Wikegårds känga till politikerna: ”Verkar inte förstå”

Röstvolymen höjs och han gestikulerar med händerna. När Niklas Wikegård pratar om Stockholmshockeyns utmaningar är det tydligt att han är besviken och förbannad över att så lite görs.

Både från Stockholms stad och från Svenska ishockeyförbundet.

– Här finns 40 föreningar, 800 lag och 16 000 spelare, och att vi i Stockholm har så här dåliga förutsättningar är något som borde oroa hockeyförbundet enormt i ett långsiktigt perspektiv, säger Niklas Wikegård

– Men där verkar det inte hända så mycket.

Det byggs flashiga arenor men betydelsen av vanliga idrottshallar verkar de inte förstå.

Hallbristen i Stockholm har varit ett återkommande problem som snarare växer än krymper.

– Stockholmspolitikerna förtjänar en rejäl känga för hur styvmoderligt man i många år har behandlat idrotten, och då menar jag inte bara hockeyn utan idrotten i stort, säger Niklas Wikegård.

– Det byggs flashiga arenor som Tele2 och Globen, men betydelsen av vanliga idrottshallar och hockeyhallar verkar de inte förstå.

– När Globen nu dessutom byggs om måste ju Hovet användas till en del saker som annars skulle ha varit där. Det i sin tur innebär att vi (herr- och damlaget samt J20- och J18-laget) skickas ut och måste träna någon annanstans så där 40 dagar sammanlagt. Vilket är ett gigantiskt pussel eftersom det är fullt i nästan alla hallar, säger Niklas Wikegård.

Pusslet med istider kompliceras också av att Farsta ishall när vi gör den här intervjun inte är tillgänglig på grund av renovering.

– I och med att deras 450 spelare inte kan vara i sin egen ishall måste de in någonstans, och eftersom vi i Djurgården är beroende av att klubbar som Farsta har en stor och bra verksamhet – vi vill ha en stor damm med talanger att fiska i – kan vi ju inte gå in och ta massor av deras istider, säger sportchefen för Djurgårdens junior- och ungdomsverksamhet Jonas Jansson som är med under vårt samtal.

– Samtidigt stoppar idrottsförvaltningen huvudet i sanden och säger att det får ni själva lösa. Vilket har inneburit att jag och andra har suttit och jagat istider åt Farsta, fortsätter Jansson.

– Ja, det är en sådan röra, tillägger Wikegård och skakar på huvudet.

Wikegård lyfter också att matchschemat för herrlaget påverkas av röran eftersom det kan innebära att det kan bli flera hemmamatcher på kort tid för att kunna passa på när Hovet är ledigt.

– Så utöver att vi måste hyra bussar för dyra pengar för att skicka runt våra spelare på träningar, kan det alltså också innebära att vi förlorar biljettintäkter om publiken tycker att det är för dyrt med flera matcher på kort tid, säger Wikegård.

– Och det är ju inte så att Stockholms stad då går in och säger att vi ska få kostnadstäckning för bussar och tappad publik. För här är det inte som i andra kommuner där klubbarna kan förhandla direkt med kommunen. Mellan oss finns Stockholm Live som staden har hyrt ut anläggningarna till.

– I och med att det är ett privat företag som ska tjäna pengar skiter de så klart i om Djurgården hockey måste lägga 250 000 på busshyror – som inte ens finns med i budgeten.

Det är för övrigt inte bara Stockholmshockeyn som Wikegård är orolig över.

– Efter att vi har tagit brons i VM, och silver i JVM säger Anders Larsson (förbundets ordförande) att svensk hockey mår bra. Jag skulle snarare säga att svensk hockey totalt mår pyton.

– Flera division 1-föreningar har inte råd att driva verksamheten vidare, i hockeyallsvenskan går många klubbar på knäna ekonomiskt och trots stora omsättningar är jag helt säker på att många SHL-klubbar har liknande problem.

Wikegård medger att tittar man till exempel på publiksiffrorna – i både SHL och hockeyallsvenskan ökade de den gångna säsongen – går det att hålla med ordförande Larsson.

– Fast lyfter du på locket och tittar på stressen, lönerna, ekonomin och hur vi egentligen står oss internationellt är det tydligt att det finns ett flertal problem som det är hög tid att börja jobba med.

I den diskussionen kommer vi in på om SHL borde utökas, och om seriesystemet i stort måste göras om.

Men det återkommer vi till.

