Bokdebuterande Laleh: ”Jag betedde mig som att jag var klokast och rikast i världen”

När Laleh var liten berättade hennes föräldrar om flykten som en saga. Mamman, pappan och det lilla barnet skuttade och lekte sig över gränserna, från Iran till Minsk och senare hela vägen till Göteborg.

– Min bok är också berättad lite som en saga, säger Laleh och borstar grus från byxbenet.

Vi går i leriga skor mellan odlingar och majsfält. Första delen av intervjun görs på en liten gård i Ytterjärna söder om Stockholm. Inne i växthusen plockas tomater, i träden utanför håller plommonen på att bli övermogna.

– Jag har aldrig varit någon bokmal, aldrig riktigt gillat biografier, och aldrig skrivit något sånt här förut. Men det var lika lekfullt och intuitivt som när man skriver låtar.

Nej, ”Jag såg hur vi var stjärnor” är ingen traditionell självbiografi. Laleh hoppar i tiden, associerar vilt. Plötsligt står hon uppe på ett berg och pratar med en varg.

– Men den riktiga berättelsen är mina tankar. Jag tror att många kan känna igen sig i dem. Jag hoppas det i alla fall. Att det jag skrivit är djupt men allmängiltigt.

Vi stannar vid ett potatisland. Jorden är mörk och fuktig.

På Lalehs förra turné blev raden ”jag la en potatis i jorden, det kom tio!” ett stående inslag. Hon ropade och publiken svarade. Det är därför vi står här nu. Hon har inte kunnat släppa tanken på potatisar. Minnet av de hon odlade som barn, i glasskartonger i pappans lägenhet, gör sig fortfarande påmint.

– Min pappa fotograferade mycket på landsbygden i Iran, för att han ville föreviga och bevara ett sätt att leva där man odlar sin egen potatis och ser den växa, berättar hon.

– Att jag skrivit boken handlar delvis om att jag vill återberätta det han berättat för mig, och kanske om att jag vill göra precis som han: bevara något.

Genom nästan hela Lalehs liv har pappans fotografier legat undanstoppade i en gammal Konsumkasse, tillsammans med andra dokument från familjens liv i Iran, Belarus och Sverige. I det första kapitlet drar hon fram den där kassen. Hon vet inte riktigt varför, och hon tvekar innan hon öppnar den. När det väl är gjort får innehållet fungera som röd tråd genom kapitlen.

Varför tvekar du först?

– För att jag undrar om det är värt det. Att berätta vad min pappa trodde på, vad min mamma trodde på. Är det någon som kommer att lyssna?

Ändå har du nu skrivit en hel bok, om både deras liv och ditt eget. Varför?

– Jag vet fortfarande inte och jag är kluven. Första kapitlen handlar om just det: att dela eller inte. Jag har ju alltid hållit mitt liv separerat från mitt offentliga. Det var skönt att följa varje tanke fullt ut, inte censurera mig. Men det får mig också att våndas. Ska vi dra tillbaka allt? Stoppa bokpressarna? säger Laleh och skrattar.

Några dagar efter intervjun, den 18 september, är det för sent. ”Jag såg hur vi var stjärnor” finns i bokhandeln. Berättelsen är ute.

När hon först slog igenom som artist, som 23-åring i mitten av 00-talet, blev Laleh känd för att vara ganska sluten. Flummig. I intervjuer svarade hon inte som unga kvinnliga artister brukade; ibland svarade hon inte alls. Debutskivan innehöll låtar i flera olika genrer, på svenska, engelska och persiska. Hon fick höra att hon var otydlig, men också att hon hade integritet.

Så där var det egentligen hela tiden. Redan som barn vägrade hon envist att möta de förväntningar som samhället kom med. Hon skulle inte plugga, hon skulle bli artist. Men hon skulle inte skriva kärlekslåtar, så där som alla andra gjorde. Och hon skulle inte bara bli artist, hon skulle producera sina album själv. När skivbolaget till slut gick med på det ägnade hon flera år åt att sova och äta billiga bakelser i en studio i en Stockholmsförort. Den var liten, men den var hennes. När hon slagit igenom och SVT ville att hon skulle framföra hitten ”Live tomorrow” på P3 Guldgalan gick hon upp och sjöng något helt annat.

Hon ler när hon tänker tillbaka på den tiden.

