Zidane – en älskad fransk ikon har tagit över Frankrikes mest utsatta jobb

Utanför det franska fotbollsförbundets högkvarter står en folksamling och väntar i sensommarsolen. I pressalen på insidan är det smockfullt, trots att det är fredag och klockan är 18. I högtalarna spelas musik, det är som om en rockstjärna var på väg att göra entré.

Och i någon mån är det väl också så.

– Där är han, säger en kollega och pekar mot en dörr som öppnas.

Sorlet lägger sig snabbt. Musiken tonar bort.

Några få fotbollsprofiler har den magnetiska egenskapen att alla rum de går in i tystnar. Zlatan Ibrahimovic är en av dem. Zinedine Zidane en annan.

Den sistnämnde är i Paris för sin första trupputtagning som ny förbundskapten för ”Les Bleus” och slår sig ned vid podiet medan kamerorna smattrar. Svart skjorta, svart slips och svart kavaj. Ett stort leende på läpparna.

– Det här är min första trupp och min första samling. Jag har en ganska tydlig bild av vad jag vill göra, säger ”Zizou”, när videon som presenterar truppen tagit slut.

Av 23 spelare inför de fyra kommande matcherna i Nations League är hela fem landslagsdebutanter. Uttagningen av Guillaume Restes, Andy Diouf, Jérémy Jacquet, Lucas Da Cunha och Estéban Lepaul visar med all önskvärd tydlighet att Zinedine Zidane tänker sätta sin egen prägel på det franska herrlandslaget från och med nu.

Efter 14 år med Didier Deschamps vid rodret hade franska fotbollsreportrar ofta en familjär, för att inte säga lätt grälsjuk samtalston med Frankrikes förbundskapten. Frågorna var ofta tuffa och möttes av hårda servereturer. Av det finns inga spår i dag. Stämningen är närmast hövisk, skratten i presskåren inte sällan något forcerade.

Under Frankrikes senaste mästerskapscykel hängde Zidanes ande över nästan varje landslagssamling. Det var en offentlig hemlighet att han skulle ta över efter sin gamle lagkamrat Deschamps uträttade värv, så till den grad att Deschamps den sista tiden vägrade svara på frågor om Zidane på sina presskonferenser.

Förväntningarna på ”Zizou” som förbundskapten är så höga att det framstår som ett kamikaze-projekt att överhuvudtaget närma sig landslaget igen. Men att det en dag skulle bli fallet stod klart när han i en sällsynt intervju med L’Équipe inför sin femtioårsdag 2022 förkunnade:

– Det är inte över mellan mig och ”Les Bleus”.

Det blev också rubriken i intervjun som löpte över 18 helsidor i tidningen.

Trettio år har gått sedan Zinedine Zidane senast bodde i Frankrike. Familjen är numer rotad i Madrid sedan många år och några planer på att ”flytta hem” har han inte trots det nya uppdraget. Men denna fredag upprepar han samma budskap:

– Jag har alltid följt det franska landslaget, jag har spelat med dem och vunnit med dem. Jag är väldigt fäst vid det här laget.

Det är inte lätt att beskriva Zinedine Zidanes plats i fransk offentlighet utan att det låter som överdrifter. Det är minst lika svårt att komma på någon spelare i hans egen generation – faktiskt någon efter Diego Maradona – som är så unisont älskad i hemlandet.

Under spelarkarriären rankades ”Zizou” vid upprepade tillfällen som den mest populära levande fransmannen. Ingen annan fotbollsspelare har ens nått pallplats på listan, som brukar domineras av folkkära artister och tv-personligheter.

Där senare års franska stjärnor som Karim Benzema och Kylian Mbappé ofta delar opinionen i två läger tycks inget rubba Zinedine Zidanes popularitet.

Inte ens den berömda skallningen av Marco Materazzi i VM-finalen 2006 fick fransmännens kärlek att avta. I december samma år tronade Zidane återigen högst upp på popularitetslistan.

Senast den publicerades var han femma, tjugo år efter att landslagskarriären tog slut och utan att i princip någon gång ha deltagit i fransk offentlighet sedan dess.

Kanske är detta hemligheten. De andra VM-guldhjältarna från Frankrikes 98-generation syns titt som tätt i lekprogram i tv och i studiosamtal inför viktiga landskamper. De kommenterar ligafotboll, gifter sig med och skiljer sig från programledare i tv, talar om rasism och depressioner och ställer upp i lokalval.

”Zizou” framstår som Greta Garbo i jämförelse och då har han ändå tränat Real Madrid under tre säsonger med lika många Champions League-titlar som resultat. Hans eleganta undanmanövrar i känsliga ämnen har gjort honom till någon som alla kan projicera sina idéer på.

Denna fredag får han frågan om han kommer att ta ställning inför det franska presidentvalet nästa år.

– Nej, inte alls. Jag kommer ägna mig åt min uppgift, som förbundskapten för landslaget. Jag har övertygelser som alla, jag är som vilken medborgare som helst, men jag behåller dem för mig själv, säger ”Zizou”.

Efter en dryg halvtimme tackar han för sig och lämnar pressalen. Nu återstår bara uppgiften: Att ta Frankrike till EM-guld om två år och VM-guld 2030.

Misslyckas han med det lär också Zinedine Zidane till slut få känna på franska mediers ofta omilda behandling av sina förbundskaptener i fotboll.

Det är bara väldigt svårt att föreställa sig hur det skulle se ut en dag som denna.