Wera von Essen: ”Ibland måste man leva sig till en ny plats, och det är det jag håller på med nu”

Det börjar lovande. Pms:en är över, meddelar Wera von Essen från Brasilien. Och det är nymåne! Det är ett tecken, skriver hon. Mitt besök kommer att föra med sig något nytt. Och när flygplanet lyfter ut över Atlanten från Lissabon hänger det där, tecknet, nymånen, som en liten vit gondol ovanför solnedgångens glödande molnhav.

Men om resan börjar sorglöst blir fortsättningen mer förvirrande. Efter ett par fina första dagar – vi befinner oss på tropiska breddgrader inte långt från ekvatorn, Angola på andra sidan havet – börjar Wera markera sitt missnöje. Hon säger ifrån när det jag pratar om inte intresserar henne. Sen börjar hon undvika mig, hon reser sig från middagsbordet när jag kommer från duschen, vid ett par tillfällen svarar hon inte ens när jag tilltalar henne.

Hon lämnar till slut hängmattan och retirerar till sovrummet med himmelssängen, Youtube (hon följer utvecklingen kring hiphop-mogulen Diddy, en gång altarpojke i katolska kyrkan) och de pipande kattungarna som Juna, tonårsmamman, nyligen fött.

Wera och jag har känt varandra i sex, sju år. Jag var hennes fadder när hon blev katolik. I och med det lovade jag att be för henne och se till hennes välgång under resten av livet. Och i Weras senaste bok, ”En emigrants dagbok” som gavs ut tidigare i år, förekommer jag flitigt. För henne, har hon sagt, har det varit viktigt att skriva om vår relation eftersom uppmärksamheten man ger det man skriver är en sorts kärlek. Med tiden har vi kommit att stå varandra nära.

Kanske beror det nya som uppstått på att vi trots allt aldrig har umgåtts särskilt intensivt. Kanske befinner sig Wera efter ett drygt halvår i Brasilien i en transformation, och är på väg att bli en annan. Avståndet mellan oss kan också vara konsekvensen av att vi befinner oss under den brännande solen, den eviga, som hon skriver i dagboken. Det är trettiofem grader på dagarna och ännu varmare på nätterna eftersom sovrummen ligger på övervåningen och det saknas AC.

Hur som helst har hennes cirklar rubbats av min ankomst, så tolkar i alla fall jag hennes bortvändhet. Och efter en vecka av kontaktförsök har jag tappat lusten att vara kvar i huset. En kväll – Wera är på väg ut på dejt – föreslår jag att vi ska ta en paus. Jag kan resa i väg en vecka, jag hittar ett boende längre upp längs kusten. Och så möts vi igen inför påsken innan jag flyger hem. Vad tycker hon?

Mörkret har fallit över trädgården. På andra sidan muren står regnskogen becksvart med alla sina gåtfulla läten. Wera har legat lojt med mobilen i hängmattan. Nu sätter hon sig hastigt upp.

– Har jag inte öppnat mitt hem för dig? säger hon med knivskarp röst.

– Har jag inte gett och gett och gett?

– Vad mer vill du ha av mig, kan du förklara det?

Först är jag stum. När jag säger att jag försökt få henne att berätta vad som tynger hennes hjärta, men att hon har låtit mig gissa, hugger hon av mig.

– Projiciera inte din skit på mig. Det där är bara din egen osäkerhet.

Mållös igen tänker jag att hon kanske har en poäng. Jag vet att jag blir självmedveten och liksom trevande i sökandet efter kontakt när jag inte förstår dynamiken i en relation. Men framför allt undrar jag: Hur i hela världen hamnade vi här?

När jag anländer till Olinda har det gått sju månader sedan Wera avslutade ”En emigrants dagbok”. Sedan flyttade hon hit, till andra sidan jorden. Och hon har hittat en underbar plats att bo på, i en lägenhet i etage i ett vackert tegelhus, med konsthantverk överallt som ägaren och grannen Joanna har gjort. Allting går i jordfärger eller pastell, som dörrarna som är lysande turkosa. Och uteplatsen är som ett andra vardagsrum, Wera har sin älskade hängmatta här. Trädgården är som något ur en film med sina bananplantor, ökennejlikor och jasminträd som blommar året om.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Och så är det djungeln på andra sidan muren, med allt som lever och dör där. Träden är enorma, kolibrier pilar hit och dit, och när man tittar bort kan det hända att någon av de orädda småaporna smyger sig in i huset för att norpa åt sig mango.

