Vinsten rasar – nu avgörs LKAB:s framtid under Kiruna

En vårkväll i Skåne 2025. I en skumpande taxi lutar sig LKAB:s ordförande Anders Borg mot Johan Menckel. Vill han bli vd för LKAB? De är på väg från ett styrelsemöte i ett miljöteknikbolag där båda sitter i styrelsen. Anders Borg vill forma sitt lag när mångårige vd:n Jan Moström pensioneras.

Nu är det höst 2026. Ett halvår in i jobbet ger Johan Menckel sin första större intervju. Det är becksvart. Minibussen kränger genom Kirunagruvan, en kilometer under jord. Vi är på väg mot Per Geijer, malmkroppen som kan avgöra LKAB:s framtid i Kiruna. Ovanför oss ligger staden som är sammanväxt med gruvan.

– LKAB är ett väldigt speciellt bolag. När jag går i Kiruna centrum inser jag att det är viktigt på riktigt att det går bra för det här bolaget.

Det statliga gruvbolaget står inför en av sina största prövningar.

Kiruna måste flyttas. Per Geijer ska säkra framtidens malm – om LKAB får öppna gruvan. Där finns också sällsynta jordartsmetaller som kan minska Europas beroende av Kina. Men samerna säger nej.

Samtidigt ska LKAB ställa om från järnpellets till fossilsnål järnsvamp. Det kräver mer el än halva Sveriges kärnkraftsproduktion.

Men flera avgörande investeringsbeslut är ännu inte fattade.

Samtidigt har vinsten nästan försvunnit.

Andra kvartalet blev rörelsevinsten bara 63 miljoner kronor, mot nära 1,1 miljarder samma kvartal året före. År 2021 tjänade LKAB nära 27 miljarder kronor på helåret.

Nio av tio ton som LKAB säljer är järnpellets – koncentrerad järnmalm i små kulor. Nu pressas paradprodukten av fallande marginaler, hårdare konkurrens och mer järnmalm som söker sig till Europa.

– Vi måste bara klara av de här svängningarna, säger vd Johan Menckel.

På Malmbanan förlorar LKAB dessutom omkring en miljard kronor om året på kapacitetsbristen.

Stora banarbeten ska pågå sommartid fram till år 2030 efter decennier av eftersatt underhåll.

– Vi har betydande kapacitetsbrist. Vi måste skriva ner leveranserna med 1 miljon ton årligen vilket betyder runt en miljard i förlorade intäkter. Jag efterlyser politiska beslut om ökad kapacitet i den nationella planen.

– Dubbelspår är den enda långsiktiga lösningen. Det brådskar. Både Norge och Finland pressar på.

Mörkret sluter sig runt minibussen. Gruvvägen slingrar sig ner genom berget, 910 meter under jord. Bilen blinkar höger.

”Per Geijer – Framtidens gruva”, står det på en blåvit vägskylt. Johan Menckel håller hårt i handtaget i taket.

– Nuvarande malmkropp blir allt smalare ju längre ner vi bryter. En förutsättning för att vi ska kunna fortsätta bryta malm i Kiruna är att börja med Per Geijer så snart det går för att behålla volymerna. Men det förutsätter också att vi får de tillstånd som behövs.

– Volym är allt för LKAB.

Men Per Geijer handlar inte bara om järnmalm. Fyndigheten placerar Kiruna mitt i Europas råvarukamp med Kina.

Här finns en av Europas största kända fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller – på en marknad som Kina dominerar.

Vi stannar 240 meter från malmkroppen. Borriggar arbetar framför oss. Varje natt spränger LKAB sig omkring fem meter närmare.

Men en gruva ligger fortfarande långt bort.

Länsstyrelsen har gett klartecken. I november väntas Bergsstaten besluta om bearbetningskoncession; därefter återstår miljöprövningen.

