Refuseringar är något som det talas tyst om. Förståeligt eftersom det handlar om att inte duga, om att ha spänt sin båge bara för att höra strängen brista. Filmskaparen Richard Dinter har gjort en film om denna ”osynliga värld” av konst som inte ”anses tillräckligt bra”. I ”Den refuserade filmen” (SVT Play) tar han avstamp i egna erfarenheter, men porträtterar också refuserade kollegor som talar öppet om sina motgångar.
För ett år sedan kom jag själv ut som flerfaldigt refuserad författare (SvD 30/3 2024). Tio år efter debuten var en diger hög refuserade manus allt jag kunde visa upp. Nu, ett år senare, kan jag stoltsera med en något större hög, men inte mer än så. Jag vet inte vad det säger om mig och min envetna strävan, men jag kan inte se att de medverkande i Richard Dinters film – han själv inräknad – har något med mig och mina artistiska misslyckanden att göra.
Som refuserad är det lätt att fastna i olika narrativ, bittra eller galghumoristiska såväl som hoppfulla – att kulturbranschen är cynisk, att ambitioner har förpestat ens liv, att framgången väntar runt hörnet – allt för att hålla tankarna borta från den hotande insikten, falsk eller sann, att man är en dålig konstnär.
Ett av dessa narrativ är förlorarens, vilket ”Den refuserade filmen” kör fast i. Inte sagt att den berättelsen inte kan vara sann, eller viktig, men det konstnärliga misslyckandet, som väl också är det mänskliga, är mer mångfasetterat än så. Det är inte så enkelt som att det finns vinnare och förlorare.
Just förlorarens narrativ är jämte den bittres ett av de farligaste. ”Man kan bli en vinnare i litteraturen genom att skriva om förlorarens situation”, sa författaren David Lagercrantz nyligen i en intervju i DN (14/3). Självklart har han rätt, men han sätter också fingret på det prekära, nämligen att konsten för somliga är en arena för revansch på livet. Att då även där åka på stryk, sållas bort och räknas till förlorarna, kan vara förödande för självbilden.
Det går an att prata om sina refuseringar när ens utställning hängs eller roman gått till tryck
Det är en svår balansgång att tala om sina misslyckanden som konstnär utan att ådra sig ömkan för att inte nämna himlande ögon. En av de stora riskerna är att man blir den refuserade. Kort sagt finns risken att man, då man bryter tystanden och gör uppror mot sitt öde, i stället förseglar det.
På en konferens på temat refuseringar som jag deltog i efter att ha kommit ut som refuserad tappade jag själv balansen, vilket ledde till å ena sidan medlidsamma huvuden på sned, å andra cyniska råd om att jag borde testa att byta ut mitt suedinamn mot något klatschigare. I berättelsen om misslyckandena bör det även finnas något som väcker hopp hos de som ömmar eller sår ett frö av tvivel hos skeptikerna. Där bör finnas en underton av det självklara och obestridliga faktum att ett misslyckande eller sju, eller för den delen hundra, inte är detsamma som att man är misslyckad.
Motgångar får vanligtvis bara sitt värde i ljuset av framgång. Det går an att prata om sina refuseringar när ens utställning hängs eller roman gått till tryck. Refuseringarna blir då ett adelsmärke, ett bevis på att man trots sina motgångar inte har gett upp, utan endast blivit säkrare i sin övertygelse – och att man dessutom hade rätt. Men hos de medverkande i ”Den refuserade filmen” finns inget av den revanschlystnad som många etablerade konstnärer så ofta brukar tala om att de har känt. Jag kommer inte ifrån känslan av att de flesta konstnärerna i filmen – ja, kanske inte gett upp, men tappat sugen.
Det är en deppig bild som Richard Dinter i sin film målar upp av den refuserade. De medverkande framstår nästan alla som så påpucklade av livet eller en cynisk kulturbransch – i somliga fall av båda – att de har besegrats, och endast håller fast vid sin konst av rädsla för att livet, om de gav upp, skulle förlora all mening.
Jag kan känna igen mig i den rädslan, i den fegheten, vilken är lätt att missta för mod, men inte mycket mer.
Läs mer:
Succéförfattaren om att få nej: ”Triggar igång sår om att inte duga”
Augustin Erba: Mina 48 refuseringar eller Så får du din bok utgiven
Jonas Thente: Tröst för refuserade författare
