Beata Heuman: ”I England är man mer avslappnad med fläckar och spill”

Beata Heuman har plockat blommorna själv. Nu står hon i jeansshorts och t-shirt på verandan och ursäktar att hon inte är klar.

Under hallbordet finns en rad rejäla stövlar. Blicken smalnar. Beata Heuman dyker mot marken innan DN:s fotograf hinner lyfta kameran. Foppatofflorna flyger ur bild.

Beata Heuman är van att ta emot tjusiga magasin som House & Garden. Hon är en av Sveriges mest framgångsrika inredningsarkitekter och designers – inreder hem i London, Los Angeles och Boston. Brittiska BBC har skrivit att hon skapar rum med ”enastående skönhet”.

I Hammersmith, London, bor hon i ett hus i viktoriansk stil, ungefär femtio meter från Themsen, med maken John Finlay och de två flickorna Gurli och Alma. Över sommaren är hela familjen i det egna huset vid Beatas föräldrahem, Sireköpinge säteri, utanför skånska Tågarp.

Tidsschemat sprack när barnen skulle äta lunch. Nu ska de titta på föl hos grannen uppe i backen. Först uppstår diskussion om syltkakorna i köket.

Beata Heuman ska sätta upp håret och dra på en klänning. Det blir John som får ordna kaffet.

Huset är vitkalkat med vinröda fönster, byggt under sent 1700-tal. Under många år utomlands hade Beata Heuman längtat efter ett eget ställe i Sireköpinge. Hon är uppvuxen på säteriet, i huvudbyggnaden bor föräldrarna kvar – och Beata hade siktat in sig på ett fallfärdigt hus lite längre ner på tomten. Sedan blev den norra flygeln ledig efter att ha varit uthyrd i många år.

Det mesta i huset är bevarat från förr. Delar av köket är byggt på 1940-talet, trappan är insatt på 1960-talet. Men inredningen är mycket specifikt Beata Heumans. Här finns väggmålningar, tapeter i egen design med handbroderade blommor. Konst, böcker, gamla skåp och rutmönstrade linnegardiner.

Viss sagokänsla vilar över huset.

– Ska man få uppmärksamhet i England måste man vara excentrisk, man hyllar det på ett helt annat sätt där, säger hon.

Ett typiskt engelskt hem kan vara fullt av prylar. Dammigt, med stoppade möbler och heltäckningsmattor.

– Inte superpraktiskt, men bekvämt och välkomnande. De är generellt mer avslappnade vad gäller fläckar och spill. I Sverige ska man kunna tvätta allt med wettex.

Beata Heuman pratar fort på mild, finputsad skånska. Ibland stannar hon till och tänker efter.

– Generellt är svenska hem rätt förutsägbara.

Flickornas övertalningsförsök gällande syltkakorna tilltar i styrka. Sedan har de plötsligt gett sig i väg, huset blir tomt. I vardagsrummet fladdrar en gardin i vinden.

Maken John Finlay bär tröja, shorts och badtofflor. För några år sedan sade han upp sig från sitt juristjobb och började arbeta i Beatas bolag.

– Det är väldigt roligt att kunna jobba ihop med sin partner, det blir tydligt var våra olika styrkor ligger, säger han och drar sig sedan undan.

Beata Heuman sätter sig vid köksbordet. Hon är glad att John tagit över en del av ansvaret. Det var ett stort beslut att starta eget, länge ovisst om hon skulle få det att gå runt. Men projekten trillade in. När hon inte hittade exakt det marmorerade tyg hon ville åt till en soffa hos en kund, skapade hon det själv.

En av hennes tapeter uppmärksammades i Vogue. Men det var när hon gav ut boken ”Every room should sing” på ansedda Rizzoli förlag, som försäljningen av hennes möbler och tyger på allvar tog fart.

– Vi växte snabbt, jag var splittrad och hann inte med. Jag hade massor av idéer, men ingen tid att genomföra dem.

Runt 20 personer arbetar i dag i företaget. Maken är ändå den viktigaste arbetskamraten.

– Det är väldigt härligt att ha en person som man kan ha så mycket utbyte med, det känns speciellt. Men det är klart att vi lägger alla ägg i samma korg, ibland är det läskigt hur beroende vi är av varandra.

Beata rättar till klänningens krage.

– Men så är det ju att vara gift med någon också. Det är en risk.

Den blossar upp med jämna mellanrum. Debatten om svenskarnas stora intresse för inredning. Sällan blir det sådant ramaskri som när författaren Nina Björk för 20 år sedan skrev om det eviga inredningshetsandet som ”skitdrömmar”.

”Jag säger: Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord”, skrev Nina Björk och ondgjorde sig över svenska folkets dåvarande pysselguru och trivselman Ernst Kirchsteiger.

”Haha, Kirchsteiger! Jag bygger inte om vårt kök. Jag skaffar inte mosaik i badrummet. Jag installerar inte dimmerljus i taket. Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd”, skrev Björk.

