20 år efter de tuffa besluten – så förvandlade tiki-taka Spanien

”Inget annat lag älskar bollen som Spanien”, konstaterade tidningen El País efter den övertygande 2–0-segern över Frankrike.

VM-semifinalen blev en uppvisning i hur samspel, bolltrygghet och en tilltro till systemet ofta trumfar individuell skicklighet och stjärnglans.

– Vi är så stolta, sade Spaniens förbundskapten Luis de la Fuente efteråt.

– Den här underbara generationen spelare har en så fantastisk inställning. Vi står enade inför ett gemensamt mål. Nu återstår det sista steget, det svåraste.

Inte för att hans lag på något sätt saknar stjärnor, men det blev också tydligt att oavsett om de heter Lamine Yamal, Rodri eller Marc Cucurella så är de till synes redo att spela sin roll för att laget ska fungera maximalt.

Så länge du själv har bollen och kontrollerar spelet kan motståndarna inte göra mål, lyder doktrinen som spansk landslagsfotboll lever under. ”Tiki-taka” har taktiken med mycket rörlighet, korta passningar och högt bollinnehav kommit att kallas.

Förlagan går att hitta i den så kallade totalfotbollen, som nederländaren Johan Cruyff tog med till klubblaget FC Barcelona, där spelarna sömlöst kunde byta positioner med varandra. Det arvet förvaltades senare av kommande tränare, främst av Pep Guardiola som tog över Barcelona 2009 och mest har kommit att förknippas med tiki-takan som omstöpt hur lag världen över ser på fotboll.

Men det spanska landslaget byggde länge på en annan modell. Termen ”la furia española” (”den spanska vreden”) som fortfarande syns på flaggor och halsdukar hos vissa grupper på läktarna sammanfattade vad som gällde: fysik och hård kamp.

Problemet var bara att det funkade dåligt med de tekniska, talangfulla spelare som landet producerade. Efter att Spanien åkt ur EM 2004 redan i gruppspelet tog den rutinerade tränaren Luis Aragonés över som förbundskapten. Hans första mästerskap, VM 2006, blev ingen succé men var början på något nytt. Därefter fattade Aragonés ett par tuffa beslut, som att peta fixstjärnan Raúl ur landslaget.

När det möttes av ifrågasättande från journalister ska Aragonés ha vrålat:

– Hur många VM har Raúl spelat? Tre. Och hur många EM? Två. Berätta för mig hur många av dem vi vann!

En ny epok kunde börja där de bärande spelarna inte var långa och kraftfulla utan mindre och tekniska, som Andrés Iniesta, Xavi Hernández och Cesc Fàbregas, som gav ett helt nytt spel på mittfältet tillsammans med Xabi Alonso.

Aragonés ledde Spanien till EM-guld 2008 och hans efterträdare på förbundskaptensposten Vicente del Bosque fortsatte på samma spår. Det gav guld även i VM 2010 och EM 2012, och Spanien har inte sett någon anledning att byta taktik.

Sedan fyra år tillbaka leds landslaget av Luis de la Fuente, som är djupt rotad i det spanska systemet. Innan han blev förbundskapten för A-landslaget har han följt många av dagens spelare som tränare genom ungdomslandslagen.

– På så sätt är jag mer än en tränare, säger de la Fuente till The Guardian.

Hans landslag vann EM-guld för två år sedan, 2024, i mästerskapet där tonåringen Lamine Yamal fick sitt stora genombrott. En knapp tredjedel av truppen har bytts ut till årets VM, men känslan är densamma.

– I en grupp får det inte finnas någon själviskhet. De mänskliga relationerna är vad som ger dig styrka, säger Luis de la Fuente.

– Vi har alltid pratat om landslaget som en familj och helt plötsligt märker du att spelarna också ser på det så. Vi har aldrig sagt till dem att göra det, det har bara hänt naturligt. Den största likheten jag kan se mellan det här laget och det Spanien som gick och vann VM 2010 är den här gemenskapen.

Inför mästerskapet pratade de la Fuente med Vicente del Bosque som ledde laget till guld för 16 år sedan, om vad som utmärkte den upplagan av Spanien. Och han kände igen mycket.

– Jag bara tänkte: Det där är vi nu, säger han.

Spaniens förmåga att stänga ner sina motståndare genom att inte låta dem styra spelet syns i statistiken. På de sju matcherna fram till finalen har laget bara släppt in ett enda mål – mot Belgien i kvartsfinalen. Även om spektakulära mål framåt kanske är mer publikfriande är det ofta en solid defensiv som gör att lag vinner mästerskap.

– De här spelarna förtjänar precis allt för dag efter dag visar de prov på sin dedikation, sin generositet, sin solidaritet och sin talang, säger Luis de la Fuente nu när bara en match återstår av årets VM.

– Det är fantastiskt att se dem spela. Det som verkar svårt får det här laget att se lätt ut. Vi känner oss oslagbara.