En förmiddag hör jag Wera skrika högt på nedervåningen, en enorm hårig spindel har tagit sig in i vardagsrummet, en livsfarlig tarantelvariant vad det verkar när vi googlar.

– Döda den! Bara få bort den!

Om det inte vore för musiken och trumspelandet som kommer strömmande överallt ifrån, från tidig morgon till sen natt, och klockorna i Olindas otaliga gamla kyrkor som ringer och ringer, skulle man tro att man befann sig vid världens ände.

Drömmen om en plats som den här kom till Wera när hon besökte författaren Hilda Hilsts gård, Casa do Sol, i södra Brasilien. Man kan leva så här, skriver hon förundrat i dagboken under sitt besök. I ett av våra samtal berättar hon att hon förstod det nödvändiga i att dra sig undan och leva bohemiskt.

– Jag hade passerat trettiofem och att vara utspridd i världen kändes inte spännande längre. Jag är väldigt upptagen av att ta de steg man måste ta i enlighet med sin ålder. Jag längtade efter att vara en hårt arbetande kvinna, att ha frihet i det, att välja det på ett kompromisslöst sätt och hålla bort allt oväsentligt.

Att det blev just Olinda, i det fattiga nordöstra Brasilien, började med ett intresse för grannstaden Recife, författaren Clarice Lispectors hemstad, numera ett betonglandskap med hundratals skyskrapor till bostadshus.

Olinda däremot, en av Brasiliens äldsta städer, grundad av portugiserna på 1500-talet, har sitt historiska centrum bevarat. När Wera kom hit upplevde hon stämningen som öppnare, som andligare. Platsen – där blommorna skjuter upp mot en himmel lika blå som havet, som hon skriver i dagboken – liksom kallade på henne.

Det är alltså i ett slags Eden som vi inte får vår vanliga kontakt, Wera och jag.

Och vi gör utflykter till andra paradisiska platser, som till den folktomma stranden där floden Rio Timbó möter havet. Vi går över gräsbevuxna sanddyner mot flodens mynning där det finns en enda bar, en liten hydda. Vi dricker kokosvatten och sitter tysta och tittar på landskapet, allting stillastående och dallrande av fuktig hetta som i en Marguerite Duras-roman. Vi tar en Uber till Recife och Boa Viagem, världens femte farligaste strand enligt National Geographic, där bygget av en ny jättehamn på 1990-talet gjorde att det kom in tjurhaj och tigerhaj på grunt vatten. I genomsnitt har en dödlig hajattack ägt rum varje år sen dess.

I solen en eftermiddag kommer det fram att Wera inte har skrivit skönlitterärt sedan i december, då redigeringen av dagboken avslutades. Jag frågar henne hur det påverkar henne.

– Det jag kan säga är att när jag har skrivit färdigt en bok, då vet jag absolut ingenting om vem jag är. Absolut ingenting. Då är jag helt… Det går inte att förklara. Det sa ju Proust också, att vi dör ifrån våra jag. Böckerna är faser man går igenom. Det är verkligen ett döende.

– Ibland måste du skriva dig till en ny plats. Så var det när jag skrev dagboken. Men ibland måste du också leva dig till en ny plats, och det är det jag håller på med nu. Jag väntar och jag måste vänta. Jag kan inte forcera något nytt.

Väntandet kan vara ganska hemskt, säger hon. I de mörkaste stunderna är hon osäker på om hon någonsin kommer att kunna skriva igen.

– Den stora förlusten är berättelserna. Sakerna jag ser, olika typer av händelser, som jag tror har något litterärt över sig. Som jag tror att jag skulle ha skrivit ner om jag var i ett skrivande. Det gör mig uppriktigt ledsen att det går mig förbi. Det är lite som att livet går mig förbi.

Wera tar mig med till sin favoritrestaurang med utsikt över Recife. I kvällsmörkret blinkar tvåmiljonersstaden som ett Miami Beach nere vid havet. Vi dricker fruktdrinkar och äter en lokal rätt med skaldjur i pumpa och sås på kokos. Det smakar thailändskt.

Sen bär det av till Quatro Cantos, eller ”hålet” som Wera kallar det. Det är en korsning mitt i det historiska Olinda där några sluttande kullerstensgator möts, och festen där, karnevalisk, alltid med livemusik, pågår mer eller mindre varje dag, året om. Och energierna är som en strömvirvel, förklarar Wera.

– Man kan fastna i det, sugas ner, gå under, säger hon på sitt drastiska och liksom slutgiltiga sätt, inte olikt hennes suggestiva prosa.