Beata Heuman hade flyttat till Florens för att läsa italienska och missade debatten.

– Det är klart att man kan tänka att inredning bara är ytligt. Men jag vill skapa hem som man känner sig levande i.

Beata Heuman ser sig omkring i köket. Golvet är rutigt, ovanför dörren till matsalen hänger en spegel som reflekterar ljuset från fönstret.

– Jag tror att ett varmt hem kan få folk att bli mer öppensinnade. Man ska kunna komma hit, prata om vad man vill. Det är intressanta kombinationer, färger och spännande kontraster. Tanken är att man ska kunna glömma omvärlden en stund.

Renoveringshysteri för sakens skull är något annat, menar hon.

– Jag tycker verkligen inte att man ska riva ut saker i onödan, det kan vara ganska respektlöst mot tidigare generationer.

Ska man alls bry sig om inredning? Jag hinner ställa frågan där vid köksbordet men blir osäker. Är det rätt att tvinga Beata Heuman på defensiven? Få hade ifrågasatt en manlig arkitekt som anser att husen han ritat kan påverka både människa och samhälle.

1899 skrev författaren Ellen Key boken ”Skönhet för alla”. I den mässade hon att en människa mår bättre och blir gladare om hon får möta ”vackra former och färger på de ting man omger sig med”.

Borgerligheten skulle skaffa sig en lättare stil, tyckte Key. Riva de mörka tapeterna och göra sig av med tunga gamla skåp. Råden gällde också fattigt folk. Inte skulle en trångbodd arbetarfamilj fylla hemmet med otympligt arvegods, menade hon.

Långt senare, under 1940-talet, gick staten och näringslivet ihop för att få ordning på de svenska hemmen. Man drog upp riktlinjer för hur köken skulle planeras och städningen skötas.

Inte helt oviktigt, tycker Beata Heuman. Planlösning och det praktiska kommer först, sedan kan man dra på med fantasi och detaljer.

Ibland får hon frågan om att inreda ett enstaka rum. Då säger hon nej. Beata Heuman är intresserad av helheten.

– Rummen ska vara på rätt plats, fungera väl och göra livet lättare. Det är viktigare än hur det ser ut, säger hon.

I allt annat inspireras hon snarare av allmoge och Swedish Grace (en svensk version av 1920-talets art déco).

Josef Franks idéer tycker hon särskilt mycket om. Han motsatte sig likriktning och standardisering av hemmen, och ifrågasatte den franske arkitekten Le Corbusiers idé om bostaden som ”en maskin att bo i”.

Josef Frank ville ha naturens färger, blommor och mönster för att ge frihet i annars stängda rum.

– Det är fascinerande att hans mönster, hundra år gamla, fortfarande känns så spännande och relevanta. De har sådan energi, säger Beata Heuman.

Hon är samtidigt förundrad över Svenskt Tenns särställning i Sverige. Någonstans har bolaget fått stämpeln ”accepterad” och fått ta plats – på vissa håll kanske rent av för mycket plats.

– Det finns ju folk som har råd och som köper hela hemmet från Svenskt Tenn!

Beata Heuman slår ut med armarna och viftar engagerat.

– Det går ju emot allt vad Josef Frank stod för! Han ville ju ha brokighet, gammalt och nytt, kitsch och sentimentalitet.

Hon är uppväxt med konstintresserade föräldrar. Hantverk, snickerier och gedigna material har alltid varit viktigt på Sireköpinge.

– Saker ska hålla lång tid. Man ska använda det man själv har, gärna trä från gården, och det ska kosta så lite som möjligt. Min pappa är händig och kommer gärna på roliga lösningar.

På föräldrarnas guldbröllop nyligen höll Beata Heuman tal. Det blev en sorts hyllning till deras egensinne.

– De har på vissa sätt varit isolerade här och ohämmat kunnat ge sig hän. De är olika varandra och går inte med strömmen, det har varit inspirerande för mig.

Inredningsarkitekt blev Beata Heuman hos Nicky Haslam, brittiskt societetslejon med framgångsrik firma. Han har kallats ”the god of interior”, anlitats flitigt av både kungen och Mick Jagger.

Efter studenten läste Beata Heuman litteraturvetenskap i Lund och italienska i Florens. Där träffade hon en pojkvän från London som studerade konst. Beata flyttade med till Storbritannien, tog ett butiksjobb och hoppade på en kurs i inredning. Den visade sig vara ytterst torr och tråkig.

– Min killes föräldrar kände Nicky Haslam och nämnde det för honom.

Hon fick anställning direkt, började som assistent och kaffekokerska, men avancerade snabbt och fick egna projekt.

– Det var väldigt kreativt, fanns få hierarkier, vi designade specialbyggda möbler till kunder och jag lärde mig mycket om angloamerikansk tradition.

