Kvart i sju på morgonen släpar Lorena Bichucher ned en nätkasse med ett tiotal bollar till stranden i Copacabana. Hon stannar till vid en dunge av kokospalmer och låter bollarna rulla ut i sanden.
– Vi behöver träna i skuggan. Det blir snabbt hett, säger hon.
När klockan slår sju har åtta tjejer samlats för att börja dagens träning. 39-åriga Lorena Bichucher delar upp eleverna i två grupper och kastar upp bollarna. Uppgiften är inte bara att hålla bollen i luften så länge som möjligt, utan att göra det med fantasi och precision. Allt är tillåtet utom händer och armar. Bollen nickas, fångas med bröst, axlar, lår eller fötter.
– Vill man skapa mer spänning ökar man takten, säger Lorena Bichucher som är utbildad idrottslärare.
Bollen cirkulerar inte heller runt i ordning.
– Den kan gå från ettan till trean, till tvåan, till ettan, till fyran och tillbaka till ettan. Spelet ska vara oförutsägbart.
En av deltagarna är 33-åriga Beatrice Barbosa. För sex år sedan började hon spela footvolley, en annan brasiliansk strandsport. Den spelas över ett volleybollnät, men man får bara använda fötter, knä, axlar och huvud. Inte händerna.
– Jag behövde gå ned i vikt och fastnade för footvolley, men altinha är bättre. Man är mer närvarande, säger Beatrice Barbosa.
Hon tränar med Lorena Bichucher två dagar i veckan.
– Mitt mål är att bli så bra att jag kan spela med vilket killgäng som helst på stranden. Som det är nu tappar jag boll för ofta. Det funkar inte, säger hon och skrattar.
Lorena Bichucher vill dock inte att hennes elever ska mäta sig mot männen. Hon ser sin bollskola, Empoderalta, som ett feministiskt projekt.
– Killar tycker det är naturligt manligt att trixa med bollen. De skulle aldrig gå i en skola för att lära sig. Vi tjejer är mer ödmjuka.
När hon startade Empoderalta för fyra år sedan hade hon fått nog efter många år som footvolley-tränare.
– Min manliga kollega låg med alla tjejerna. Det blev bara en massa bråk. Det är bättre när männen inte är med.
Bolleken altinha uppstod i slutet av 1960-talet under palmdungen Coqueirão på stranden i Ipanema i Rio de Janeiro. Ett gäng män som brukade spela korpfotboll i sanden slutade göra mål och började i stället trixa och passa bollen mellan sig. Med tiden spreds bolleken ned mot vattenbrynet och blev ett sätt för vältränade män att dra blickarna till sig. Dokumentärfilmaren Cecília Lang var bara 12 år när hon förfördes av altinha.
– Det var så vackert att titta på. Nästan som en dans, säger hon som nu fyllt 46.
För sju år sedan började hon spela in ”Bola Pro Alto!” (bollen i luften), en dokumentär om strandfenomenet altinha. Hon intervjuade männen som grundade bolleken och några av dem som tagit den vidare. Förra året hade dokumentären premiär och belönades med ett hederspris vid den internationella filmfestivalen FICTS i Milano.
– För mig är altinha ett konstnärligt uttryck. När det är som bäst går man in i ett slags trans. Nästan som meditation, säger hon.
Under arbetet med dokumentären lade hon märke till att allt fler tjejer börjat spela altinha.
– Det har nästan blivit som en kvinnlig revolution.
Vad hon också noterat är att den brasilianska bolleken börjat spridas över världen. På stränderna i Australien är det numera vanligt med altinha. Även på badstränderna i Barcelona och Tel Aviv.
– Det är en feber som sprider sig. En av världens bästa altinhaspelare är en italienare som lärde sig spela genom att kolla på Youtube, säger Cecília Lang och skrattar.
I Brasilien har man även börjat tävla i altinha. Eftersom det är relativt enkelt för erfarna spelare att hålla bollen i luften bedöms gruppens spel i stället av en jury som sätter betyg utifrån bollkontroll, rytm, kreativitet, variation, precision, svårighetsgrad och personligt uttryck.
– Det är spännande att det börjat tävlas, men jag vill gärna behålla altinha som ett sätt att umgås kollektivt, säger Cecília Lang som själv spelar altinha.
– Jag har blivit helt beroende. Min kropp känner av att den saknar altinha om jag inte spelat på några dagar.
En av dem som vill att altinha utvecklas till en olympisk gren är Leonardo Ribeiro som är rankad som Brasiliens bästa altinha-spelare. Han har 21 guldmedaljer från olika brasilianska tävlingar. För att uppfylla den olympiska kommitténs kriterier för att bli en gren måste sporten utövas i minst 75 länder på fyra kontinenter. Det krävs också att kvinnor i minst 40 länder på tre kontinenter utövar sporten.
– Det kommer att ta sin tid, men spridningen över världen har börjat och allt fler kvinnor spelar. Vad vi saknar är ett förbund som kan företräda oss, säger Leonardo Ribeiro till DN.
Den folkliga förankringen i Rio de Janeiro, med sina 12 miljoner invånare, är desto mer utbredd. Under pandemin, när stränderna var stängda, började kompisgäng träffas under de gamla lokstallarna utanför fotbollsklubben Botafogos hemmaarena i förorten Engenho de Dentro. De tog bolleken från stranden till gatan och uppfann altinha street, altinha på gatan. Nu kommer flera hundra personer varje måndag till förorten för att trixa med bollen under lokstallarnas tak.
– För mig är altinha terapeutiskt. Jag rensar skallen här varje måndag, säger Ana Beatriz Farias, 21.
Hon spelar alltid ihop med tre andra killar.
– Vi håller samma nivå. Förutom då att jag ibland tar emot bollen på gumpen. Det gör inte killarna, säger hon och skrattar.
För henne har måndagarna i de gamla lokstallarna blivit ett sätt att öva nya skills inför helgen på stranden.
– Stranden är vår scen.
På söndagarna samlas altinhaspelare i Leme, stranden intill Copacabana. När solen tappar kraft vid fyratiden fylls vattenbrynet av små gäng som håller bollen svävande i luften. Ibland muttrar badgäster när bollen far in bland handdukar och kroppar, men oftast plockas den bara upp och kastas tillbaka. En av dem som brukar spela här är Mel Moura, 21. Hon började trixa med en väninna för fyra år sedan och spelar numera varje helg – oftast tillsammans med killar.
Hon håller inte med om att kvinnorna är på väg att ta över.
– Altinha är fortfarande en machosport. Varje gång vi frågar killar på stranden om vi får vara med tittar de misstänksamt på oss, säger Mel Moura.
Väninnan Diana Nicolau, 21, fyller i:
– Och missar vi en boll suckar de. Det är som om killarna testar oss. Klarar vi testet är det däremot inga problem, då kan vi spela i timmar, säger hon och ler.
Fakta.Altinha
Altinha, som på portugisiska betyder ”det lilla höga”, är en brasiliansk bollek där spelarna håller en boll i luften genom passningar och tricks. Den spelas i ring, med alltifrån 3–6 personer, men oftast med fyra. Det går att tävla i altinha, men framför allt är den en social strandlek som är starkt förknippad med Rio de Janeiros strandliv. Den spelas barfota med en volleyboll, eftersom en läderboll är för hård mot fötterna.
