Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Under andra världskriget var järnvägssträckan Järnrhenen viktig för att transportera allierade trupper i kampen mot Nazityskland. Nu är rälsen mellan den belgiska hamnstaden Antwerpen och västtyska Mönchengladbach inte längre i bruk. På 1990-talet bar det sig inte längre ekonomiskt att trafikera sträckan.
Sedan 1995 tillhör en delsträcka på gränsen mellan Nederländerna och Tyskland nationalparken De Meinweg. Där betar nu 500 får för att hålla järnvägslandskapet öppet – så att fridlysta huggormar och mediterande människor ska kunna trivas, berättar DN i ett reportage (12/7).
Det upptrappade säkerhetsläget har väckt nytt liv kring järnvägen, som skulle kunna transportera Nato-trupper i händelse av krig. Representanter för Belgien, Nederländerna och Tyskland för samtal kring att återaktivera järnvägssträckan, samtidigt som naturvårdare gör motstånd.
Huggormsjärnvägen är långt ifrån den första målkonflikten mellan försvarsförmåga och naturskydd. Sedan Putins fullskaliga anfallskrig mot Ukraina har fler europeiska politiker insett att det kan bli krig i deras land också. Den efterföljande upprustningen väcker liv i flera intresseavvägningar mellan säkerhetspolitik och miljöpolitik.
Huggormsjärnvägen är långt ifrån den första målkonflikten mellan försvarsförmåga och naturskydd
I fjol besökte exempelvis klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) regementet P7 utanför Lund, där ett Natura 2000-område hindrar Försvarsmakten från att öva på att gräva värnsystem. Pourmokhtari lovade att se över tillståndsprocesserna. Självklart kan inte miljöbalkar formulerade i en annan tid och annan gammal lagstiftning dogmatiskt få stå i vägen för att vi ska göra vad som krävs för att skapa säkerhet, men i många fall kan målkonflikterna lösas ut.
Faktum är att naturrestaurering och militär försvarsförmåga i vissa fall går hand i hand. Till exempel rapporterade DN nyligen om hur Finland arbetar med våtmarker och vildvuxen skog som östlig försvarsbarriär. Fler sådana naturbaserade försvarslösningar borde utforskas även i Sverige.
Hösten 2024 stoppade regeringen 13 planerade vindkraftsparker i Östersjön som riskerade att störa sensorer och därmed göra det svårare att upptäcka marina och luftburna hot. Den 16 juli gav regeringen klartecken till 2 vindkraftsparker, men nekade samtidigt 11 ansökningar som bedömdes ha oacceptabel påverkan på försvarsförmågan.
Faktum är att naturrestaurering och militär försvarsförmåga i vissa fall går hand i hand
I stället för blanka nej är det värt att överväga villkorade tillstånd, där företag kan få bygga vindkraft i vissa områden om de också vidtar åtgärder så att försvarsförmågan bibehållas – så gör man i bland annat Polen och Danmark. Sensorer på vindkraftverk har till och med möjlighet att bli en integrerad del av ett modernt drönarförsvar, har påpekats (DN Debatt 4/6).
Vad gäller tågen mellan Antwerpen och Mönchengladbach är det självklart att de åter borde börja gå. Men varför ta för givet att huggormen behöver stryka på foten? Kanske går det att dra en ny räls runt naturskyddsområdet, justera områdets utbredning eller göra andra anpassningar som gör att fåren kan beta vidare och upprätthålla miljön den behöver för att leva?
Läs mer:
Viktor Karlsson: Vänta, avskaffade Tidöpartierna just koldioxidskatten?
Viktor Karlsson: Sveriges försvar är viktigare än statlig rea på blodpudding
DN:s ledarredaktion: Tåg till kontinenten – hur svårt ska det vara?