Haslam var i sin tur inspirerad av John Fowler som i decennier inrett klassiska men moderna hem för den brittiska överklassen.

– Fowler inredde gärna med ottomaner, det skulle vara rikt och bekvämt, inte typiskt svenskt. Det var något helt annat än det jag hade växt upp med.

Beatas pappa Hans Heuman ärvde Sireköpinge säteri redan som 16-åring, men jordbruket fick vänta. Han läste först till läkare i Stockholm och träffade Beatas mamma Kristina, även hon läkarstudent.

De var 24 år när de gifte sig och på allvar tog över säteriet. I den stora trädgården finns plommonträd, buxbom, tomatodlingar och mängder av blommor. Beata Heuman och hennes tre syskon växte upp med ett stort mått frihet.

– Vi kunde springa omkring som vi ville, på ett sätt som ju inte går om man bor i en stad. Kanske att föräldrar i dag är lite annorlunda också, mer oroliga.

”Jag är fortfarande känslig för om folk inte verkar tycka om mig – då går jag och tänker på hur jag ska få dem att ändra sig”

Hon och kompisen Anna lekte ofta i skogen bland älvor och troll. Beata Heuman kunde sitta i timmar framför sitt dockskåp och har alltid haft livlig fantasi.

– Jag var lite mobbad när jag gick i skolan, särskilt i låg- och mellanstadiet. Jag var rätt ensam och försvann in i min egen värld.

Beata läste, skrev och ritade. Hon förstod aldrig riktigt varför hon blev lämnad utanför. Kanske var det manchesterbyxorna i orange, ärvda av hennes bror, som ansågs fula.

Möjligen var mobbningen ett skäl till att hemmet blev så viktigt?

– Jag är fortfarande känslig för om folk inte verkar tycka om mig. Då går jag och tänker på hur jag ska få dem att ändra sig.

Den känsligheten kan vara användbar i jobbet.

– När jag inreder är det ju ofta ett par som är beställare. Då måste man navigera i deras relation också, särskilt om den ena är mer dominant. Då blir det viktigt att få med den tystare personen, samtidigt som man behöver respektera deras dynamik. Det är ju ganska intimt att inreda någons hem. Det handlar mycket om psykologi! Kul, men det kan vara påfrestande också.

Pengar! Beata Heumans egen design är inte direkt någon billig historia.

– Jag lägger mycket av det jag tjänar på mina hem. Men det går att göra hur fint som helst med en tajt budget. Det är bättre att köpa färre saker, men av bra kvalitet.

Dukarna i matsalen, gardinerna i kök och badrum har hon sytt av ett parti handvävda lakan hon köpte på auktion i Ängelholm för 500 kronor. 300 kronor kostade den lilla lampan i glas ovanför köksfönstret.

Pengar är också det folk bråkar mest om med sin inredare. Det gäller att vara tydlig, konstaterar Heuman.

– Vill kunden sedan välja att köpa ett dyrare bord än jag tänkt, så är det deras beslut.

Under hösten inreder hon ett hem i Los Angeles. Valen ska göras i tid, kakel levereras. Men Beata Heuman är en ordningsam människa, noga med detaljer.

– Jag lägger rätt mycket tid på att rensa hemma. Barnen släpar in saker och jag plockar undan.

Slöseri gillar hon inte. Matrester sparas i kylen. Att köpa ny tejp när det redan finns tejp i hemmet är ett tecken på allmänt slarv.

– Jag blir helt nervös av sådant. Det är viktigt att veta var tejpen bor.

Beata Heuman tar ofta själv bilder av hemmet i London eller inredningar hon gjort till kunder. Nu är hon märkbart bekymrad över fotograferingen. Hon är van att styra bilden av sig själv och sina miljöer, ha viss kontroll över hur saker tar sig ut.

Gurli och Alma kommer hem från sitt besök hos fölen uppe i backen. Ska de vara med på bild får de byta tröjor och ta på sig sina randiga virkade linnen, säger deras mamma.

Flickorna tar fram legot som Beata stuvat undan i garderoben.

Vad är störigast med er mamma?

– När hon är stressad, säger Alma spontant.

Beata gör ett försök att mildra domen, men snurrar in sig i sitt eget resonemang. Lite senare, i solen ute på gårdsplanen, berättar hon för sin syster om dotterns mycket direkta svar. De skrattar åt Beatas försök till bortförklaring.

– Jag försökte få fram att jag inte alltid är stressad, men gjorde bara saken värre.

Alma och Gurli far i väg på cyklar bakom sina kusiner. En del tycker inte att det är lönt att lägga något krut på hemmet medan man har barn i huset. Dumt, tycker en av världens mest eftertraktade designers.

– Det är för deppigt tycker jag, om man ska leva i ett hem man inte trivs med bara för att barnen är små. Har man gedigna material är det inte så farligt med fläckar.