Vi sitter i hennes favorithörn, en enkel bar med röda plastmöbler. Det kommer hela tiden förbi folk som känner igen henne. Det är mycket skratt, stora gester, Wera kan flytande portugisiska efter att ha bott flera år i Rio.

När barerna stänger går vi ner till Paulinho och hans drinkstånd i ”hålets” hjärta. Efter ett tag hörs trummor och sång mellan husen, en grupp på tiotalet personer kommer dansande. De stannar där vi sitter och fler börjar dansa. Även den tärda lilla kvinnan som nyss gått runt och tiggt vid borden sparkar av sig flipflopsandalerna och börjar svänga med höfterna.

Männen flockas kring Wera, lång och blond och magnetisk som hon är, vidöppen och explosiv. Hon slänger käft med dem, får dem att skratta eller dra sig undan. De låtsas bli sårade. För att komma tillbaka och göra ett nytt försök. När vi är på väg därifrån byter hon nummer med en av männen som kom med dansgänget. En annan man, som vi pratat med tidigare under kvällen, springer ut från en bar som fortfarande håller öppet.

– Weraaa! ropar han efter henne i gränden.

Men hon bara skrattar och ropar något kort tillbaka utan att vända sig om. Efteråt får vi höra att mannen senare samma natt har rånat en av de andra som var med oss.

– Var på din vakt, säger Wera när jag ger mig ut ensam på stan.

– Ingenting här är någonsin vad det verkar vara.

I allt det här, under utflykterna och i festen, men också när vi pratar, upplever jag Wera som fjärran på något vis. Och jag märker att jag saknar henne. Jag saknar hennes närvaro, det intensiva och samtidigt varma och ömsinta som jag kommit att tycka så mycket om. Och ett par dagar efter natten i ”hålet” föreslår jag den där pausen från varandra, den som alltså gör henne rasande. Men där och då dröjer det inte länge förrän jag ger mig. Hon är en av mina viktigaste vänner.

– Jag har inte rest över halva jordklotet för att göra dig arg eller ledsen, säger jag. Det är ju precis tvärtom.

Och under veckan som följer anstränger vi oss båda två. Wera frågar vänligt om jag har några kläder som hon kan tvätta åt mig, och om jag behöver något särskilt från mataffären. För egen del försöker jag vara lågmäld, uppmärksam, uppmuntrande.

Vi gör fler utflykter. I den skoningslösa hettan sitter vi i trånga Uberbilar utan AC, Wera småirriterat muttrande på portugisiska, jag tyst med blicken på trafikkaoset på de trasiga vägarna. Vi åker till ön Coroa do Avião, en tunn sandbank med lite gräs och några skjul till restauranger på. Där äter vi nyfångad hummer, dricker caipirinhas och ligger i hängmattor i det starkt strömmande tidvattnet (nymånen sväller!). Hon berättar inlevelsefullt om uppväxten och de i mina ögon mycket älskvärda personerna i släkten.

– Pappa, fostrad att ta hand om sitt slott och mingla på cocktailpartyn med överklassen, blev sjöman, kan du tänka dig det? Men han kom hem med obskyra reggaeskivor från Jamaica till mig, och musiken blev vårt gemensamma språk. Det händer fortfarande att vi skickar låtar till varandra.

Den ena historien är otroligare än den andra. En av mostrarna, släktens konstnärliga geni, fick Wera och hennes kusin, båda i tonåren, att börja bygga en svinstia.

– Hon hade samlat på sig gammal mat som foder till grisarna, men djuren fanns bara i hennes fantasi, skrattar Wera, och skrattet smittar och blicken är varm och full av liv.

Och mer krävs inte. Vi är tillbaka där vi brukar vara i våra möten. Vi pratar associativt, intuitivt, allting kan sägas. Det är en ljuvlig eftermiddag på jorden.

Men kvällen därpå, på en uteservering i Recifes äldre kvarter, i ett tropiskt vattenfall till kvällsregn, kommer det till slut fram varför hon varit så undvikande. Jag har sårat henne, berättar hon. I ett samtal en av de första kvällarna pratade vi om en kollega. När Wera kritiserade henne försvarade jag kollegan. Jag sa också att hennes reserverade sätt gentemot Wera kanske handlade om Wera och hur dominant hon kan vara socialt.

– Det var inte lojalt, säger Wera på uteserveringen. Jag behöver din lojalitet. Den är viktigare än vad du kanske tror.

