrövligt. Ingen förmår som Vigdis Hjorth fixera den paniska övergivenheten som en moders bortvändhet utlöser. Föräldrar kan verkligen vara elaka.
De tål inte sin dotter på grund av vad de har gjort mot henne
Om titeln finns mycket att säga.
”Upprepningen är den nya filosofins viktigaste tema”, slog Søren Kierkegaard fast. Det är bara upprepningen som leder framåt, till kunskap, till utveckling, till insikt, till befrielse. I så motto, menade han, tillför upprepningen alltid något nytt.
Det är också Vigdis Hjorths övertygelse. ”Upprepningen är tillvarons allvar”, skriver hon. Så förekommer den misslyckade sexdebuten med Finn Lykke också på flera andra ställen i författarskapet, till exempel i ”Tredje person entall”, en roman från 2008 som inte är översatt till svenska. Förloppen är snudd på identiska men i det tidigare verket är händelsen en komisk och pinsam anekdot, medan Hjorth i ”Upprepningen” tar fasta på de svåra konsekvenserna. Ja, på tillvarons allvar.
Men det går utmärkt att läsa romanen även utan att beakta referenserna. ”Upprepningen” är filosofiskt underbyggd, visst, fast lika mycket en konkret, för att inte säga bastant, roman om överväldigande och ohanterliga erfarenheter. Befrielse och försoning ter sig omöjligt utan erkännande.
Vigdis Hjorths prosa är som flädersaft, så distinkt och lättdrucken, utan att någonsin tippa över i banalitet. Det gäller även för ”Upprepningen”, men den är mer tillrättalagd och filtrerad än ”Arv och miljö”. Jag måste medge att jag saknar kraften och den vilda råheten. Det är svårt att knocka läsaren två gånger med samma material.
Läs fler texter av Sandra Stiskalo och fler recensioner av aktuella böcker
