Hur skapar man en hälsning om att ”jag tänker på dig” i bildformat?
Den frågan har galleristen Saskia Neuman funderat mycket kring. Faktiskt så mycket att den blev utgångspunkten för en grupputställning som nu öppnar i Stockholm. I ”The postcard exhibition” visas runt 60 svenska och internationella konstnärers verk i vykortsformat.
– Att skicka ett vykort är det ultimata sättet att visa att man tänker på någon, säger Saskia Neuman.
– Men mer än det fysiska kortet handlar det om symboliken i gesten. En känsla där givande och mottagande av bild och tanke förenas i ett kort. Att skicka ett vykort är att uttrycka omtanke i sin mest avskalade form. Ett fysiskt tecken på närvaro, trots sin enkelhet.
Vi träffas på galleriet som bär hennes namn och ligger i centrala Stockholm. Hängning inför veckans öppning pågår – en inte helt lätt uppgift då verken skiljer sig åt i både format och tekniker.
Att medverkan i utställningen innebar att bidra med ett verk som höll sig inom vykortets standardformat tolkade många av konstnärerna ”väldigt liberalt”, förklarar Neuman. Såväl Dan Wolgers som Charlotte Gyllenhammars och Sofie Josefssons verk är exempelvis skulpturer.
Även om merparten av de deltagande hållit sig inom rektangelns ramar är det övergripande intrycket snarare fyrkantigt, fritt och fantasifullt. Här finns Harry Anderssons och Emma Jönssons broderade gestaltningar, konstnärsduon Nathalie Djurberg och Hans Bergs animerade film (visad på Ipad i vykortsformat), Susanna Marcus Jablonskis skulptur bestående av närmare 16 000 vykort – och Nadine Byrnes två porträtt i keramik, textil och teckning. Den sistnämnda, som är på plats på galleriet, berättar att hon tänjt på gränserna för vad som uppfattas som ett vykort.
– Delar av verken påbörjades innan utställningsidén fanns, men när de sattes samman skvalpade tanken om vykortet omkring i mitt medvetande. Det slog mig först senare att jag och min vän, som jag porträtterat i ett av verken, skickade vykort till varandra under en period i tonåren. Och det fastän vi sågs flera gånger i veckan, säger Nadine Byrne.
– Vykort är ännu en av de där sakerna vars magi vi inte riktigt förstod förrän de var borta. Att en hälsning fick en materiell och visuell skepnad och fysiskt färdades från en plats till en annan.
Det lilla formatet har också spelat en roll i planeringen av utställningen. Dels för att Neuman själv alltid haft en fäbless för mindre verk och motsätter sig den inom konstvärlden förekommande idén om ”big artist, big work”.
– Idén om ”ju större verk desto bättre” stämmer inte. Tvärtom har flera av de deltagande konstnärerna uttryckt att det var en utmaning att skapa något i ett mindre format än vad de är vana vid. Att destillera sitt uttryck och sin idé inom tydliga ramar är en prövning i sig.
Att hälften av de medverkande konstnärerna representeras av gallerister utanför Neumans galleri hör inte till vanligheterna. Intentionen var också en utställning som förde samman konstnärer av olika bakgrunder, nationaliteter och erfarenheter.
Saskia Neuman, som fortfarande både skickar och samlar på vykort, menar att vykortkorrespondensens särprägel till stor del ligger i dess rituella aspekt. Att välja ett motiv utifrån egen preferens, för att sedan skriva och så hitta en postlåda, är en dedikerad handling som faller bort i dagens digitala kommunikationsklimat.
– Intentionen med utställningen är inte politisk, men under året som jag jobbat med den har jag återkommande tänkt på dagens ofta hårda offentliga tonläge. 2025 är väl inte ett år som kommer att kommas ihåg för hur fint och inkännande vi kommunicerade med varandra. Därmed inte sagt att den här utställningen kommer att påverka det läget, för det kommer den inte. Men den kan vara en påminnelse om värdet av god kommunikation – och om hur en sådan också kan ske genom bildkonst.
När vi lämnar galleriet hängs ett verk av Karin Mamma Andersson. Porträttet är skissat i tusch och torrpastell och visar en man i vattenkammat hår, kavaj och vit tillknäppt skjorta. Senare mejlar jag konstnären och frågar om hennes två verk i utställningen. Hur har hon gestaltat vykortsidén?
– Det blev kanske inte som jag trodde… Men lite skört och taffligt, vilket jag gillade. Titlarna på de två bilderna är ”Kultur Man” och ”Kultur Landskap”. De är, liksom vykort, två mer eller mindre utdöda saker.
Vad tänker du om vykort som en utdöende kommunikationsform? Är det något som går förlorat i och med det?
– Jag vet inte när vykortskickandet upphörde, men det måste varit då mobilerna plötsligt kunde skicka bilder och posten blev urusel. Mobilen puttade bort gammeltiden och så har det väl alltid varit. Att något som anses smidigare och effektivare tar över. Dock behöver det inte främja själen och världen. Hästen var ju betydligt bättre för miljön än bilen, skriver Karin Mamma Andersson
– Tyvärr skickar jag själv inte vykort längre. Så tråkigt, för det är ju så mycket mer poetiskt.
Läs mer:
Konstnärsparet öppnar gallerier – hemma hos folk: ”Blir så intimt