Klockan närmar sig halv elva på förmiddagen. Inne i det lilla tränarrummet på Hovet – där ett stort bord tar upp stora delar av ytan – sitter Djurgårdens nye huvudtränare Robert Kimby, assisterande tränarna Patrik Andersson och Mikael Holmqvist samt den tidigare storspelaren och numera assisterande sportchefen Jacob Josefson.

Med jämna mellanrum tittar också fystränaren Jimmie Ölvestad in.

När Niklas Wikegård kliver in i rummet blir det först en kort avstämning om hur det står till med de spelare som har diverse skavanker, och om hur backparen och kedjorna ska formeras på dagens träning. Han passar också på att påminna om sponsorgolfen.

Efter det lämnar han tränarrummet.

För det är inte där som Niklas Wikegård har sin vardag. Hans nya roll som sportsligt ansvarig handlar om så mycket mer.

Dessutom är de tränare som vi har bättre än vad jag någonsin var.

– Jag tror att det finns många i Hockeysverige som tror att jag bara är ansvarig för herrlaget, och visst är herrlaget vårt lok och självklart därför väldigt viktigt. I början gick också mycket av min tid åt till dem, men nu är allt på plats. Ledarna runt laget är självgående och min roll är främst att stötta dem och se till att vi håller linjen.

Vilket i sin tur ger honom mer tid att ägna åt ungdoms- och junior- och damverksamheten.

– Alla delar av verksamheten rullar på med bra ledare, och vi har tagit ut riktningen. Samtidigt är inget färdigt. Det här är en process som kommer att vara ständigt pågående.

Han medger dock att det stundtals är en utmaning att inte lägga sig i detaljer.

– Under alla mina år som ledare har jag varit ”hands on” på varenda liten grej, men i min roll är det som sagt inte min uppgift. Dessutom är de tränare som vi har bättre än vad jag någonsin var. Saker har gått framåt och förändrats. Varför ska jag då lägga mig i varje grej?

I januari 2005 åkte några av världens bästa hockeyspelare omkring på de svenska isarna. Det var lockout i NHL, och de svenska lagen var fyllda med stjärnor.

Samma månad överraskade Niklas Wikegård hela Hockeysverige med att meddela att det skulle bli hans sista säsong som tränare – inte bara för Djurgården utan över huvud taget.

Han förklarade beslutet med att det var dags att testa något nytt, kanske ta ett mer ”vanligt jobb”.

– Fast något 8–17-jobb blev det visst aldrig, säger han och ler när han sitter på Hovets läktare under herrlagets träning.

I stället blev det ett jobb som expertkommentator på tv, först på SVT och sedan på TV4.

Vem hade trott att en kille som jag skulle få möjligheten att jobba heltid med att pladdra om hockey.

I 19 år var det Wikegårds huvudsakliga syssla, även om han också bland annat startade ett gymföretag.

– Från början tänkte jag nog att tv-svängen bara skulle vara ett första gig. När jag började var expertjobbet fortfarande en form av deltidsjobb, men när TV4 – eller Canal plus som det hette då – köpte rättigheterna till SHL förändrades allt. Då blev det yrke. Så jag kom in i branschen vid precis rätt tillfälle.

Med ett leende fortsätter han:

– Tänk vilken tur jag hade. Vem hade trott att en kille som jag skulle få möjligheten att jobba heltid med att pladdra om hockey.

Wikegård pratar med stor värme om arbetskamraterna på TV4, och beskriver hur de blev som en liten familj som åkte från ishall till ishall. Trots det valde han som 60-åring att på nytt överraska.

Vad var det som gjorde att du valde att kliva in i Djurgården igen?

– Det är superenkelt att svara på, jag ville göra något som kändes bra i hjärtat. Jag har haft en dragning tillbaka, och när Djurgården ringde var tajmningen den rätta, svarar Wikegård.

I rollen som ansvarig för typ allt sportsligt är Wikegårds uppgift att se till att Djurgården på nytt blir en en välmående förening såväl sportsligt som ekonomiskt.

– När Djurgården sa att de inte ville ha mig enbart som herransvarig utan som ansvarig för sporten totalt kände jag ”shit vad roligt”. Nu får jag vara med och bygga ett starkare Djurgården – en förening som betyder så mycket för mig – hela vägen från ungdomssidan, upp till herrlaget, säger Niklas Wikegård.

