Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Noveller
Wera von Essen
”Mödrar och män”
Polaris, 200 sidor
Wera von Essen (född 1986) debuterade år 2018 med ”En debutants dagbok”, som för två år sedan, efter ett par romaner, fick en uppföljare i ”En emigrants dagbok”. Med ”Mödrar och män” – en novellsamling – återvänder hon till den snäppet mer renodlade fiktionen. Jag säger snäppet mer, för något sådant som renodlad fiktion finns inte, lika lite som det finns helt och hållet icke-fiktivt liv.
Däremot, förklarar berättaren i novellen ”Hannas lovsång” i ett brev till sitt ofödda barn, finns det ”människor som inte kan skilja litteraturen från livet, och sådana människor är din far och jag”. Han, fadern, är en brasiliansk benediktinmunk. Precis som brevets författare söker han sig till skrivande och bön, två aktiviteter som för von Essen är nära besläktade. Som det heter i en alldeles oerhörd mening – en av många:
När din far säger att han ber för mig vet jag att det sker inifrån, från vitögat, från valet, den snabba smekningen då varat är ställt en millimeter mer åt liv, då, som i ett vingslag, ber din far.
De åtta novellerna skildrar människor som på ett eller annat sätt hör till samhällets utstötta. Med ett psykoanalytiskt begrepp kan man säga att de är abjekta. Genom att befinna sig utanför ordningen, men samtidigt nära den – fullt synliga för den som kikar ut från konventionernas varma insida – ger de upphov till rädsla, ångest och äckel.
Som Aisha, som konverterar till islam och reser till Syrien med sin man för att göra jihad. Eller Uppsalastudenten som skär sig i fingertopparna och blir föremål för psykiatrisk tvångsvård. Eller den tolvåriga hästtjejen som får sin första stora sexuella upplevelse när en vuxen man raggar på henne.
von Essens lojalitet med dem alla är absolut. Är det inte rimligare att vilja göra något storslaget, som Aisha, än att utan protester finna sig i att ”ta ett jobb”? Hur kan det betraktas som människovärdigt att tvingas ge bort 40 timmar i veckan, sin tid, sitt liv, åt en arbetsgivare, men som förryckt att följa Gud?
I det avseendet – i flera avseenden – påminner von Essen starkt om Lars Norén. Också han tog ständigt parti för de allra mest utsatta. Men finns det inte också en fara med den gesten? Riskerar inte identifikationen med den abjekta att bli till ett proportionslöst tillägnande av dennes erfarenheter? Jo – i Noréns fall i form av en fetischisering av judiskt lidande och Förintelsen.
Vad gäller von Essen funderar jag på om det inte är signifikant att de minst lyckade novellerna i ”Mödrar och män” är de som utspelar sig i Brasilien. Nämnda ”Hannas lovsång” är visserligen fantastisk, men de båda andra, ”Kärlek i Brasilien” och ”Ronan”, färgas av en tvivelaktigt svärmisk atmosfär. Smutsen, hettan, favelan – det är suggestivt, javisst, men den erotiska laddning som von Essen förser dem med ter sig förmodligen underlig om man är uppvuxen med att hela tiden försöka fly från dem.
Jag vill inte dra för stora växlar på den kritiken. För det som gör von Essen så bra, som gör henne till en av sin generations bästa författare, är att hon hela tiden befinner sig nära det etiskt tveksammas gräns. Och jag tror att det är där, snarare än i det oklanderliga, som märkvärdig konst äger rum.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur




