Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

”Stevie! Stevie, titta hit!”

Röda mattan-fotograferna ropar desperat hennes namn när hon kliver upp för den klassiska trappan iförd en midnattsblå Galliano-klänning och fjädersmyckad hög hatt. Rihanna häpnar och Beyonce gråter när artisten en stund senare gör ett bejublat överraskningsframträdande och sjunger ”Landslide” och ”Edge of seventeen”.

Stevie Nicks, 77, har just begått Met gala-debut i New York och skänkt den allt mer ifrågasatta tillställningen en välbehövlig dos stjärnglans. Och att det den här gången är just en äldre kvinna som väckt sensation är kanske ingen slump. 2026 är nämligen året då kvinnor inte bara är tillåtna att åldras – de till och med hyllas för det. Visar Stevie-ögonblicket till och med att ålderismen är död?

Kanske är det som vanligt ”all about the money”? Att vi nu hunnit fram till den tid där även den mest trögtänkta näringsidkare insett att äldre kvinnor är en köpstark målgrupp? (Något som vår egen queen Amelia Adamo försökte förklara redan för tjugo år sedan).

En annan möjlig anledning till att Stevie Nicks känns så rätt är kanske att AI och snyggfilter fått oss att tröttna på generisk, själlös perfektion?

En annan möjlig anledning till att Stevie Nicks känns så rätt är kanske att AI och snyggfilter fått oss att tröttna på generisk, själlös perfektion? Och att det för första gången i världshistorien är inne att vara mänsklig? För jag kan inte tänka mig någon mindre AI-kompatibel persona än den ikoniska singer song-writern. Så många ödesdigra, dumdristiga ingivelser (drogerna, en del av männen) och så många gudabenådade beslut (att gå med i bandet Fleetwood Mac och skapandet av några av rockhistoriens klassiker).

Stevies låtar är alltid mystiska och intuitiva, med poetiska och oförutsägbara låttexter – inte sällan med en ”häxig” kvalitet. När dåvarande pojkvännen Lindsey Buckingham klagade på att hon i texterna hoppade mellan första och tredje person frågade hon bara om han skulle sagt samma sak till Bob Dylan – vilket avslutade diskussionen.

Artistens speciella scenuppenbarelse har följt henne genom decennier; böljande maxiklänningar i chiffong och spets, caper och sjalar, stövlar och hög hatt. (Finns även förevigad som två varianter av Barbie-docka.) Oavsett vilka trender som gällt för dagen har Stevie svept in med sin oförlikneliga, dramatiska stil, högst medveten om vem hon är – från Menlo-Atherton High School, via rehab, till Met-galan: ”Här kommer jag! Och jag är en rockstjärna!”

Men måste man vara en glamorös artist som bejakar alla former av styling för att få respekt som åldrande kvinna? Går det att säga: ”Här kommer jag! En naturligt åldrad kvinna!” och mötas av stående ovationer? Det som nyligen hände Rachel Ward, 68, (”Törnfåglarna”) visar på två möjliga tolkningar av den saken.

Den tidigare 80-talsstjärnan, med naturliga rynkor och grånat hår, fick omedelbart motta hatiska kommentarer om sitt utseende

Skådespelerskan och numera farmaren lade intet ont anande upp ett videoklipp från sin gård där hon pratade om hållbart jordbruk. Den tidigare 80-talsstjärnan, med naturliga rynkor och grånat hår, fick omedelbart motta hatiska kommentarer om sitt utseende. Hon fick höra att hon var ”oigenkännbar” och hade ”åldrats dåligt”. En armada av kända och okända ryckte ut till skådespelerskans försvar, men själv garvade hon bara åt kommentarerna. Hon försäkrade att hon aldrig hade mått så bra och känt sig så fri som nu när hon slipper förhålla sig till den Hollywoodska, manliga blicken.

Kanske handlar det helt enkelt om att aldrig glömma vem man är innerst inne, oavsett om man är farmare, flerbarnsmamma eller ensamstående rockstar. Och att aldrig låta någon idiot värdera en utifrån, eller för den delen, definiera vad som är ett lyckligt kvinnoliv. Stevie Nicks skulle uppenbarligen aldrig tillåta det – och för det älskar jag henne.

För några år sedan uttryckte hon ambitionen att fortsätta sin musikkarriär tills hon är 80 år:

”Mitt liv är så som jag ville ha det, och det bästa är att jag inte kommer att dö som en drogmissbrukare – men jag kommer att dö en dag som en väldigt lycklig artist som gjorde allt jag ville.”

Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist

Share.
Exit mobile version