En gipsängel ligger kullvält i gruset. Gravlyktorna är slängda åt sidan och en grupp kyrkogårdsarbetare i neongula arbetskläder hukar runt platsen för att tillsammans försöka förstå hur platsen såg ut innan.
– Vi får fråga ”Sven”, säger någon och syftar på vildsvinshannen de alla kommit i närkontakt med under tidiga arbetspass sedan i somras.
”Sven” verkar väldigt tam och går ofta för sig själv. Vaktmästarna har filmat honom när han bökar runt och obrytt leker med locket till en svart lykta. Men förstörelsen som uppstått den här helgen måste vara flera grisars verk. Rad efter rad är uppbökade och den gröna välskötta gräsmattan är bytt mot brun jord som kommit i dagen.
– De går ju bara ytligt, men vi skyndar oss ändå att återställa, för annars blir det svårt att få det att växa tillbaka på rätt sätt, säger lagledaren för de gulklädda, Lotta Torvaldsson.
Hon har ett femtontal medarbetare med sig och de arbetar metodiskt i raderna. Tuvorna vänds rätt och läggs tillbaka. Dekorationer grupperas så som de gissar sig till att de anhöriga velat ha dem.
En som skyndade hit på morgonen efter att ha fått höra om förödelsen är Aurora Carolina Senciuc.
– Det är min mamma som ligger begravd här sedan 2016. Jag har aldrig drabbats förut, och som tur är ser hennes plats orörd ut, nu också, säger hon.
Mammans grav är grustäckt och omgiven av en stensatt kant. De renare gräsbäddarna har så klart drabbats värre.
– Det är rötterna de vill åt, tror Lotta Torvaldsson.
Vildsvinen kommer på nätterna och försvinner vid nio-tio-tiden på morgonen när arbetslaget går på. Men över helgen har grisarna fått härja ostört flera dygn på raken för då är kyrkogårdsarbetarna lediga.
En av dem ropar från en bit bort och vill visa på något. Graven framför Maja Nåbo är uppgrävd i hela sin längd. En eller flera grisar har bökat loss grästuvorna och skapat ett avlångt 15 cm djupt hål som startar vid stenen och sträcker sig nästan två meter ut.
– Makabert… suckar kollegorna.
Kommunen har bett ett jaktlag om hjälp med att skjuta de besvärliga vilddjuren, men skogsområdet har visat sig svårt att kamma av. Kvibergs kyrkogård är vidsträckt, och stora delar saknar stängsel eller mur mot naturen utanför.
– Vi återställer nu, men vet ju att de kommer tillbaka i natt. Inte precis här kanske, men någon annanstans i området. De har liksom gått varvet runt sedan någon gång i somras, säger Lotta Torvaldsson.