Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Så fort en ny boklista dyker upp på en kultursida vet man en sak: de närmaste dagarna kommer en lång rad personer i sociala medier trumpeta ut att de inte gillar listor. Ofta följt av ytterligare några som påpekar att man minsann inte kan tävla i litteratur, konst, musik, alltid i en ton som om det sägs för första gången.
Sedan, efter några dagar, brukar Sven Anders Johansson, Sveriges soligaste kritiker, ta till orda och skriva en artikel i Aftonbladet om ytliga kulturredaktörer som vill guida läsarna och om listorna som löjeväckande charader eller nyliberala påfund.
I veckan var det dags igen för. Förra helgen publicerade SvD en lista där de låtit 101 författare, forskare och kritiker rösta fram de 20 mest betydelsefulla nu levande svenska författarna. I topp låg Kerstin Ekman, följd av poeten Ann Jäderlund och Sara Stridsberg. Varje författare presenterades kort och sedan kunde man på sajten klicka sig vidare och få tips på vad man kunde läsa om man blivit intresserad.
Jag tycker själv att det var en ganska rolig och snyggt presenterad lista.
Efter de förväntade turerna i sociala medier blev det då tid för Sven Anders Johansson. I en artikel i Aftonbladet (22/9) menar han att SvD med sin lista hade ett syfte: ”Att utesluta. Glömma. Förpassa till marginalen.” I en tid då det kommer ut allt fler böcker och som samtidigt inte får något genomslag i samhället så bidrar listorna bara till att göra litteraturen ”mindre, mer begränsad.”
Men jag tror att de vi skriver för, läsarna, mycket väl begriper att en lista bara är just en lista
Jag hade förstått honom om SvD:s lista bara bestod av kända och bästsäljande författare. Men det speciella med den var ju snarare att den inte gjorde det, utan innehöll namn som Ann Jäderlund, Lotta Lotass och Gunnar D Hansson. Författare som ingen kan definiera som mainstream. Tvärtom är det väl utmärkt att en läsare som aldrig hört talas om Jäderlund kanske blir nyfiken på hennes senaste ”Solen syns och solen svävar”?
För så här är det: ingen seriös redaktör likställer kritik med listor. Det är två olika saker. Kritiken är vår bas. Den är kultursidans köl. Till årets Bokmässa gjorde DN Kultur en digital bokbilaga där vi noterade hur många böcker vi recenserat hittills i år, fram till september: drygt 300 stycken som våra kritiker läst, tolkat och värderat.
Listor är och förblir ett komplement.
Jag tänker ibland att listgenren paradoxalt nog främst är laddad och problematisk för bokbranschen själv. För författarna som inte kommer med. De blir sårade, även de som faktiskt är med, för att de hamnat på en dålig plats. Och för förläggarna som måste fortsätta uppmuntra och stötta samtidigt som det självklart är viktigt även för dem att förlagets titlar får genomslag.
Men jag tror att de vi skriver för, läsarna, mycket väl förstår att en lista bara är just en lista. Det är ingen slutgiltig sanning. Det är en av flera guider till en oöverblickbar utgivning.
Själv ser jag listor som bra påminnelser. Jag läser oftast flera böcker i veckan. Ändå blev jag otroligt tacksam över den lista The Guardian publicerade i våras där de rankade de 100 bästa romanerna på engelska genom tiderna. Jag kom på att jag aldrig läst Toni Morrisons ”Älskade” (plats 2) och att det var dags att återvända till WG Sebalds ”Austerlitz” (plats 74).
Jag kan inte för mitt liv begripa varför den hjälpen skulle vara fel.
Läs fler artiklar av Åsa Beckman här, tillexempel ”Vi hade haft ett bättre samhälle om alla var som kulturtanterna”. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där Björn Wiman och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