– Jag uppfattade mig själv som väldigt trevlig och artig, men jag har fått höra i efterhand att vissa tyckte att jag var jobbig och kaxig. Det kanske de fortfarande gör. Mitt sätt att jobba på är och var lite provocerande. Man ska jobba med hitmakare, gå in i ett system, men jag visste att jag inte skulle trivas med det.

Varifrån kom det där, att du ville gå din egen väg hela tiden?

– Det är något jag försöker klura ut i boken. Jag tror att det handlar om att mina föräldrar alltid satte så stort värde på mig. De tyckte att det jag sa och tänkte var värdefullt. Det var så konstigt, men jag betedde mig som att jag var klokast och rikast i världen, fast jag var en liten unge utan makt eller pengar.

Från sin mamma matematikern fick hon också med sig ett strategiskt tänkande.

– Av henne lärde jag mig att se maktens mönster – och hur kortsiktigt en del i vår bransch kunde tänka. Det var inte ovanligt att höra artister beklaga sig över sina första år, att de känt sig tvingade att göra musik som inte kändes rätt för dem. Så ville jag inte känna.

Laleh återkommer ofta till tacksamheten hon känner inför sina föräldrar och det de lärde henne. I dag är båda döda. Hennes pappa gick bort i en olycka 1994, hennes mamma i cancer knappt 20 år senare.

– Vissa av mina vänner är så: ”Måste du ge dem all kredd? Kan du inte ta åt dig lite själv?” Men jag landar alltid i hur viktiga de varit. De var två väldigt unika individer. Jag hade enorm tur. Jag önskar att det offentliga samtalet kunde vara mer som samtalen vi hade hemma. Respektfullt, utan att svartmåla, även om man tycker olika.

Föräldrarna träffades på universitetet i Iran, där mamman var student och pappan professor i litteratur. Åldersskillnaden var stor, och de var också olika som personer. Medan pappan ville lära av historien, var mammans blick fäst på framtiden. Laleh tror att hon egentligen är mer som sin mamma, och att det var därför det tog tid för henne att börja rota i Konsumkassen.

– Men jag lärde mig mycket när jag skrev. Som värdet i att hålla fast vid saker. Vi måste ju bevara, för framtidens skull. Hur brukade vi jorden förr i tiden? Kan vi lära oss av det för att slippa bli minioner till en stor AI-robot? Då är det pappa som talar genom mig, säger hon och skrattar igen.

Vi har lämnat potatislandet och gått över till Ytterjärna kulturhus, med sina mjuka, runda former och stora, ljusa salar. Laleh beställer te, jag tar en kaffe med mjölk från någon av de närliggande gårdarna.

Här tillbringar Laleh och hennes familj – partnern Gustaf Thörn, också musikproducent, och deras dotter – en hel del tid. De bor egentligen närmare stan, men skulle gärna flytta ut till Järna. Det är något med närheten till naturen. Att kunna odla sin egen potatis.

För bara ett par år sedan såg deras liv väldigt annorlunda ut. Då bodde de i Los Angeles, stretade på i den amerikanska musikindustrin. I Sverige blomstrade karriären och Laleh ville ge USA en chans. Det fungerade: snart producerade hon musik åt artister som Demi Lovato, Tori Kelly och Ellie Goulding. Hon hade återigen bestämt sig för att bryta ny mark, och gjort det.

– Jag fick en sån otrolig revanschlust när jag kom dit och blev behandlad som endast sångerska. Jag bara: Flytta på er!

När tidningen Vi publicerade en intervju med henne om karriären i USA fick den rubriken ”En poet bland vargar”. Laleh tänkte mycket på den rubriken. För visst hade även hon en varg i sig? ”Jag skulle palla trycket. Vara stark. Inte bara en poet”, skriver hon i boken. Men det var svårt. De kvinnliga musikproducenterna var få, konkurrensen hård, vissa män buffliga.

– I efterhand kan det kännas som att jag var med i en sekt, en über-popvärld med egna husgudar. Det var en lättnad att flytta därifrån och få lite distans. Jag hade ett mål och jag nådde det men när man bevisat något, hur länge ska man fortsätta bevisa?

Ibland funderar hon på hur mycket i hennes liv som drivits av revanschlust snarare än bara lust. Har hon levt sitt liv i reaktion i stället för att bara leva? Även det är något hon försöker klura ut i boken. Och kanske är revansch inte alltid en dålig drivkraft. Som den där gången när hennes bästis informerade henne om att hon inte ens nämndes i SVT:s dokumentär om svensk musik på 00-talet. Eller när en vän i LA krasst konstaterade: ”Såna som du blir inte legender.”