Men gruvan krockar med samernas grundlagsskyddade rätt till kultur och renskötsel. Gabna sameby säger att deras sista flyttled för renarna hotas och har brutit sitt samverkansavtal med LKAB.

Länsstyrelsen slog i september fast att det ”inte är möjligt att bedriva båda näringarna parallellt i området” – när de tillstyrkte gruvan. Men Johan Menckel tror fortfarande på att båda kan verka i området.

– Det kan finnas olika lösningar, kanske måste man flytta renarna en bit med lastbil. Det är saker vi måste diskutera framåt.

Dagen före träffar DN Gabnas ordförande Lars-Marcus Kuhmunen. Han säger nej till både gruvan och lastbilstransporter. Men han gör en öppning om hålrummen under jord återfylls så att marken inte rasar.

– Det är för stora volymer med malmbrytning för återfyllnadsbrytning. Det blir tekniskt ohållbart och för dyrt, säger Johan Menckel.

Han säger sig ändå vara hoppfull inför ett möte med samebyn under oktober.

– Vi måste kunna hitta en gemensam lösning.

Om inte?

– Då måste regeringen bestämma. Vi kan bara ge vår syn.

Vi ringlar vidare genom mörkret och kommer till nästa ödesfråga: LKAB:s gröna omställning.

I Gällivare vill bolaget ersätta dagens järnpellets med fossilsnål järnsvamp som ska användas i SSAB:s nya stålverk i Luleå.

Problemet är tiden.

LKAB:s anläggning skulle från början stå klar 2026. I dag finns inte ens ett investeringsbeslut – samtidigt som SSAB bygger sitt nya stålverk för fullt med planerad start 2029. Väntar LKAB för länge kan SSAB köpa järnsvampen från någon annan.

Riksrevisionen varnade redan hösten 2025 för att LKAB riskerar att förlora sin största kund, SSAB. För två år sedan räknade SSAB med LKAB som huvudleverantör. I dag pekar stålbolaget ut flera möjliga leverantörer.

Har ni bindande köpeavtal med SSAB om järnsvampen?

– Nej vi har inget avtal med dem.

I juni fick LKAB miljötillstånd för demoanläggningen i Malmberget, men beslutet är överklagat. Slutligt besked kan dröja ytterligare ett år.

Samtidigt har vätgasen inte blivit så billig som LKAB räknade med och EU har lättat på tidspressen för stålindustrins klimatomställning.

– Vi fattar beslut först när tekniska, kommersiella och tillståndsmässiga förutsättningar är säkrade, säger han.

Nästa ödesfråga ligger 900 meter ovanför våra huvuden: Kiruna.

För drygt ett år sedan kom beskedet att omkring 8 000 av stadens 16 000 invånare måste flytta fram till 2035.

I juni fick Kiruna kommun ett ekonomiskt åtgärdspaket från LKAB värt 1,8 miljarder kronor. Därefter gav regeringen bolaget rätt att köpa 275 hektar statlig mark för den nya staden.

Men inte heller här är markfrågan löst.

Regeringen körde över Länsstyrelsen i Norrbotten och Statens fastighetsverk som ville undanta delar av marken för renskötsel. Gabna sameby säger att området norr om E10 vid Tuolluvaara är avgörande för deras redan hårt trängda renskötsel.

– Jag är övertygad om att det finns lösningar, jag vill ha en dialog, säger Johan Menckel.

För Menckel hänger allt ihop.

– Kan vi inte genomföra våra projekt med utvidgad malmbrytning måste vi lägga ner delar av verksamheten och har inte råd med framtidssatsningarna.

Bara sedan 2020 har LKAB delat ut över 45 miljarder kronor till staten. Nu vill Menckel att pengarna stannar i bolaget.

– Jag var väldigt tydlig när jag började här till ägarna att de kommande åren kommer vi behöva använda det kapital och de vinster vi har för att utveckla LKAB och lokalsamhällena. Och det fanns en stor förståelse för det.