– Samtidigt ska jag erkänna att jag funderade på om jag verkligen var mannen som kunde få ihop grejerna. Det är också därför som jag hela tiden pratar i vi-form när jag berättar om planerna. För det här är så klart inte ett enmansjobb. Vi är många ledare som ska göra det tillsammans. Min viktigaste uppgift är att se till att alla verkligen strävar åt samma håll. Vilket i sin tur är otroligt spännande och utvecklande.

För även om hjärtat är med är det krasst sett långt ifrån en krattad manege som Niklas Wikegård återvänder till.

På fredag inleder Djurgårdens herrlag sin tredje raka säsong i allsvenskan, och den ekonomiska situationen är tuff.

Fick det här dig att fundera en gång extra om du verkligen skulle tacka ja?

– Tvärtom faktiskt. Hade det varit en krattad manege, allt hade fungerat och alla saker hade funnits på plats – alltifrån rekrytering, värderingar, normer, träningsarenor, istid ja allting – hade jag nog snarare funderat på varför jag skulle dit.

Samtidigt som herrarnas A-lag fortsätter att träna går vi till juniorernas omklädningsrum.

När J18-tränaren Nicklas Magnusson ska svara på frågan hur den röda tråden i juniorverksamheten ser ut – och vilken typ av spelare de vill utbilda – inleder han med att bredda perspektivet.

– För det första vill jag säga att vi utbildar både spelare och människor. Målet med spelarutbildningen är så klart att vi ska få fram spelare till vårt A-lag, men vi har också ett ansvar för att utbilda dem som människor i allt från hur de hanterar sin vardag till vad som krävs för att också sköta skolan, säger Nicklas Magnusson.

Och även om irritationen över att förutsättningarna att bedriva ishockeyverksamhet i Stockholm är tuffare än på många andra ställen är stor, är alla också noga med att påpeka att den känslan inte får ta överhand. I stället gäller det att gilla läget.

– I slutändan handlar det inte om vem som har bäst faciliteter utan vad man gör med det man har. Och att inte ha det ”top notch” fostrar också på något sätt. Vilket jag tror att vi också kan vinna något på, säger Nicklas Magnusson.

– Ja, spelarna som kommer till oss gör det för att de vet att vi har extremt duktiga ledare på juniorsidan, och att det finns en röd tråd i det som görs. Men de vet också att det ställer krav på dem, tillägger Wikegård.

Herrlagets träning är över. Det har hunnit gå två och en halv timme sedan Niklas Wikegård mötte oss nere vid sargen.

Under de timmarna som vi har följt honom har han inte gått många meter förrän han stannat och pratat med någon.

På fredag kväll drar den allsvenska säsongen i gång när Djurgården möter det nedflyttade SHL-laget Oskarshamn på bortais. Ett första steg i den långa vandring där det uttalade målet är att Djurgården till våren ska ta steget till den högsta serien.

Men innan vi sätter punkt ska vi återgå till det där med antal lag i SHL.

– Stressen i hockeysystemet beror ju på att när man åker ur blir det ett dramatiskt fall ekonomiskt, samtidigt som hålet att gå upp är så litet. Därför måste vi hitta ett upp- och nedflyttningssystem som fungerar bättre än det vi har nu. Det måste helt enkelt bli enklare att gå upp.

– Jag tycker att högsta ligan – oavsett om man kallar den för SHL eller inte – ska innehålla runt 20 lag. Sedan får man hitta regionala lösningar som gör att klubbarna i serierna under också mår bra, säger Niklas Wikegård.

– Det hade jag tyckt även om Djurgården hade spelat däruppe den här säsongen. Punkt.

När det väl gäller är alla extremt kortsiktiga och tänker bara på hur det ska gynna ens egen förening.

Innan Wikegård fortsätter sitter han för första gången under våra timmar tillsammans tyst en längre stund. Det märks att han funderar över hur han ska uttrycka det han vill ha sagt.

– Vi kan snacka hur mycket som helst om att vissa saker skulle vara bra för hockeyn totalt sett, men när det väl gäller är alla extremt kortsiktiga och tänker bara på hur det ska gynna ens egen förening. Där har Djurgården hockey också varit. Här har det också tagits en massa beslut som gynnande oss när vi var i SHL och inte de allsvenska lagen.

– Jag skulle önska att man kunde vara lite mer … kanske kan jag kalla det för broderlig och förstå att det här går i cykler. Förr eller senare kommer alla klubbar ha tuffare perioder. Det är därför vi borde försöka förstå värdet av hur viktigt det är att vi blir starka tillsammans.

Läs mer:

Dick Axelsson: ”Jag kommer att ha tusen ögon på mig och folk som vill att jag misslyckas”