Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det är lätt att känna igen sig i Jonas Sjöstedt beskrivning av den politiska debatten. Det svenska samtalsklimat som internationellt ofta hyllas för sin civiliserade och inlyssnande ton har rört sig i amerikansk riktning.
För liberaler har ett anständigt samtalsklimat alltid varit en bärande princip i bygget av ett fritt samhälle. En debatt som sätter sakargument i centrum och låter medborgarna lyssna till de olika perspektiven är hela den fria åsiktsbildningens styrka. Bara så kan vi sakta men säkert utmejsla de bästa vägarna mot ett bättre samhälle. ”Deliberativ demokrati”, som den tyske filosofen Jürgen Habermas kallade det.
Till viss del delar jag Sjöstedts beskrivning av orsakerna till att denna modell i dag är i gungning. De sociala mediernas framfart och deras inneboende logik i att premiera det mest extrema, har gett debattens deltagare starka incitament att röra sig ut i marginalerna. EU:s förordning om digitala tjänster (DSA) var ett viktigt steg för att åtminstone hantera de värsta avarterna av denna utveckling med starka krav på plattformsbolagen att ta bort olagligt och hatiskt innehåll.
Men Sjöstedts analys haltar när det gäller de politiska orsakerna till debattklimatets utveckling. Utan större insikt om ensidigheten i analysen lägger Jonas Sjöstedt hela ansvaret för ”förgrovningen” på den politiska högern.
Det stämmer att delar av högern radikaliserats de senaste åren till den grad att den blivit fientlig till den liberala demokratin. Trumps Amerika har gått i första ledet, flankerad av den numera avsatte Viktor Orbán.
Ett seriöst försök att överkomma dagens havererade debattklimat måste börja i att erkänna högerns och vänsterns delansvar för läget vi befinner oss i
Även i Sverige är det lätt att bli illamående vid det språkbruk som utmärker vissa sverigedemokrater, och som imiterats av vissa i den traditionella högern.
Men likaväl stämmer det att delar av denna rörelse i Europa gått i motsatt riktning. Både Le Pens Nationell Samling och Italiens Giorgia Meloni – länge porträtterade som farliga nationalister – har rört sig mot mitten i synen på EU, rättsstaten och Ryssland.
När radikaliseringen ändå gått för långt har den traditionella högern visat sig kapabel att agera. Det var den liberala högern som uteslöt ungerska Fidesz ur EPP och som med Donald Tusk i spetsen till slut satte stopp för nedmonteringen av rättsstaten i Polen.
På ett liknande sätt har den svenska borgerligheten visat att den kan stå emot radikala högertendenser i regeringsställning. Efter fyra år med Tidö är public services oberoende ohotat, kulturens integritet intakt, och Sverige rankas fortfarande som en av världens mest stabila demokratier. Men vad spelar dessa nyanser inom högern för roll när oppositionsledaren redan bestämt sig för att likna Sveriges regering vid en auktoritär ”högerregim” (DN 12/5 2023)?
Samtidigt finns det giftiga hatet i Sjöstedts eget parti. De senaste månaderna har Vänsterpartiet figurerat i en rad skandaler där öppen antisemitism uppdagats. I juni visade Expressen hur 25 kandidater för partiet deltagit i firandet av Hamas terrorattack mot Israel, förnekar Förintelsen, sprider antisemitism eller hyllar Irans och Rysslands ledare.
I Europaparlamentet delar Sjöstedt partigrupp med kommunister och extremister som vill samarbeta med Ryssland och vägrar terrorklassa Hamas.
Vad säger Sjöstedt om dessa avarter?
Jag delar Sjöstedt uppskattning av Carl Bildt. Han har nämligen aldrig tvekat i att peka ut det oanständiga både till höger och till vänster.
Ett seriöst försök att överkomma dagens havererade debattklimat måste börja just där: att både erkänna högerns och vänsterns delansvar för läget vi befinner oss i.
Bara en ärlig blick där var sida tar ansvar för sina egna avarter kan utmynna i ett handslag och en genuin ansträngning att bygga något bättre.
Jag säger detta för att jag verkligen tror Sjöstedt menar allvar i sin omsorg om debattklimatet. Som vänsterdebattör har han alltid utmärkt sig genom att sätta sak framför person och anständighet framför hånfullhet. Kan vi enas om det hoppas jag att vi även kan enas om en analys av det svenska debattklimatet som är något mer allsidig.
Läs mer:
Jonas Sjöstedt: Jag har slutat titta på partiledardebatter, men börjat uppskatta Carl Bildt
