De sjunger på finska – ser internationell språktrend: ”Finns ett sug efter lite annorlunda musik”

Redan debutalbumet hette ”Jönköping” och genom åren har det blivit låtreferenser till bland annat Arlanda och Saab. Men Vesterinen Yhtyeineen har alltid sjungit på finska och aldrig turnerat utanför hemlandet Finland. Förrän nu. I månadsskiftet september-oktober väntar fyra konserter i Sverige på mindre scener trots att gruppen når en bredare publik på hemmaplan med stora festivalspelningar.

– När vi startade för 20 år sedan kom tre personer till vårt första gig. En anledning till att vi började drömma om att spela i Sverige var att det blir som att återvända till rötterna och börja om på nytt, säger sångaren Tero Vesterinen på videolänk från studion hemma i Borgå med Pink Floyd-affisch och en prydlig rad gitarrer i bakgrunden.

På senare år har finska seglat upp som internationellt gångbart sångspråk på ett helt annat sätt än tidigare. Syskonduon Maustetytöt, som gästade Sverige i september, fick god draghjälp av sin medverkan i Aki Kaurismäkis senaste film ”Höstlöv som faller”. I 2023 års upplaga av Eurovision song contest blev Käärijä, som spelar på Berns i november, publikfavorit med ”Cha cha cha”. Omvänt ger Markus Krunegård snart ut sitt andra soloalbum på finska. Tero Vesterinen menar att Käärijä definitivt har banat vägen, men tror också att ”det finns ett sug efter lite annorlunda musik”.

– Vårt band är samtidigt väldigt influerat av Kent, The Cardigans, Atomic Swing och många andra svenska grupper som vi lyssnat på sedan tonåren. Men det finns också ett melankoliskt eller lite säreget drag i finsk musik som kanske går hem.

Säkerligen har även Finlands mer framträdande roll på den politiska världsscenen bidragit till större självförtroende, liksom det gemensamma Natointrädet med Sverige som stärkt banden mellan grannländerna. Därtill finns en sverigefinsk publik som återerövrat en tidigare skambelagd identitet.

Vesterinen Yhtyeineen betyder ungefär Vesterinen med band, lite som Bo Kaspers Orkester. Gruppen består i dag av elva musiker inklusive blås och brukar beskrivas i termer av både indiepop/rock och iskelmä, alltså schlager. I våras kom senaste skivan ”Liian hiljaista”, vars titel betyder ”för tyst” och handlar om olika situationer, där tystnaden blir ett problem. Inte minst i samhället.

– Åtminstone i Finland finns en tendens att tro att problemen försvinner om man inte pratar om dem och då blir det för tyst, säger Tero Vesterinen.

– Det finns även en låt som handlar om krig. Om personen man brukar vakna upp bredvid dör av en kula eller bomb så blir för tyst på morgonen.

I ”Toivo 95” undrar låtjaget i sin tur varför den starke fortfarande får bestämma och skriver ett brev till tyrannen med en önskan om fred. Tero Vesterinens farfar var för övrigt den berömde dragspelaren Viljo ”Vili” Vesterinen. En period under fortsättningskriget 1941 spelade man oavbrutet upp hans version av ”Säkkijärven polkka” för att störa ut ryska radiostyrda minor vid gränsen.

– Hans instrumentala inspelning hade precis rätt frekvenser för att blockera detonationssignalerna, berättar barnbarnet.

Farfar dog långt innan Tero Vesterinen föddes, men i fjol fick han chansen att sjunga in just ”Säkkijärven polkka” med farfars gamla orkester Dallapé, som då firade 100-årsjubileum med en yngre generation medlemmar. Det var barndomens besök på dragspelstävlingar till farfars minne som väckte intresset för i synnerhet livemusik.

– Jag beundrar verkligen Niclas Frisk från Atomic swing och vår trummis är nog Finlands största Kentfan. Med våra konserter i Sverige vill vi ge någonting tillbaka till svenska folket som har gett oss så många fantastiska band.

Läs mer:

Markus Krunegård på finska är en musikalisk nytändning