Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag lommade hemåt med hunden längs landsvägen i kvällningen. Kollade på klockan och såg att den var tio över nio. Och jag drog mig till minnes något jag fick höra av en kompis som jag umgicks med under några rumliga år efter gymnasiet. Nämligen att hans farsa hade för vana att i stället för ”tio över nio” säga ”tisse över nisse”.
Följaktligen också ”tisse i nisse”.
Jag undrade om han hade hemslöjdade uttryck även för andra klockslag. Jag hoppades det. Det vore sorgligt om det bara fanns fyra tillfällen varje dygn när han kom åt att säga det där.
Och förmodligen bara på direkta frågor om hur mycket klockan var, eftersom han knappast lär ha dykt på folk helt opåkallat och berättat att klockan var tisse över nisse.
Ett meningslöst och idiotiskt minne. Och jag har fler på lager. Samlat på mig under mer än ett halvsekel.
Jag blev nyfiken och följde hans exempel. På nolltid trollade AI fram fem idéer som ärligt talat var skrämmande bra
Ändå blev jag egendomligt upprymd. Möjligen var det i ljuset av den allestädes närvarande oron för den artificiella intelligensen och vilka yrkesgrupper den kommer att onödiggöra.
För några månader sedan berättade en kollega att han fått ett infall och bett AI om romanidéer, skräddarsydda för just honom. Jag blev nyfiken och följde hans exempel. På nolltid trollade AI fram fem idéer som ärligt talat var skrämmande bra.
Upplivad och förutsägbart nog lite smickrad av AI:s förtrogenhet med mina styrkor och svagheter kommenderade jag den att skriva en Bengt Ohlsson-krönika. Gärna, blev svaret. Vilket ämne? Vilsenhet inför den nya tekniken? Krock mellan stad och landsbygd?
Några sekunder senare kom en fyra tusen tecken lång krönika om ämnet ifråga. Den var inte direkt dålig. Men lite själlös. Det var något som fattades. Texten var som en boeuf bourguignon man glömt att krydda.
Jag tvivlar inte på att AI snart kommer att hitta salt och peppar.
Men jag känner mig – möjligen mot bättre vetande – förvissad om att den aldrig kommer att kunna frambringa något i stil med ’tisse över nisse’
Men jag känner mig – möjligen mot bättre vetande – förvissad om att den aldrig kommer att kunna frambringa något i stil med ”tisse över nisse”, helt enkelt för att det är en krydda som inte har ett dyft med intelligens att göra, utan lek, trams, nonsens. Sådant som kräver att man varit en människa bland andra människor och sugit åt sig idiotiska och meningslösa minnen som klistrar sig fast utan att man vet varför, eller kan göra något åt det. Allt det där som hjärnan fumlar fram när den vill slippa vara nyttig. Eller under de gastkramande minuterna på morgonen när man står med ena benet i drömmen och det andra i vakenheten.
I det här avseendet är AI lika dödsdömt som den VM-fotboll som nyligen tråkade oss in i koma, när den ena frejdiga blåbärsnationen efter den andra föll ifrån, ordningen började återställas och allt som återstod var de gamla vanliga landslagen som lärt sig kortpassa med millimeterprecision och dra på sig frisparkar i exakt rätt läge.
Allt sitter där det ska, matchbollarna innehåller sensorer som ger hals när något avviker från regelverket, och medan konnässörerna i medierna försöker väcka vår entusiasm för perfektionen nere på planen sitter vi i soffan, känner tankarna vandra och sörjer leken som gått förlorad.
I studion en ensam kommentator som bollar dröjande iakttagelser med sig själv och dagdrömmer om att få sitta med Bojan och Pops i fin-tv
Vilken lättnad sen när superettan drog igång efter sommaruppehållet.
Sitta med hjärtat i halsgropen i ”turfåtöljen” medan Östersund gnetar isär Landskrona. Uppspel som skevar, luftpastejer som seglar rakt in i famnen på motståndarnas målvakt, busströtta bortasupportrar som gyttrar ihop sig på långsidan och dunkar på sina pukor. Grånade funktionärer som stakar sig igenom sponsormeddelanden från den lokala bilhandlaren. Och i studion en ensam kommentator som bollar dröjande iakttagelser med sig själv och dagdrömmer om att få sitta med Bojan och Pops i fin-tv. Men än så länge får han nöja sig med att mjölka andfådda halvtidsreflektioner från högerbackar som justerar sina hörlurar framför reklamstinna galonväggar som böljar i snålblåsten.
Ju mer överlägsen den artificiella intelligensen blir, desto högre kommer vi att värdera den mänskliga idiotin; felpassningar och texter som låter stringensen rinna mellan fingrarna och förlorar sig i ordglädje.
Kort sagt, som tisse över nisse.
Läs fler krönikor av Bengt Ohlsson, till exempel: Var nyheten om Hitlers koffert i Stockholm fake news? och SD får mig inte längre att kallsvettas av skräck
