När ljudet, eller oljudet, började höras i mitten av augusti var det många som vände sig om. För en svensk påminner det om klonkandet som vi är vana vid från tv-sända skidlopp.
Jag har hört ljudet på flera ställen i stan, även om det förstås är långt ifrån alla Washingtonbor som deltar i protesterna. Det skramlas nära huset där jag bor på den nordvästra sidan, liksom i Georgetown och i city.
Strax norr om centrala Washington, vid en livlig bargata, ligger ett rött 1800-talstegelhus. På andra våningen bor Michael Joel Hall, en 42-årig yogalärare som har skramlat med sina kastruller så hårt att en träslev redan har gått sönder.
– Kanske borde jag inte använda träredskap men samtidigt vill jag inte slå med plast! Man måste ju mena det man gör, säger han.
Det första man märker när Michael Joel Hall öppnar dörren är doften av rökelser och en snäll gammal hund med grå nos som kommer fram för att hälsa.
Det finns en hemsk anledning till varför han skaffade hunden.
År 2012 blev han svårt misshandlad på gatan och fördes till akuten. Han minns nästan inget av händelsen annat än att någon skrek ”bög”. Förövarna stal inget och FBI utredde händelsen som ett hatbrott.
Michael Joel Hall var nyss hemkommen efter ett år i Indien och hade därför ingen sjukförsäkring. På sjukhuset frågade han läkarna om de kunde skippa operationen eftersom han var rädd för att bli skuldsatt i resten av livet.
– Jag tänkte att det kanske var bättre att se riktigt ful ut i stället för att bli bankrutt.
Då gick kunder, grannar och vänner ihop och finansierade hans sjukvårdskostnader.
– Det var överväldigande. En massa människor kom till min undsättning. De samlade ihop pengar, pratade om det och spred budskapet i sociala medier.
Att omgivningen gav så mycket stöd är en av anledningarna till att han har stannat i Washington DC. Under intervjun talar han ofta om den starka gemenskapen (det på svenska svåröversatta ordet ”community”).
Men nu håller staden på att förändras. Från sitt fönster har han flera gånger sett hur agenter från migrationsmyndigheten ICE gripit matbud. På gatorna patrullerar beväpnade soldater från nationalgardet.
Förändringen har pågått hela året, men sköt fart den 11 augusti när Donald Trump utlyste ett kriminellt nödläge och kallade in nationalgardet. Att Trumpadministrationen tog kontroll över stadens poliskår gav även migrationsmyndigheten större befogenheter.
Det var därefter som kastrullprotesterna startade.
Jag upplever att de som demonstrerar gör det av flera olika anledningar. Vad driver dig?
– Jag protesterar mot förtrycket av individer och gemenskaper, säger Michael Joel Hall efter att ha varit tyst en stund.
– Jag tror att frihet och individens självbestämmande är allas födslorätt. Regimer som bara erkänner en enda identitet är inskränkande i bästa fall och avhumaniserande i värsta.
Hur har dina grannar reagerat på allt oväsen?
– De är faktiskt bara glada. Och när man tittar ut ser man att det är många människor med olika bakgrund som skramlar. En äldre dam brukar hålla på nere på gatan, senast med sitt barnbarn. Jag gick ner och tackade dem med en glass.
Det finns de som ifrågasätter om kastrullslamrandet gör någon skillnad. Men metoden fyller ett viktigt syfte, menar Michael Joel Hall.
I en stad där många jobbar på myndigheter med Trumplojala chefer är det allt färre som vågar protestera av rädsla för att förlora sina jobb.
– På ytan är det kanske en show att slå på kastruller. Men de som inte vågar göra det måste få veta att de kan öppna fönstret och känna stöd.
Att slå på kastruller är en gammal tradition. Redan under medeltiden sägs bönder i Frankrike ha skramlat med kastruller för att protestera mot bröllop som de inte gillade.
Under 1800-talet växte fenomenet när fransmännen protesterade mot monarkin.
I dag är metoden mest känd under sitt spanska namn, cacerolazos. Det har använts i både Spanien och Sydamerika genom åren och under 2000-talet även i USA – bland annat under protesterna efter George Floyds död.
Kastrullskramlandet i Washington DC denna sommar uppstod dock inte av sig självt. Som ofta finns det en intresseorganisation bakom.
Den här heter Free DC och arbetar för att befria huvudstaden från det de själva kallar för en ockupation.
Keya Chatterjee är ordförande för gruppen. Deras mål är att folk i staden inte ska vänja sig vid vad som pågår.
– Det är inte normalt att ha militären utkallad mot civilbefolkningen. Det är inte normalt att se sina grannar bli kidnappade, ibland med huvor över huvudena, säger hon.
Varför använder ni kastrullskramlandet som metod?
– Att slå på kastruller är en lätt och glädjefylld sak att göra och ljudet kan locka fler till rörelsen. Dessutom är det något man kan göra även i en sårbar situation, från en balkong eller ett fönster.
När Donald Trump tog sitt beslut var brottsligheten i staden lägre än på 30 år. Samtidigt har våldsbrotten sjunkit ännu mer efter den 11 augusti och alla är inte emot tilltaget.
– Det är sant att de arresterar fler nu men de som arresteras är svarta och mörkhyade personer, vilket i sig är olagligt eftersom det är diskriminerande, säger Keya Chatterjee.
Hur länge soldaterna blir kvar i Washington DC är i dagsläget oklart. Donald Trump har sagt att han vill att de ska stanna hela hösten, men förmodligen försvinner de den 10 september.
Därefter måste kongressen ge sitt godkännande och det är inte säkert att Republikanerna ger sitt bifall. Insatsen är dyr, många soldater bor på hotell och har inte mycket att göra om dagarna annat än att plocka skräp i parkerna.
Plötsligt slår klockan åtta hemma hos Michael Joel Hall och utanför börjar det klonkande ljudet höras.
Han avbryter intervjun för att hämta sin kastrull och bege sig till brandstegen, där han brukar stå och slå.
På gatan nedanför har en handfull personer samlats för att skramla och ropa ”befria DC”. I prick fem minuter håller de på. Förbipasserande bilar tutar uppmuntrande och det hela avslutas med en applåd.
Sedan klättrar Michael Joel Hall tillbaka in genom fönstret.
I handen håller han ännu en trasig träslev.
Läs mer:
Protester mot Trump när kongressen återsamlades
