Bengt Ohlsson låter vanligt folk drunkna i sina tankar – och det är bra

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Gubben i arvstvist. Skummisen och hans brutta. Snuten som dejtar förtvivlat. Inventariet städaren. Uppställningen i Bengt Ohlssons nya roman ”Brandbergen” är som ett tvärsnitt ur senmodern urban allmoge. Kapitelvis i tredje person rullas deras vedermödor upp.

Tiden är helt nyss, platsen stockholmsk ytterförortsvardag. Den miljön äger en särskild hoppfullhet och desperation, en trashig ambivalens som Ohlsson förvaltar skickligt. Visst finns det drömmar i ”Brandbergen”. Men oftare har man häcken full. Med att navigera socialt, uthärda ännu en arbetsdag eller ännu en värdelös tv-kväll.

Någon grubblar på att förhållandet surar sönder. För en annan står ett monster på trappan – pensionen. Eller man börjar ruttna på pojkrummets celibat, på rollen som tjejernas evinnerliga killkompis. Eller sållar slentrianmässigt agnarna från vetet i polisstationens receptionslucka. Eller fipplar nojigt med den stora knarkdealen, romanens MacGuffin, tinget som driver intrigen. Tidigt står det klart att det kommer att gå illa. Men hur? Filmiskt, elegant och effektivt.

Från huvudkaraktärerna utgrenar sig bikaraktärer. Många blir det och få hinner porträtteras så djupt som det behövs för att gripa tag. Alla har inte med varandra att göra. Men några har. Därför kommer slumpen, detta myrbo av mänskliga nycker och misstag, att länka dem samman.

Bengt Ohlsson, född 1963, är krönikör i denna tidning men framför allt författare med långlång verkslista. Jag får det till drygt tjugofem böcker, tiotalet uppsatta pjäser och tonvis av erövrade litterära priser och nomineringar. Han brukar ge sig attan på att ta sig längst in i skallen på sina huvudpersoner.

Nu till den grad att det verkat ha blivit svårt att hitta ut därifrån: otroligt mycket av ”Brandbergen” utgörs av introspektion. Ofta de hemligaste tankarna; självbedrägerier, avundsjuka och svartsjuka. Kåta fantasier. Brinnande irritation över allergisnarkande fruar eller snubbiga ghostare.

Inget är så trivialt att det inte sätter i gång tirader av övertänkande: ”Rickard ville inte leva i ett samhälle där ens rättigheter var något man måste förhandla fram på ett smart och listigt sätt, som om man prutade på en matta i en basar. I ett sånt samhälle gynnades snackpellarna, smilfinkarna, försäljartyperna. Var det för det här som folk hade blött och dött och strejkat? Knappast.”

I polyfona berättelser kommer läsaren ofrånkomligen att gilla vissa röster mer än andra. Hur det slår beror bland annat på hur bra författaren imiterar andras ton, och på vem läsaren är. Inte oväntat bottnar jag bäst i den nyss citerade Richard: en grälsjuk, klumpig senior! Minst lika arg som jag är på att hänvisas till avsiktligt obrukbara telefonköer eller cirkelresonerande idiotiska webbtjänster. Minst lika besviken som jag på att tiden pilar iväg. Jag är väl inte lika illa däran, inte än, men kan relatera. Också jag har gastat i luckan.

Tidigt står det klart att det kommer att gå illa. Men hur?

Snart funderar jag på om det finns en verklighetsbakgrund. Jodå. Enligt efterordet är berättelsen ”inspirerad av ett rättsfall”, ett som är lätt att söka upp. Jag säger inte mer för att inte spoliera handlingen.

Samtidigt som prosa, personteckning och inte minst filigranarbetet att lotsa läsaren är utfört med den erfarne författarens ordknappa, skenbara enkelhet, så känns ”Brandbergen” som en mellanbok. Slutet är abrupt och hade vunnit på att utvecklas. Och den som drabbas allra värst hade väl kunnat få vara en huvudperson?

Men till slut motsäger jag min egen anmärkning: det är bra att Bengt Ohlsson låter vanligt folk drunkna i sina tankar. För de (vi?) gör ju det precis lika mycket som medelklassens ängsliga, övermåttan beskrivna själar.

Bengt Ohlsson är medarbetare i Dagens Nyheter. Därför recenseras hans bok av Sven Olov Karlsson, författare och kritiker i Expressen.

Läs fler av DN:s bokrecensioner här