Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Coco Mellors
”Systrarna Blue”
Övers. Klara Lindell
Norstedts, 349 sidor
Coco Mellors är – häpnadsväckande nog – inte amerikan, utan britt. Men hon flyttade till USA och New York som tonåring, och bor där än i dag. Vilket märks.
Framförallt på hennes förkärlek för att formulera meningar som också skulle kunna gälla som visdomsord på Instagram. Klangen är nog menad att vara bitterljuv men övermannas ofta av en kväljande sötma:
”Lucky är tjugosex och vilsen. Det är faktiskt alla systrar som är kvar. Men vad de inte vet är detta: Så länge man lever är det aldrig för sent att bli hittad.”
Systrarna ifråga heter Blue och ger namn åt Mellors andra roman. Den första, ”Cleopatra and Frankenstein” kom ut 2022 – med dunder och brak, måste man nog säga. Romanen gjorde enorm succé bland läsarna och kanske framför allt på sociala medier, där omslagets oljemålning av en sorgsen och vacker vit kvinna ett tag syntes precis överallt.
Även ”Systrarna Blue” har en oljemålning av en sorgsen och vacker vit kvinna på omslaget. Hon tittar ut som en ledset kokett hundvalp och tvingar på en sitt hemliga mörker som det uppenbarligen är meningen att man ska börja fantisera kring.
Kanske har hon rentav problem med missbruk. Det har åtminstone systrarna i boken.
De växte upp med en alkoholist till farsa och ”beroendet surrade i dem alla likt elektriciteten i en ledning”. Äldsta systern, Avery, som tar hand om alla småsyskon började med heroin efter att de flyttat ut och hon släppt på kontrollen. Sedan skaffade hon sig ett på ytan perfekt liv som toppjurist med hus i den fina delen av London, plus regelbundna AA-möten.
Yngsta, undersköna Lucky är modell i Paris och festar sig medvetslös varenda kväll. Hennes storasyster Nicky dog av en opiatöverdos efter att ha blivit beroende av smärtstillande för sin endometrios. Den enda systern som aldrig rört ruset är Bonnie, som berusat sig med boxning i stället. Så pass att hon höll på att nå världseliten, innan en förödmjukande förlust en vecka efter Nickys död fick henne att plötsligt ge upp och ta ett jobb som dörrvakt i LA.
De tre Blue-systrar som återstår är alltså utspridda över världen när romanen börjar och ska på något sätt samlas ihop igen innan den tar slut. Vägen går genom skärvorna av Averys perfekta tillvaro, som slungas upp i luften när hon är otrogen mot sin underbara fru med en man.
I den delen av intrigen uppstår en märklig paradox – jag vet inte om jag någonsin tidigare har läst en bok som är både rå och tillrättalagd på samma gång. Skildringen av otroheten är osminkad, och det efterföljande bråket mellan Avery och hennes fru är romanens bästa scen. Mellors lyckas hålla båda berättelserna om relationen i luften samtidigt. Hon mildrar heller inte uppbrottets skoningslöst hårda villkor.
Prosan svettas Amerika som sagt, och ibland kunde översättningen ha applicerat lite mer deodorant
Tills hon så småningom gör det – i en epilog som får en att himla med ögonen minst lika mycket som visdomsorden. Redan innan är nätet som ska hala in systrarna och få dem att bli sams igen tydligt synligt. Färgen tröttsamt gräll. Själva intrigen är alltså långt ifrån rå; drar snarare åt det ultraprocessade hållet.
Prosan svettas Amerika som sagt, och ibland kunde översättningen ha applicerat lite mer deodorant. Formuleringar i stil med ”mannen som på inga vis försökte ge sken av att han inte lyssnade” irriterar. Andra gånger, som i fallet med ”håret var blekt till vågsvallsvitt” skänker översättaren Klara Lindells svenska säregen skönhet åt Coco Mellors bilder.
Hon är absolut inte någon usel författare. Det finns en blick på människorna här, provocerande terapeutisk förvisso, men i grunden klar. Och bland alla kväljande visdomsord ger hon då och då prov på genuin espri:
”’Har du tänkt på hur mycket mamma blundar när hon pratar?’ frågade Vish. ’Det är som om det hon säger är så sant att hon knappt står ut med att ta in det med alla sina sinnen.’”
Men för att skriva en bra roman hade Mellors behövt bejaka den råhet som bara syns fläckvis i ”Systrarna Blue”. Utan den blir boken ungefär lika djup och sann som oljemålningen på omslaget.
Läs fler texter av Samuel Levander och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
