Närheten och tågtätheten till Stockholm var något som fick mig och min lilla familj att häromåret våga söka lyckan på Uppsalas bostadsmarknad.
Jag var sedan förr luttrad tågpendlare och visste att tåg skulle bli försenade och ställas in, att jag skulle missa tandläkartider och behöva sova hos kompisar. Men å andra sidan skulle jag få mer tid att läsa, och mer stoff till min diktsamling om tågpendlarnas förstörda liv.
Att SJ från och med den 15 december lägger ned sin pendlingstrafik mellan Sveriges första och fjärde stad är att lägga sten på pendlarnas redan tunga börda.
SJ:s vd Monica Lingegård säger att man inte kan konkurrera med Mälartåg, och att man trots höjda biljettpriser förlorar miljontals kronor på sträckan. Uppenbarligen har hon själv aldrig pendlat Uppsala–Stockholm. Pengar finns redan i dag att hämta – i rusningstid är det inte ovanligt att man får nöja sig med ståplats – och snart ska sträckan förstärkas med ett fyrspår och en ny station i södra Uppsala. Inte undra på att flera andra tågbolag har varit snabba med att visa intresse för att ta över SJ:s avgångar.
Det fanns en tid då SJ visste att uppskatta pendlarna
Så sent som i vintras var det dock annat ljud i SJ:s skälla. Då satsade man på trafiken genom att återinföra direkttågen, utan stopp i Märsta och Knivsta. Satsningen lades dock ned efter några veckor på grund av tågbrist. Nu ger man upp och sviker pendlarna.
Men det fanns en tid då SJ visste att uppskatta pendlarna.
Året var 1984 och John-Eric Noreby som pendlat sträcka Uppsala–Stockholm i 40 år prisades för lång och trogen pendling. Bortsett från diplom och en festmåltid på ett chartrat tåg fick han också en statyett. Men när John-Eric gick i pension och ville lämna över statyetten till nya rekordpendlare fick han dock inget svar från SJ.
Nu finns statyetten att beskåda på Järnvägsmuseet i Gävle. Om SJ fortsätter så här kommer snart hela företaget att hamna där.
Läs fler texter av Viktor Andersson, till exempel ett reportag från Järnvägsmuseet i Gävle
