Visuellt väldoftade blomsterhistoria på Waldemarsudde

Min första tanke inför ”Det blommande. Konst och botanik” är att Waldemarsudde väl gjort en sådan utställning förut. Det säger kanske något om min dåliga koll men också om hur pass förknippat det gamla prinsresidenset är med blommor och trädgård. Inte minst för att man är landets enda konstmuseum med en fast anställd trädgårdsmästare och en florist på halvtid.

Det är ambitiöst att i en enda utställning försöka få till en ”sinnlig hyllning till blommans estetik, symbolik och roll i vår konst- och kulturhistoria”. Men det breda anslaget är inte oproblematiskt. Redan att blanda samtida konst med konsthistoriska verk är en utmaning, och att slänga in enstaka exempel på konsthantverk, poesi, dofter och musik kan snarare spä ut helheten, än ge den tyngd.

Fast Waldemarsudde har rutin och förtrogenhet med de egna rummen, och klarar balansen. Hängningen är dessutom lyckad. Den samtida konsten känns integrerad i helheten och är inget pliktskyldigt tillägg, vilket ibland varit fallet. Tematiken övertrumfar kronologin och det gör en stor skillnad. Det märks redan när man stiger in i utställningens första sal.

”Det blommande” inleds i ett konstaterande av Waldemarsudde som prins Eugens allkonstverk, där trädgården och slottets välfyllda blombord inte kommer konsten långt efter. Det är förstås den logiska inledningen och som första alster möter vi några av prins Eugens blomstermålningar, bland annat en oförarglig men intagande bild av en blå hortensia, rörande enkel i ett slags plastisk kolorism där tjocka lager av färg närmast har modellerats fram på duken.

Mitt emot prinsens blommor hänger hans fotografi av vännen (och blomstermålaren) Gunnar G:son Wennerberg, som aningen suddig är i färd med att blåsa på en utblommad maskros, bredvid Cecilia Edefalks svartvita foto av en äng fylld av samma ludna bollar.

Parallellen mellan fotografierna är inte ny. Men i det direkta mötet med prins Eugens måleri ringas utställningens andemening in, nämligen att det blommande är en motivsfär som befinner sig utanför den gängse tiden. Det finns ingenting i Edefalks bild som röjer att den är tagen 118 år efter prinsens fotografi. Och det är något som går igen i flera verk i salarna.

Den matiga katalogen är som så ofta på Waldemarsudde en god kompanjon som upplysande förstärker upplevelsen. Görel Cavalli-Björkman skriver exempelvis om blomsterstillebenets historia, med utvikningar till tulipomanin i 1600-talets Holland, en ofta traderad ekonomisk bubbla där en enda lök under några ödesdigra veckor kunde gå för i dag motsvarande tiotals miljoner kronor.

En bieffekt av den vansinniga haussen var att åtskilliga konstnärer blev blomstermålare. En naturalistisk tulpanmålning blev ett substitut för dem som inte hade råd med den riktiga varan. Utställningen visar flera exempel av anonyma konstnärer.

På 1700-talet blev blomstermålningen i Linnés anda mer vetenskapligt orienterad och skulle antyda ett botaniskt intresse. Som Cavalli-Björkman påpekar så ser Henri Horace Roland de la Portes ”Tropisk planta i kruka” nyplanterad ut, ivrigt avporträtterad innan den blivit avborstad, med något strå som hänger ut över terrakottakrukans kant.

Den enkla målningen, som mot en monokrom bakgrund visar en planta i en kruka, sätter också fingret på en annan aspekt hos motivet. Nämligen att det som väldigt få andra objekt har färdats genom tiden utan att förändras.

Vår relation till växterna har förstås transformerats. De bär inte längre samma tydliga symbolik och status, men plantorna är sig lika. Och det finns något djupt fascinerande i det faktum att de la Portes exotiska växt numera skulle kunna stå på fönsterbrädet hos i stort sett vem som helst, och fortfarande te sig precis som den gjorde på 1700-talet.

Nathalia Edenmonts stora fotografier av kvinnor klädda i extravaganta klänningar gjorda av blommor är med sin tydliga referens till historiskt måleri ett väldigt väntat samtida bidrag, som fungerar väl intill mörka 1600-talsstilleben med dallrande vanitastematik.