Det väckte något i henne. En rädsla för att bli bortglömd.

– För visst fanns jag på 00-talet? Jag kommer ju ihåg det. Hur det exploderade.

Men rädslan var inte förlamande. Tvärtom. Hon plockade upp telefonen, ringde sin svenska turnéledare och bokade Ullevi. Tre år senare, på sin 40-årsdag sommaren 2022, gjorde hon en slutsåld konsert på hemstadens jättearena. Hon var inte bortglömd.

– En kompis skämtade med mig innan jag vågade bokade Ullevi, han var så: ”Du ska inte spela på Ullevi, du ska springa barfota i en skog och lalla med en gitarr.” Men varför skulle inte jag kunna spela på Ullevi?

Drivs du av att inte riktigt kunna bli placerad? Stoppad i ett fack?

– Nej, det har aldrig varit min drivkraft, inte ens där i början av karriären. Men när alla snackade om hur viktigt det var med en ”tydlig image” så förstod jag vad de menade, men det kändes jobbigt att välja. Man vill ju vara en hel människa, inte en roll, säger Laleh och funderar.

– Jag tycker ju att jag är jättetydlig! Det är det som är skönt med boken, att jag nu kanske blir tydligare, även för mig själv. Alltså inte min image, utan på riktigt. Jag gillar inte ytliga relationer, de flesta relationer i mitt liv har varit väldigt långa. En sån vill jag ha med min publik också. Det är okej att det fått ta lite tid. Det är okej att folk har kallat mig flummig, för jag har alltid tänkt ”ni kommer fatta senare”.

Samtidigt finns det delar av livet som hon fortfarande vill hålla ganska mycket för sig själv. I ”Jag såg hur vi var stjärnor” berättar hon, för första gången, att hon har en dotter, men hon vill inte gå in på några detaljer.

– Jag ville ändå skriva om min upplevelse av att bli mamma, nu när det landat och gått många år, för det var viktigt i relation till mina egna föräldrar.

Kapitlen om föräldraskapet visar också att hon inte alltid tagit sina föräldrar på orden.

– Det där med giftermål och barn var inte en prioritet enligt mamma. Det var en annan tid, en annan feminism, där det viktigaste var att vi skulle vara fria och undvika att göra våra föräldrars misstag. I boken försöker jag förstå hur det påverkat mina låttexter och livsval.

Längst ner i Konsumkassen ligger det som var svårast att skriva om: polisrapporten om pappans död, en sensommardag vid en sjö i Floda. Laleh stod på stranden när pappan gav sig ut på vattnet efter att ha hört om en kvinna som kunde befinna sig i sjönöd. Han kom inte tillbaka.

– Jag sköt hela tiden upp att läsa den där rapporten, säger Laleh.

– Vi läser den senare, sa jag hela tiden. Nej, imorgon. Men nu när jag läst allt känner jag mig lättad. Och jag valde att ha med händelsen för att den väckte en viktig fråga i mig: Är människan värd att älska? Pappa tyckte det. Mamma kunde vara mer tvivlande.

Vad tror du?

– Jag kan också tvivla. Det kan vara skönt att slippa älska människan. Att vaggas in i likgiltighet. Men mina låtar och den här boken tyder nog på att jag älskar, trots allt.

I dag är Lalehs låt ”Goliat”, om barnen som ska ta över världen och göra jorden hel, stapelvara på svenska skolavslutningar. ”Some die young” blev en anthem för de som sörjde offren på Utøya, ”Bara få va mig själv” en hymn för frihet. Låtarna handlar ofta om människans värde, förmodligen, tror hon, för att hon så tidigt blev övertygad om sitt eget.

Genom skrivandet av ”Jag såg hur vi var stjärnor” återupptäckte hon barndomens musik, visorna och Cornelis-låtarna som mamman spelade i lägenheten i Hammarkullen. Det är vad hon vill utforska nu. Det, och något hon inte har utforskat tidigare: kärlekslåtar.

– Jag har inte unnat mig själv att göra kärlekslåtar tidigare. Jag har tänkt att det är bortskämt. Världen håller på att gå under, då kan väl inte jag hålla på och älta mina egna små känslor. Men nu tänker jag att de egentligen kan vara viktiga och spela roll för framtiden. På förra turnén improviserade vi fram ”Potatislåten”, på nästa kanske jag och publiken kan göra en kärlekslåt ihop.