Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Ordet är ett så kallat hapax legomenon. Det vill säga: det förekommer bara en gång i hela den antika litteraturen. I tionde sången av ”Odysséen”. Varken John Pope, som översatte eposet till engelska 1725–26, eller Johann Heinrich Voss, som gjorde tyska av det 1806, visste hur det skulle tolkas, så perplexa lämnade de det orört. Ingvar Björkeson följer sina berömda föregångare i den senaste översättningen till svenska:
Moly kallar de eviga den; att få loss den ur jorden
är för en dödlig svårt, men allt är möjligt för gudar.
Odysseus får den svårhanterliga växten av Hermes då grekerna strandar på Kirkes ö. Medan besättningen beger sig till trollkvinnans ”palats som låg i en dalgång” blir härföraren kvar vid skeppet. När männen anländer till borgen, ditlockade av underskön sång, serveras de en blandning av getost, honung och mjöl utrörd i vin, i vilken gudinnan även lägger
onda örter, så att de helt skulle glömma sitt hemland.
Knappt hade männen tömt sina drycker förrän med trollspöt
Kirke slog var och en; sen stängde hon in dem i stior.
Svin var de nu, till huvud och borst och grymtande läte,
ja, hela kroppen – förståndet blott var detsamma som förut.
Kirkes fatala konster förvandlar mannarna till en stinkande hjord som hellre stökar i främmande stior än minns fosterlandets jord. Av drömmen om att återvända till hustru, hus och härd överlever bara begäret. Körtlarna trumfar den patriarkala nostalgin.
”Motgiftet” låter honom inte bara inta gudinnans onda brygd utan att påverkas, han kan till och med gå till sängs med henne med sin ”mandoms kraft” i behåll
Det är detta öde värre än en slakt som Hermes’ gåva skall motverka. Om Odysseus äter moly innan han besöker Kirke slipper han förnedring och snar undergång. ”Motgiftet” låter honom inte bara inta gudinnans onda brygd utan att påverkas, han kan till och med gå till sängs med henne med sin ”mandoms kraft” i behåll.
Det förvånar knappast att filologiskt bevandrade naturvetare sökt identifiera en ört som låter män njuta älskogens nöjen utan att förvandlas till svin. Homeros säger inget om när eller var molyn växer, bara att den är svår att dra upp, har en ”svart” rot och en blomma ”vit som mjölk”. Flera botaniker har tippat på snödroppen. Även om örten med hög stängel pryds av en slokande blomma som möjligen motsvarar signalementet, är den knappast svår att dra upp. Och det finns andra alternativ. Exempelvis svartlöken, en hårig kula till knöl, som även den växer i östra Medelhavsområdet och är betydligt svårare att lossa ur marken än vekt hängande, till synes snöpta snödroppar.
Trognast Homeros vore likväl att avstå från gissningar. Som Pope, Voss och även Björkeson visar räcker det att transkribera ordet. Tydligare än hemspråkliga lösningar understryker det främmande substantivet att endast gudarna – ”de eviga” – vet vad som betecknas. Två generationer efter Voss, och en efter det att paffa amerikaner börjat använda slanguttrycket ”holy moly” för att signalera handfallenhet, framhöll Konrat Ziegler just detta: ändliga väsen vet inte vad de talar om när de brukar ordet.
För filologen i Göttingen – för övrigt samma stad där Voss studerade – framstod såväl botaniska expertutlåtanden som folketymologiska förklaringar som futila. ”Redan renässansens humanister bemödade sig om att bestämma moly. Sedan dess har många försökt. Men det är ett lika utsiktslöst företag som att vilja lokalisera de sju dvärgarnas hus.”
Kanske är det vanskligt att skönja likheter mellan soldaterna som bannlystes till Kirkes stior och de kortvuxna invånarna i stugan där Snövit höll hov. I bägge fallen rör det sig dock om en – mer respektive mindre – sexualiserad relation, där männen förblir många men kvinnan alltid är ensam.
För att rädda sin i gyttja förlista besättning äter han molyn som Hermes skänkt honom. Så kan han bestiga ”det präktiga lägret” med Kirke utan svinerier och med intakt hemlängtan
Odysseus är den ende som faller ur denna tolkningsram. För att rädda sin i gyttja förlista besättning äter han molyn som Hermes skänkt honom. Så kan han bestiga ”det präktiga lägret” med Kirke utan svinerier och med intakt hemlängtan. Till skillnad från andra män vet han om sin svaghet. Och att säkraste sättet att bevara ett patriarkalt övertag är en smula självinsikt. Annorlunda formulerat: Utan moly, helig eller ej, förvandlas även den smartaste grek till gris.
Läs mer:
Kristina Lindquist: Ingen blir hjälte i cyklopernas land
Leonidas Aretakis: Ebba Busch vill vrida tillbaka klockan till Homeros tid
Rebecka Kärde: Som hundälskare är det omöjligt att värja sig mot Argos öde




