Vinslott och tryffeljakt i ljuvliga Provence

Gräset frasar av frost under fötterna och det nyper i kinderna när vi går mellan vinstockarna. Det är morgon, luften är klar och vi är nyvaknade efter att ha sovit djupt på vinslottet Château MontPlaisir. I fjärran tronar Alpernas utlöpare mot en himmel som sakta övergår från rosa till blått. Så bryter solstrålarna fram och visst värmer de lite också, trots att det är december och bara någon vecka till jul.

Vi befinner oss utanför byn Valréas i de nordvästra delarna av Provence, i vindistriktet Côtes du Rhône. Området är känt för sina röda viner gjorda av framför allt druvorna syrah och grenache. Dagen innan har vi provat både MontPlaisirs eget sortiment och närliggande vinproducenters utbud. Vi är överens om att distriktets världsberömda flaskor från Châteauneuf-du-Pape har hård konkurrens från sina mindre berömda grannar, både vad det gäller smak och pris.

Men det är inte bara vin som trivs i den kalkrika jorden. Här odlas också den svarta tryffeln mellan långa rader av små ekträd för att sedan hamna på jul- och nyårsmiddagar i hela Frankrike. Tryffeln är som allra mest populär i slutet av året och då kan ett kilo kosta upp mot 13 000 kronor. För att lära oss mer om delikatessen går vi på tryffeljakt med Christian Mérin, en tryffelbonde i tredje generationen. Tryffeln växer som knölar under marken, i symbios med trädens rotsystem. De syns alltså aldrig från ovan och det är därför man tar hjälp av hundar för att spåra dem. Förr användes grisar men det hände alltför ofta att bytet hamnade i magen på grisen.

Christian börjar med att visa oss den egna plantskolan, här kan den som vill odla tryffel själv köpa med sig en liten ekplanta som inokulerats med tryffel så att symbiosen som kallas mykorrhiza koloniserar rotsystemet.

Men med solen på väg ner är det hög tid för jakt ute på fältet. Om det är stillsamt i plantskolan blir det tvärtom full fart när gårdens två tryffelhundar släpps lösa mellan träden. Svarta Priska och brunlurviga Prune är båda tränade på doften sedan de var valpar och far fram och tillbaka mellan träden. Plötsligt börjar Priska krafsa och Christian kommer efter i ett huj med en liten metallskopa och börjar gräva, hundarna skäller ikapp och så kommer en svart knöl ur marken. Den är lerig av jorden, vi får lov att sniffa nära med näsan och doften tränger sig fram. Stark, raffinerat svampig och mycket lockande.

– Den här lilla rackaren väger nog inte mer än ett knappt hekto, men i förra veckan grävde jag upp en bjässe på 300 gram. En mycket bra dag, säger Christian och ler stort.

Att köpa med sig en liten knöl hem visar sig vara lättare sagt än gjort. Förvaringen måste ske kallt, helst i kylskåp eller frys för att smaken inte ska försvinna. Tryffeln finns till försäljning varje lördag i säsong på tryffelmarknaden i medeltida byn Richerenches. Här köps tryffeln direkt från bakluckan på bilar, och det är kontant betalning som gäller. På intet sätt glamoröst och långt från tryffelns slutstation på vita dukar i sällskap med champagne. I mitten av den lilla byn strövar vi runt på en riktigt charmig provensalsk lördagsmarknad. Regionens ostar trängs med tapenade, inlagda oliver, färska kryddor och nougat. Vi provsmakar och handlar med hem och tänker bara mycket kort på hur allt ska få plats i bagaget tillsammans med vinet vi redan köpt.

Bästa stället att provsmaka färsk tryffel på är på restaurang, till exempel vid en lunch på lokala L’Escapade i kocken Nicolas Pailhès regi. Det blir brie med tryffelkräm, vaktel med färsk tryffel och till efterrätt mille-feuille på päron med hyvlad tryffel. Som avslutning på kalaset följer vi med ut i köket på matlagningskurs där det blir ännu mer tryffel, den här gången riven över en omelett vi själva tillagar. Stämningen är hög i baren som hör till restaurangen när vi är klara, någon öppnar en flaska champagne och det blir många fina och roliga samtal samtidigt som eftermiddagen glider över mot kväll.

Men även om maten är en stor del av livet i Provence året om, så finns det andra upplevelser som är lika bra och kanske allra bäst vintertid. Till exempel den historiskt intressanta staden Avignon, med sin medeltida bro över floden Rhône, känd från barnvisan ”Sur le pont d’Avignon”, och sitt enorma gotiska påvepalats från den tid då påven och senare anti-påven hade sitt säte i ­Avignon. Vill du lära dig mer om den komplicerade historien och alla politiska maktkamper finns guidade turer i det magnifika påvepalatset, som upptogs på Unescos världsarvslista 1995 tillsammans med den kända bron.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Med sina många lager historia är Avignon en av regionens turistmagneter, sommartid ofta full av besökare, men en decemberkväll är det lugnt och stilla. Det glittrar av ljus i de smala gränderna, det sorlas från lokalbor som är ute och julhandlar och stämningen är omfamnande, gemytlig och mycket avslappnad. Vi går förbi små torg med konstgallerier och den pampigt utsmyckade porten till Palais du Roure med anor från 1400-talet. Vi tittar också in på anrika Hôtel d’Europe, uppfört på 1500-talet som en privat herrgård. Det var när Catherine Pierron köpte byggnaden och gjorde om den till ett hotell 1799 som den fick namnet Hôtel d’Europe. Samma år gästades hotellet av general Napoleon Bonaparte, på väg tillbaka till Paris efter sitt fälttåg i Egypten.

De sista dagarna reser vi mot södra Alperna som ligger allra längst norrut i Provence. Vi har tagit sikte på orten Barcelonnette, på bekvämt avstånd från flera skidsystem. Den lilla staden har en spännande historia, vilken framför allt syns i de många enorma villorna som uppfördes här i slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet. Dessa pampiga byggnader uppfördes av lokalbor som emigrerat till Mexiko, gjort lyckosamma ­affärer, för att sedan återvända hem.

En av villorna, ståtliga Villa Puebla, drivs numera som bed and breakfast. Huset uppfördes 1880 av textilfabrikanten Eugène Lions när han återvände från Mexiko. Husets formgivning är fantasifullt elegant, de kaklade golven lagda för hand med exakt precision och sovrummen har öppna spisar i marmor. Så sent som 2021 köpte svensk-franska paret Tessi Romell och Laurent Marais huset av Eugènes släkting, inklusive alla originalmöbler. Och det är som en tidsresa att bo i Villa Puebla. Förutom att mycket av möblerna är original ligger böcker, föremål och artefakter från förr fint utplacerade i rummen.

I december ligger snön i Barcelonnette och vi passar på att åka skidor. Det blir slalom i närliggande skidorten Pra Loup med en underbart solig lunch i backen. Sista dagen tar vi en lite längre utflykt med turskidor till Maljasset allra längst in i dalen. I Maljasset finns inga skidliftar och den vita snön ligger alldeles orörd på berget. Det blir en spännande, men också mycket ansträngande gång upp innan vi svänger nedåt i dalen igen.

En betydligt lugnare upplevelse är att sätta på sig snöskor och gå på promenad. Vi spanar mot bergssidorna med kikare längs vägen och upptäcker en liten flock bergsgetter som skuttar fram på branten. Detta är en plats för djupa lugna andetag långt bortom allfarvägarna. Här kan vi ana hur Alperna en gång var – med en majestätisk och ren tystnad, endast bruten av en lätt porlande bäck.

Här hittar du våra resereportage.