Dagar blir till veckor, veckor blir till år. Kanske tyder de hasande spinofferna till ”The walking dead” (2010–2022) på att tiden sprungit förbi de levande döda, men än verkar storstudiorna tro att zombiegenren består.
Regissören Danny Boyle och manusförfattaren Alex Garland (numera regissör i egen rätt) fann varandra när den förra filmatiserade den senares roman ”The beach”. Lika oväntat som positivt överraskande gav de undergången pixlig form med ”28 dagar senare” (2002) vars hyperrealism stärktes med digitalt foto av den Dogma-skolade Anthony Dod Mantle. Järngänget hoppade över den mer konventionella uppföljaren ”28 veckor senare” (2007) men är nu återförenade för trean. Boyle, Garland, Dod Mantle – finns den gamla gnistan kvar?
Originalets digitala videokameror har bytts ut mot Iphone 15 Pro Max, vilket ger en konstant samtidsnärvaro utan överdrivna tidsmarkörer (även om en smartphone förekommer i samband med att ”Young royals”-stjärnan Edvin Ryding dyker upp i en uppfriskande biroll som svensksvärande marinsoldat).
En brutal ton slås an direkt med en återblick på oroade barn som sitter samlade framför ”Teletubbies”. Utanför den låsta dörren bryter helvetet lös, snart sprutar småttingars blod över tv-rutan och en pojke lyckas fly till sin pappa – en knäböjd präst som välkomnar domedagen.
Tjugoåtta år senare introduceras ett avskärmat samhälle på en ö i nordöstra England. På den lugna ön tar Spike (Alfie Williams) farväl av sin sjuka mamma Isla (Jodie Comer), för att följa med pappa Jamie (Aaron Taylor-Johnson) på sitt livs första jakttur. Fastlandet nås endast när det är ebb och vägen däremellan blottas (på sant Boyle-manér illustrerat med övertydlig intervallfotografering).
Under några timmar lär sig Spike döda de döda – kort och gott kallade smittade – och väl tillbaka välkomnas han som hjälte, men inte utan att han fått se sin far i nytt ljus och med det fått nytt hopp om att mammans enda räddning finns på fastlandet.
Övergångsritens så intensiva skildring av manliga överlevnadstricks övergår i en lågmäld introduktion till livets skörhet och dödens skönhet.
Från far och son till son och mor. Övergångsritens så intensiva skildring av manliga överlevnadstricks övergår i en lågmäld introduktion till livets skörhet och dödens skönhet. Filmens första halva är mer förutsägbar. Den liknar prologen i ett episkt tv-spel där man får bekanta sig med världen och dess gränssnitt. Här bjuds det på en del visuellt showande, som när pilar träffar smittade och utlöser en kameracirkulering i fryst tid liknande ”bullet time”-effekterna i ”Matrix”.
Filmens utveckling speglar huvudpersonens lika mycket som skaparnas. I den andra, mer introspektiva halvan skymtas spår av Alex Garlands regiverk – i synnerhet ”Annihilation” (2018) – utan att det någonsin slutar kännas som Boyles film. Hans kaoseuforiska energi genomsyrar splittringen i stort: ryckiga närbildsfragment varvas med lugna miljöbildsvyer, knarkig nattklubbsmusik spetsas med nyandliga yogaretreatstoner.
Ibland är humörsvängningarna obstinata, men aldrig tråkiga. Framför allt visar pojkens hjälteresa på en hjärtekrossande utveckling som skulle kunna få den mest hjärndöda zombien att komma i kontakt med känslolivet.
Se mer. Zombiefilmer med hjärta: ”Jurtjyrkogården” (1989), ”Warm bodies” (2013), ”Maggie” (2015).
Läs också:
”The last of us 2” blir ett våldsamt vackert kärleksbrev till en förlorad värld