Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vid partistämman i Västerås i höstas antog Moderaterna en ny integrationspolitik. Det var ett genomarbetat program, som tröskats genom arbetsgrupper och interna remissinstanser. Resultatet blev ganska bra. Vid sidan om tidstypiskt vaga resonemang om anpassning till gemensamma värderingar rymdes bland annat en pigg idé om ”integrationszoner”, med sänkt skatt för boende i särskilt utsatta områden.
Klassiskt moderata idéer, med hög tilltro till ekonomiska incitament och individuellt ansvar.
Detta kommer dock inte att genomföras. Även om Tidöpartierna vinner valet har Ulf Kristersson nu i praktiken garanterat att det blir Sverigedemokraterna som sätter riktningen för integrationspolitiken. Som han uttryckte det på presskonferensen med Jimmie Åkesson den 1 april: ”Sverigedemokraterna ges ett stort sakpolitiskt inflytande och viktiga ministerposter, det är naturligt att det bland annat inkluderar migrations- och integrationspolitiken.”
Det är inte första gången Moderaterna tänker kloka tankar om integration för att sedan fega ur.
I historieskrivningen om den svenska integrationsdebatten utgör ofta Folkpartiets språkkrav för medborgarskap från 2002 en sorts prolog – en förutseende politik som aldrig fick se dagens ljus eftersom en ohelig allians av journalister, akademiker och socialdemokrater avfärdade den som rasistisk.
Så gick det till, ungefär. Men samma sak hade faktiskt inträffat redan fem år tidigare. I Moderaternas programskrift ”Land för hoppfulla”, presenterad våren 1997, fanns flera framsynta förslag om hur en ökad invandring till Sverige skulle kunna hanteras: kvalificering till välfärd, språk- och försörjningskrav för medborgarskap, sänkta bidrag. ”Draghjälp åt nynazister”, tyckte SSU med dåvarande ordföranden Niklas Nordström i spetsen. Moderaterna blev så skärrade att skriften hastigt gömdes undan.
En förutseende politik som aldrig fick se dagens ljus eftersom en ohelig allians av journalister, akademiker och socialdemokrater avfärdade den som rasistisk.
När Folkpartiet sedan startade om debatten 2002 hann Moderaterna knappt reagera innan ”Uppdrag gransknings” valstugereportage drog ner byxorna på lite för många hycklande moderata kommunpolitiker. Effekten blev långvarig. I Alliansregeringen motsatte sig Moderaterna Folkpartiets liberala förslag mot utanförskap och segregation.
Hösten 2008 ledde Ulf Kristersson, då socialborgarråd i Stockholm, en intern arbetsgrupp tillsammans med migrationsministern Tobias Billström och riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson. Gruppen föreslog bland annat en stärkt arbetslinje för asylsökande och ett kontrakt för nyanlända som skulle tydliggöra fri- och rättigheter i Sverige. Inget av detta genomfördes.
Det är som att Moderaterna aldrig riktigt har vågat lita på sina egna idéer i integrationspolitiken. Talande nog har partiet inte haft huvudansvaret för integrationsfrågorna i någon av de regeringar man medverkat i. På 1970-talet, när politiken inte gjorde skillnad på migrations- och invandrarfrågor, var det Folkpartiet och Centerpartiet som ansvarade för invandringen. På 1990-talet, när invandrarfrågorna sorterade under kulturdepartementet, var det Folkpartiet. Under Alliansåren tog Moderaterna ansvar för migrationen, men integrationsministrarna kom från Folkpartiet, precis som i nuvarande regering.
Och blir det en fortsättning i höst tänker man alltså överlåta ansvaret till Sverigedemokraterna.
Höstens val erbjuder således bara två alternativ: en socialdemokratisk eller en sverigedemokratisk integrationspolitik.
Det är två dåliga alternativ. Socialdemokraterna gick så sent som 2014 till val med löftet att avskaffa integrationsministerposten eftersom det inte behövdes någon särskild integrationspolitik. Tio år senare förklarade Lawen Redar att segregationen kräver åtgärder ”vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett” – för att sedan ducka så fort högern försökt skrämmas med ”tvångsblandning”.
Sverigedemokraterna har varit desto mer konsekventa. Partiet har aldrig eftersträvat integration. Grundsynen är att invandrare ska assimileras eller, som det tidigare uttrycktes, repatrieras – det vill säga återvända till sina hemländer.
Talande nog har Moderaterna inte haft huvudansvaret för integrationsfrågorna i någon av de regeringar man medverkat i.
Det utesluter inte att delar av Moderaternas integrationspolitik kan få stöd av Sverigedemokraterna. Partierna har inom Tidö redan enats om en radikal skärpning av kraven för medborgarskap. Det är lätt att se konturerna av en fortsättning: hårdare försörjningskrav, ökad kvalificering för välfärd och symbolpolitiska utspel om värderingskontrakt.
Men ideologi spelar roll. Den som läser Moderaternas integrationspolitiska program finner en individualistisk människosyn, en omsorg om de som utsätts för hederskulturella normer och en optimistisk syn på migranters möjlighet att bli en del av samhället.
Sverigedemokraternas politik vilar, liksom Socialdemokraternas, på kollektivism och nostalgi. Sverige ska ”bli mer som Sverige” (S), ”återställas till vad det en gång var” (SD). Det är en politik som ser nationell homogenitet som ett överordnat mål och som hyser en reflexmässig skepsis gentemot människor från andra kulturer.
Borgerligheten behöver stå upp mot sådan kollektivism, oavsett vem som torgför den.
Läs mer:
Andreas Johansson Heinö: Sverige är ett muslimskt land – även om Lena Andersson inte känner sig skånsk
