I det gamla östblocket fanns en omtyckt form av skämt om de dåliga förhållandena i samhället: Radio Jerevan. Historieberättaren låtsades på ett eller annat sätt vara del av en radiosändning som gick ut på att göra narr av Sovjetregimen och dess propaganda.
Internationellt blev dock det ”verkliga” Radio Jerevan känt för att från 1950-talet sända radioprogram på kurdiska i hemlighet. Det skedde till en början från Armenien, som då var en del av just Sovjetunionen. Gemensamt med de sovjetiska vitsarna var att radioprogrammet var förbjudet – för att det skildrade en verklighet som inte var sminkad i propaganda. Det är den kurdiska piratradion som står som inspiration både för titeln och en genomgripande tematik i Zara Uzun Kjellners tredje roman ”Radio Yerevan”.
– Det var först mot slutet av arbetet med romanen som titeln uppenbarade sig. Jag reste till Kurdistan, eller södra Turkiet, för att vara med om en minnesceremoni för min farbror Mehmed Uzun. Under resan läste jag om hans roman ”Granatäppelblomning” och blev helt fascinerad av kapitlet om Radio Jerevan, säger Zara Uzun Kjellner och tar en klunk av snabbkaffet.
Vi sitter i en kolonistuga i Tanto på Södermalm i Stockholm. Hon har fått låna den av Nebi, en vän till hennes pappa – och precis som honom stolt kurd. Runt omkring oss i stugan ligger det kurdiska mattor. I trädgården blommar äppelträdet. Aprikos- och kvittenträden har ännu inte spruckit ut i blom. Nebi låser upp den lilla stugan och förklarar stolt:
– Välkomna till svenska Kurdistan!
Sedan lämnar han oss i fred. Zara Uzun Kjellner häller upp kaffe och sätter sig tillrätta i soffan.
– Jag tänkte att det var fint att ses här, för så här mycket Kurdistan finns det inte på så många andra platser i Stockholm, säger Zara Uzun Kjellner.
I ”Granatäppelblomning” beskriver författaren Mehmed Uzun hur han lyssnar på Radio Jerevan med sin far – Zaras farfar.
– Bitarna föll på plats. Så det fick bli titeln. Jag ser det som en hälsning till farfar och min farbror, och så var det som ett tecken: att romanen kunde bli klar nu.
I Zara Uzun Kjellners roman myllrar det av namn. I en berättelse får flickan Jila följa med sin pappa, under strikta order att aldrig berätta något för någon, till den hemliga radiostationen där kurderna sänder radio i smyg för den turkiska militären. I en annan tråd av berättelsen lyssnar kvinnorna Wenda och Serra på radiostationen i en Späti (ett slags nattöppen snabbutik) i Berlin och i en tredje berättelse sitter en ung man på ett callcenter någonstans i Turkiet och rattar in stationen.
– Radio Jerevan blev ett sätt att knyta ihop berättelserna. Det blev den perfekta symbolen för att beskriva splittringen och alla personers sökande, både efter varandra och efter det kurdiska språket.
Själv började hon skriva på romanen när pappan och hennes yngre syster flyttade till Kurdistan för snart tre år sedan. En tid före det hade hennes farmor gått bort. Hon kände en stark tomhetskänsla, berättar hon:
– Ja, eller bristkänsla kanske. Att börja skriva blev ett sätt för mig att försöka fylla igen det hålet i mig som också är ett hål efter Kurdistan.
När Zara Uzun Kjellner var barn pratade hennes pappa kurdiska med henne. Sedan har hon tappat språket och hon led starkt av det just när hennes farmor gick bort.
– Vi bara satt där och tittade på varandra, så extremt nära men utan att kunna säga ett ord. Jag är så rädd att samma sak ska hända med min syster som flyttat till Kurdistan nu, att vi ska sluta förstå varandra.
Hon har därför börjat plugga kurmanji som är den ena kurdiska dialekten, den hon talade som barn. Dessutom har hon lagt till Uzun i sitt namn – jag föreslår att det är ytterligare ett sätt att hålla kvar vid en kurdisk identitet, men får bara delvis rätt.
– Absolut, fast det är ett turkiskt namn. Pappa måste ha det för han bor i Turkiet. Många kurder byter namn fram och tillbaka. De har sina kurdiska namn i Sverige, men om de återvänder till Turkiet måste de ta turkiska namn.
– Jag har ju vuxit upp i ett virrvarr av språk, med en svensk mamma och en kurdisk pappa. För mig är det inte något fast, som för många av mina vänner här i Stockholm som har svenskan som enda modersmål. Även om jag inte behärskar kurdiska finns det ljud och ord jag känner igen och får tydliga associationer till min barndom av.
Språket är också ett vanligt förekommande tema i romaner om diasporan. Och en sådan är verkligen ”Radio Yerevan”. Den utspelar sig geografiskt i Diyarbakır i sydöstra Turkiet, en stad som räknas som centrum för den kurdiska självständighetsrörelsen, i Bochum och Berlin i Tyskland och i Drakenbergsparken, inte långt ifrån kolonistugan där vi sitter i Tantolunden.
