Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Man anar det redan i de första meningarnas tonfall – att det nog kommer att bli ett Sommarprat i trivselns tecken. Och jo, precis så blir det ju. Trevnad är faktiskt allt vi får.
Sveriges mest (och möjligen enda?) kända clown, Manne af Klintberg, småpratar sig fram i Torsten Ehrenmarks anda. Det är muntra anekdoter, finurliga ordvitsar och gammalmodigt välformulerade funderingar. Musikvalet varvar Povel Ramel med spänstiga musettedragspel och Raymond Scott Quintets ”The Penguin” från 1937.
Den enda smärtpunkten, åtminstone i bokstavlig mening, får väl sägas vara när Manne berättar att en konstapel slog honom med en batong på lillfingret under Almstriden 1971. Här hade man ju hoppats på en revolutionär bekännelse. Nåt om att han hånglade med nån i Baader-Meinhof. Men icke. Det är nada sälta, noll kontroverser och inte ett endaste litet trauma.
Det är synd. För det finns stoff. Han hade gärna fått berätta mer om hur det var att bli ensamstående förälder till den döva dottern Juli på 70-talet när mamman lämnade familjen för att satsa på Konsthögskolan och sedan dog bara några år därefter. Eller om pappa Rolf, direktören, som gav honom smisk under barndomen så att han skymfad och förbittrad började kissa i sängen i Östermalmsvåningen. Eller om hur innerligt gärna han ville bli flicka som 12-åring. Allt detta har han pratat om tidigare, men mest i förbigående. Det kunde han ha lodat djupare i och reflekterat kring.
Nu blir det mest milt och motståndslöst mys. Bibbi Rödöö måste ha highfajvat sig själv av lättnad när hon kontrollyssnade, för det här kommer att bli det minst anmälda radioprogrammet i Granskningsnämndens historia.
Samtidigt kanske det inte är så illa. Det skulle rent av kunna vara Klintbergarens avsikt. Det går att se hans sävliga gemyt som ett slags motståndshandling i en samtid som är så påtagligt präglad av ängsligt Netflix-berättande. Det som förutsätter att alla genast tittar åt ett annat håll om de inte oavbrutet klusterbombas med hyperventilerande drama.
Det här är ett Sommarprat designat för stillsamt gungande hammockar i syrenbersåer där det råder evig semester. Det behövs nog det med.
Läs fler sommarkommentarer:
Vera von Otter: Lampenius nobbade både DiCaprio och prins Albert
Samuel Levander: Helvete vilken Åsnehajp – här är årets bästa Sommarprat
Emma Stenvall: Alexander Ekman skapar konst med hjälp av en trettio sekunder lång orgasm