Givna i ett sammanhang av botanik är även Roland Perssons gäckande växtskulpturer i silikon, som trots sitt direkta avbildande alltid framstår som främmande och vagt otäcka på ett fascinerande sätt. Hans hängande jättenäckros, som flyttad från sin vattenyta framstår som ett spöke som svävande med långa slappa tentakler siar om undergång, kunde ha varit utställningens givna blickfång. Men den är ogynnsamt placerad och känns undanskuffad i ett hörn i stora salen.

Ett tydligt blickfång är däremot italienska Lilla Tabassos installation av en barockträdgård helt i glas längre in i utställningen. Verket är tekniskt bländande men som konst lämnar det mig likgiltig.

Det gör också några försynta blomstermålningar av Hilma af Klint, även om det kanske mest beror på en övermättnad efter en oändlig hype. Då är några snarlika men mer undersökande målningar av Cecilia Edefalk roligare. Eller för den delen Karolina Häggs mörka men mycket detaljerade växter i brons, lika tekniskt drivna som Tabassos glas.

Hägg blir dessutom en slagfärdig replik till en liten knubbig smörboll av Fabergé som visas i en säkerhetsmonter.

Utställningen bjuder också på ett antal praktverk från den botaniska bokhistorien, som får en fin genomgång av Anna Lantz i katalogen. Däribland 1500-talsklassikern ”Herbarium vivae eicones”, av Otto Brunfels och illustratören Hans Weiditz. En bok som med tydlig realism i bilderna markerar en skiljelinje mot tidigare litteratur, där århundraden av handkopiering hade separerat bilderna från de växter de skulle representera.

Det är enormt spännande att följa den botaniska bildens färd från skickligt utfört träsnitt till kopparstick och vidare till litografi, via ett bisarrt naturtryck som använde faktiska växter täckta med färg och pressade mot papperet.

Men det fina urvalet av örtaböcker och faksimiler i glasmontrar har svårt att hävda sig i rum fulla av prunkande, betydligt mer lättkonsumerade verk.

Lite synd på så rara örter.

Mitt bästa råd är att ta in utställningen som om man komponerar en bukett hos blomsterhandlaren om ens plånbok råkar vara välfylld, det vill säga låter lusten styra urvalet. Det är lätt att hitta favoriter.

Edit Sihlbergs stora blomsterstilleben är direkt magnifikt, och känns trots en traditionell behandling av motivet akut samtida. Jag stannar också framför Maja Stjärnas broderier där rödlistade arter återges i röd tråd tillsammans med enkla porträtt av barn från konstnärens familjealbum. Här blir strandvedel och andra snart historiska växter ett klimatorienterat undergångsmotiv som pekar på en värld i upplösning. Även 1600-talsmålaren Jan Davidsz. de Heems detaljerade och symboltyngda kompositioner är svåra att slita sig ifrån. Precis som Robert Mapplethorpes ståndaktiga blomsterfotografier.

Lena Granefelts fotografiska serie ”A Linnean Collection” är ytterligare en höjdpunkt, bestående av bilder på växter från ett av Linnés bevarade herbarier. Här är förgängelsen bokstavlig. De ytterst ljuskänsliga pressade växterna visas i stort sett aldrig och tynar långsamt bort.

Pappersarken har Granefelt belyst underifrån, med ett resultat som ger dramatik och påminner om röntgenbilder. Det blir ett slags ögonblicksbild av var dessa en gång så omhuldade och noggrant insamlade och monterade växter befinner sig just nu, som att glänta på en dörr till 1700-talet och långsamt se den slå igen, och dessutom veta att det kommer en dag då den inte längre kan öppnas.

Granefelts genomlysta bilder speglar också vår förändrade bild av Linné. Från äppelkindad vetenskapshjälte till en mer mångbottnad och kritisk syn på att botaniken har gått i armkrok med kolonialismen.

Här förenas idéhistoria och visuell väldoft på precis det sätt som utställningen avser.

Läs fler texter av Sebastian Johans och mer om konst på dn.se