Weeping Willows
Göta Lejon i Stockholm.
Weeping Willows låter storslagna och internationella. Kanske framför allt amerikanska om man ska vara ärlig. Hela soundet modellerades efter den repertoar med Roy Orbison och Elvis Presley-låtar de gjorde sig kända med som coverband i mitten av 1990-talet.
Men att de står här i ett fullsatt Göta Lejon trettio år senare, mitt i sin stora vårturné, är nog i själva verket för att det är ett provinsiellt och trivsamt band.
De slog aldrig stort utan blev mera av en stapelföda i svenskt musikliv, ett band som kan fylla ett konserthus i en mellanstor stad, eller sälja ut Mosebacketerassen under några sensommardagar. De har jobbat på, gjort tretton album, åldrats med värdighet och kunnat leva på sitt arbete.
Just åldrandet är ett återkommande tema i sångaren Magnus Carlsons lite lätt tankspridda prat mellan låtarna. Ett annat är Katarina församling, bandets hembygd och begynnelse. De bildades bokstavligen på Kvarnen, restaurangen runt hörnet.
I någon mån, just för att förlagorna redan var gamla, har även katalogen en tidlös karaktär. Men de har vinglat en del, försökt spela rock och pop, och tyvärr får de inte heller helt och hållet styrsel på den här konserten. Syftet med allt borde vara att ge plats för Magnus Carlsons röst. Utan att förringa varken bandmedlemmarnas, musikernas och låtarnas betydelse så är det ju han som bär Weeping Willows.
Innan de går på scenen spelar de Frank Sinatra i högtalarna. Det är modigt eftersom det öppnar för jämförelser. Men Carlson tål det. Han har perfekt pitch, snygg tajming och en röst som kan förmedla känslor. Men den passar inte till allt.
På scenen finns, förutom de fyra återstående medlemmarna också en keyboardist, en basist och två blåsare. Så det finns resurser här som kan användas på olika sätt. Det låter snyggt och svängigt när de spelar countrysoul, de kan levandegöra balladerna, men de kan också stöka till de mer rockiga låtarna på Carlsons bekostnad.
Ett helt sjok med låtar från senaste skivan funkar rätt bra. Texterna är mörka men uppriktiga. De gamla pastischerna från första skivan har med tiden fått ett eget liv och det mer lågmälda blir allra finast, helt enkelt för att sången får utrymme. Jag tänker att det hade kunnat vara linjen, och att det blivit bättre så.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Po Tidholm