I ett ögonblick känner jag att hon har rätt, att jag är en dålig vän. Och jag hinner tänka att den spända stämningen mellan oss kanske börjar hos mig, med att jag hyser något slags agg mot henne. Det är ju en sorts maktspel som pågår mellan oss, i liv och i litteratur. Men uppsluppen som jag är av kvällen, skyfallet och de starka fruktdrinkarna börjar jag skratta. Jag säger:

– Den sortens lojalitet skulle ju vara att gå rakt emot den ärlighet vi båda eftersträvar. Är inte du uppriktig i våra samtal?

Och ägnade hon inte delar av dagboken åt att säga sanningar om mig? påminner jag henne. Som att jag dricker så hårt att jag trillar av stolar, eller att jag bär på demoner, eller att jag befinner mig i ett ständigt uppror?

– Ska det finnas en balans i vår vänskap måste du stå ut med att jag tar mig liknande friheter, säger jag.

Dessutom skulle hon aldrig respektera någon som anpassar sig helt efter hennes vilja, särskilt inte en man. Verklig respekt från Wera von Essen får man enbart genom att stå för ett eget perspektiv, säger jag till henne där på uteserveringen.

Och det är något med kvällen och regnet och drinkarna, och kanske också med mitt rättframma sätt, som får Wera att skratta med mig.

– It is what it is, säger hon, vilket är hennes uttryck för att något är vatten under broarna.

Vi dricker upp och tar en Uber till nattklubben Iraq där Wera går rakt ut på dansgolvet och jag blir utsatt för ett rånförsök med kniv när jag tar en cigg för mig själv på gatan.

Och under den sista veckan, påskens Stilla vecka, vecklar en sorts vardagslunk ut sig. Wera gör sitt. Hon umgås med kattungarna, tvättar till oss båda, handlar mat och beställer Uber när vi gör en utflykt. Jag gör mitt. Jag jobbar med mitt romanmanus, fixar kaffe i termos åt oss på morgnarna, lagar omelett till lunchen och beställer Uber när vi ska hem från utflykten.

Det är inte utan värme som den här lunken pågår. De stunder vi umgås glittrar ibland till av kontakt och levande liv. Men det fortsätter ändå att vara ganska stumt mellan oss. Och det är nytt, det kom med nymånen.

Det får mig att undra vad exillivet gör med en människa. Brasilien är det ultimata landet för den sortens liv, skriver Wera i dagboken. Alla längtar tillbaka till något, efter sina afrikanska rötter som slets upp, eller efter den italienska byn eller efter en helhet som kanske aldrig ens existerat.

Jag frågar henne om exilens pris. Hon talar då om ”En emigrants dagboks” oundvikliga slutpunkt. Att bo kvar i Stockholm var inte ett alternativ.

– Jag upplevde en stor meningsförlust där. Det var så mycket kamp. Livet i Sverige handlar så mycket om att göra, om att producera, om att vara till nytta. Jag tycker inte att livet handlar om det. Jag tycker att det handlar om att vara.

Hon är också skeptisk till tanken om att man måste rota sig på en särskild plats.

– Det är ett lömskt imperativ. Som om livet skulle garantera någonting positivt eller bättre för att du är rotad på en plats. Vad ska man då göra med alla som inte kan rota sig, som är tvungna att röra sig?

Och visst, säger hon, hon lever i en regnskog och träffar inte någon som hon inte vill träffa. Det kan bli ensamt. Men på många sätt var hon mer isolerad i lägenheten i Hägerstensåsen.

– Jag tror att det har med vår brist på andlighet att göra. Den bristen finns inte här. Och jag är ändå ganska… Jag ska inte säga lycklig. Men tillfreds. Jag är kontemplativ när jag går och lägger mig.

Under vår sista helg tillsammans händer så någonting. I takt med påskens gudstjänster känns det som att vi kommer närmare varandra. Weras blick blir mer närvarande, och mildare. Och kanske händer något liknande med mig. Påsken gör sånt. Vi till och med kramas hjärtligt efter påskaftonens mässa i benediktinernas basilika.

Och när vi går hemåt i natten säger Wera att det kommer kännas ensamt när jag åker. Och jag säger att jag kommer att minnas allt det vackra. Jag kommer att tänka på henne. Jag kommer att be för henne.

I slutändan är det ju som hon skriver i ”En emigrants dagbok”: De man måste älska är få, men dessa måste man verkligen älska.

Läs fler författarintervjuer och läs mer om böcker