I en sal på Tate Modern i London projiceras John Lennons och Yoko Onos ”Bed-ins for peace” från 1969, det berömda performanceverket där det kända paret tog in på Hilton Hotel i Amsterdam under en vecka för att protestera mot USA:s krig i Vietnam. Iklädda vita pyjamasar, omgivna av vita blommor och i svallande utborstat hår tog de emot uppbådet av journalister, och spelade in fredssången ”Give peace a chance” från hotellsängen – som går att lyssna på i utställningsrummet intill.
Tilltaget fick förstås enorm medial uppmärksamhet. Senare kallade Ono aktionen ”naiv” – och ja, genomförandet av en ”bed-in” på ett lyxhotell uppfattades redan av vissa i samtiden som en privilegierad, löjlig urvattning av protestformen ”sit-in”, som var stor under medborgarrättsrörelsen och innebar att svarta amerikaner intog rassegregerade restauranger och institutioner och vägrade gå därifrån.
När Onos fredskonst nu ställs ut som en del av det största retrospektivet över konstnären någonsin är det på ett sätt i tiden. Ono, som dubbades till ”världens mest kända okända konstnär” av Lennon, har länge stått i skuggan av sitt kändisskap, på bekostnad av sin egen genreöverskridande och eklektiska konstkarriär, som sträcker sig över sex decennier. Denna uppmärksammas nu i en utställning som samlar över 200 verk, från hennes tidiga samarbeten med Fluxusgruppen i New York på 50-talet – då hon utvecklade sitt intresse för deltagande och interaktion – till den alltmer aktivistiska konst hon skapade från och med 60- och 70-talen, då paret anslöt sig till den växande freds- och hippierörelsen.
Även om en stor del av den på 50-talet så radikala deltagande konsten i dag kan kännas dammigt gestartad och gjord, är de bättre delarna av Onos tidiga, vildare konstnärskap ännu fascinerande märkligt – från experimentella ljudkonstsamarbeten med John Cage och La Monte Young till den ännu omskakande ”Cut Peace” (1964). Den fredsaktivistiska konsten känns däremot tandlös och avpolitiserad. Tyvärr måste det sägas: om Beatlesfans länge anklagat Ono för att ha förstört Lennons musikkarriär kan detsamma sägas om Onos konst efter mötet med Lennon.
Samtidigt är det just denna som känns tidsenlig. I ett av rummen är en träbåt (som ska föreställa en flyktingbåt) utställd, på vilken deltagarna är inbjudna att rita och skriva sina egna fredsmeddelanden med blå tusch. Om efterkrigstidens interaktiva konst ofta ämnade att aktivera tittaren och trigga en reflektion över hens position och deltagande i världen utanför konsten, känns detta tilltag tvärtom billigt och publikfriande, ett sätt att invagga museibesökaren i en lättköpt och passiviserande övertygelse om sin egen (och konstnärens) godhet.
Precis som på 60-talet befinner vi oss mitt i en ny protestvåg. De enorma internationella studentprotesterna mot Israels krig i Gaza (Israel utreds för pågående folkmord) har liknats med de under Vietnamkriget. Vid invigningen av ”Music of the mind” i februari intogs även Tate av protesterande, som krävde att institutionen ansluter sig till PACBI (den palestinskledda akademiska och kulturella bojkotten av Israel) och kapar sina band till donatorn och biljonären Len Blavatnik, som även finansierar den israeliska militären. Välkända konstnärer som Yinka Shonibare och Cornelia Parker deltog i aktionen, där ett av plakaten löd: ”Yoko – fred för vem?”
I en tid då konstinstitutioner allt oftare fått ställas till svars för sina band till vapen- och fossilindustri, eller sin bristande mångfald, är det inte ovanligt för dessa att omfamna konstnärer med ett progressivt symboliskt budskap eller som använder sig av estetik hämtade från proteströrelser, hur urvattnade dessa än må vara. Det kan också kallas ”artwashing”. Ett annat exempel på det senare skulle man också kunna kalla Lennons och Onos ”Acorn peace” från 1969, då paret skickade så kallade ”fredsekollon” (ekollon invirade i bomull) till apartheidstaterna Israel och Sydafrika tillsammans med ett brev som vädjade om ”världsfred”. Svaret som sekreteraren till Sydafrikas dåvarande president skickade ger ett hum om hur verkningsfullt verket var: ”Mr Fouché uttrycker sin största uppskattning för denna gest av välvilja och ämnar plantera ekollonet på sin gård.”