– För Jila i romanen är draken i Drakenbergsparken väldigt viktig. Den tillhör något hennes familj lämnat bakom sig, men hon ser den mellan höghusen i Diyarbakır. När den lyfter blir den en slags kraft som hon kan kanalisera.
I det stora persongalleriet i boken sticker två systrar ut lite extra: Zerya och Serra. De har båda flyttat från Kurdistan till Tyskland. Den ordentliga Zerya lever tillsammans med en tysk man i Bochum i Ruhrområdet. Paret arbetar båda som arkeologer på universitetet och åtminstone i början av berättelsen verkar de vara ett väldigt stabilt och lyckat par.
– De exotifierar varandra på olika sätt. Hon ser honom som supertysken. Hon fantiserar sexuellt om att han är en arier som liksom tränger in med sitt rena blod i henne. Och han behandlar henne som ett arkeologiskt föremål som kommer från ett område i världen där man brukar säga att civilisationens vagga låg.
Om Zerya är ordningsam och vill blir assimilerad i det tyska samhället, beter sig hennes syster Serra på ett helt annat sätt. Hon stänger av mobilen så att ingen kan få fatt i henne, snor Zeryas besparingar och sticker till Berlin.
– Ja, hon vill bara sladda runt på klubbarna, ta ketamin och på sätt och vis fly sitt ursprung.
När Serra inte hänger på barer och klubbar i Neukölln och Kreuzberg går hon en språkkurs där hon träffar elever från andra länder. De turkiska tjejerna som studerar flitigt för att kunna jobba i billighetsaffärerna på Hermannstrasse, norska Eva som ser vistelsen i Berlin som en slags partysemester, de båda tjeckiska gaykillarna som enbart vill ragga och festa och som sover sig igenom lektionerna.
– Jag ville skildra att den europeiska friheten är dubbel. För Eva spelar det ingen roll om hon lär sig något. För de turkiska tjejerna blir det tyska språket ett måste för att de ska få jobb. Europa kan vara så mycket, beroende på perspektiv, och på en språkkurs i Berlin samlas alla dessa erfarenheter i ett och samma klassrum.
Där elever både kämpar för sin existens och funderar på vilken klubb de ska besöka på kvällen.
– Exakt. Europa har liksom självförtroende i att ”vi är ett paradis, alla vill komma hit”. Men i verkligheten är Europa en enorm besvikelse för så många: det är främlingsfientligt och så svårt att ta sig in i.
I en artikel som Zara Uzun Kjellner nyligen skrev för Vi Läser refererar hon till en text av författaren Agri Ismaïl om hur tabubelagt sex och begär är i Kurdistan. Jag föreslår att hon valde att placera den person som jag ser som kollektivromanens främsta huvudperson, Serra, i Berlin eftersom den staden står för en kultur som är raka motsatsen till tabu när det gäller sex och begär.
– Nu när du säger det så är det verkligen sant. Sexuellt sett är de varandras absoluta motpoler. Men det var nog inte därför. Jag hade Tyskland med mig hela tiden eftersom jag varit i Berlin mycket och träffat kurder där. Den berlinska diasporan är väldigt etablerad och spännande.
Över kolonistugan i Tanto vajar den kurdiska flaggan. Men annars saknar Zara Uzun Kjellner den kurdiska kulturen i Stockholm och Sverige. Hon säger att det på sistone ”blivit farligt att vara kurd i Sverige”.
– I och med Nato-inträdet och att regeringen bytte förhållningssätt blev det faktiskt så. Många kurdiska föreningar stänger ned. Under kurdiska demonstrationer är luften full av drönare som kartlägger dem. Det är läskigt.
Hon tycker det är sorgligt, eftersom Sverige länge var ett slags fristad för kurdisk kultur.
– Det finns fler kurdiska bokförlag i Sverige än någon annanstans. Vår kultur har uppmuntrats här. Fram till nu. Jag hoppas verkligen att regeringen kan påverka Turkiet så att Joakim Medin släpps fri. Men jag är rädd för vilka eftergifter Ulf Kristersson gör mot Turkiet. Jag tror att han redan har offrat mer än vi vet i Nato-förhandlingarna.
Samtidigt är den kurdiska kulturen fortsatt stark. När hon hade releasefest för sin bok kom en lång rad kurdisk-svenska politiker, skådespelare och författare.
– Det finns verkligen en kurdisk kulturintelligentsia i Stockholm. Kultur finns alltid, och om det inte finns möjligheter att uttrycka sig i Kurdistan så bubblar det upp någon annanstans – som här i Tanto.
Läs mer:
Filmarduon bakom ”Unanimal”: ”Vi människor är också djur”
Sakine Madon: Joakim Medins journalistik avslöjar västvärldens dubbelspel
