Hon hade blivit kär, typ.
Att tolka historiska känslor är ingen enkel sak, men ibland låter det sig ändå göras.
Jane Austen var 21 år och hade aldrig bott någon annanstans än i barndomshemmet, prästgården i Steventon. Hon hade haft en lycklig barndom, om än spetsad med sådant gissel som alla damer i det georgianska England var bekanta med: maktlöshet, orättvisa och tystade familjegräl.
”Mödrar arga fäder borta”, klottrade en åttaårig Jane i sin franskabok.
För att vara en flicka född 1775 på landsbygden i Hampshire hade hon fått en imponerande utbildning. Dessutom hade hon fri tillgång till sin fars bibliotek. Där fanns givetvis teologisk litteratur, men mr Austen var också förtjust i den nya romangenren. En ovanlig fäbless för en präst vid denna tid. Intresset sipprade ner till hans yngsta dotter.
Var hon medveten om vilken begåvning hon bar på? Det fina folket i grannskapet anade det definitivt inte.
När den unga Jane Austen klev ut på dansgolvet såg de bara ytterligare en fjäril, fladdrig men söt och på jakt efter en make.
Tom Lefroy hette han.
”Ingen ung man har lämnat vårt college med ett högre betyg” löd slutorden om honom från hans lärare vid Trinity College i Dublin. Nyligen hade han flyttat till London för att fördjupa sina juridikstudier. De långa dagarna hukande över boksidorna i dålig belysning tog på krafterna och försämrade hans syn. Över julen 1795 bestämdes därför att han skulle resa till sin farbror och faster i Ashe i Hampshire för att vila upp sig.
Hans vistelse sammanföll med balsäsongen.
Kvällen den 8 januari 1796 bjöd familjen Harwood, en av traktens mer förmögna, på supé i sitt tegelgods med höga skorstenar, omgivet av rosor, välskötta gräsmattor och idegranshäckar. Efteråt blev det dans, förstås.
Jane var där. Det var även Tom. De hade bekantat sig med varandra på flera baler under julmånaden.
Uppfylld av lust och frispråkighet skrev hon dagen efter supén ett brev till sin bortresta storasyster och närmaste anförvant Cassandra:
”Det var en ytterst angenäm bal i går kväll… jag räds nästan att berätta hur jag och min irländske vän bar oss åt. Föreställ dig det mest sedeslösa och skandalösa som tänkas kan när man dansar och sitter ner tillsammans.”
Tom var seriös och stilig, med djupt blå ögon. Han var en ung och blyg gentleman. Under december månad hade de komprometterat sig med varandra tre gånger. Så beskriver åtminstone Jane själv med sin svårtydda ironi deras offentliga umgänge.
Han besökte henne även hemma i prästgården i Steventon. Efter det slog Jane fast att han egentligen bara hade ett enda fel: hans rock var för ljus.
En vecka senare var allt över.
”Till sist är dagen här då jag ämnar kurtisera Tom Lefroy för sista gången” skrev hon till Cassandra den 14 januari 1796.
Jane reste till balen i Ashe viss om att få en särskild fråga från sin irländske vän.
”Men jag ska avböja”, försäkrade hon systern, ”om han inte lovar att ge bort sin vita rock.”
Men det kom inget frieri och följande fredag for Tom Lefroy, uppvilad får man anta, tillbaka till London. Det gick ett rykte om att han skulle gifta sig med en flicka från Litchfield.
Jane Austen blev kvar i Steventon och bedyrade att alltsammans bara hade varit en liten flört, ingenting alls egentligen.
Långt senare, när Tom Lefroy blivit Irlands högsta domare och far till många barn, erkände han att han hade varit kär i henne också. ”En pojkaktig kärlek, men ändå en kärlek.”
Det måste ha varit en trist vår i prästgården.
Fast Jane hade få anlag för självömkan. Desto fler för självdistans.
”Min kära Cassandra. Var skall jag börja? Vilket av allt mitt viktiga nonsens ska få komma först?” skrev hon i ett brev om sin långtråkighet.
Cassandra var förlovad med Thomas Fowle som hade varit privatelev hos mr Austen. Förlovningen drog ut på tiden. Fowle saknade ännu medel nog för att kunna bekosta ett gemensamt hem åt dem.
Bröderna Austen jobbade sig uppåt i armén och i kyrkan, och så gifte de sig. Dessa 1700-talets sista år duggade bröllopsinbjudningarna tätt. Till slut var det bara Jane, Cassandra och föräldrarna kvar i huset i Steventon. Jane fick en ny klänning uppsydd, vidden var ypperlig, men färgen blektes i tvätten.
När hon var klar gav hon texten till sin far. Han hade läst tillräckligt många romaner för att inse att den var bra
Den äldsta brodern James Austen hade 1789 startat tidskriften The Loiterer – Dagdrivaren – som bjöd på en blandning av avancerade essäer och satir. I ett av de tidiga numren fanns en insändare av en missnöjd läsare som undertecknade med signaturen Sophia Sentiment.
”Loiterer har inte innehållit någon kärlek och ingen kvinna, åtminstone ingen ung kvinna, och jag undrar hur ni har kunnat göra er skyldig till en sådan försummelse.”
Den ironiska kvickheten skulle senare bli ett av Jane Austens signum. De få raderna i brodern James studentikosa veckotidning var en av de första gångerna som hon såg sina egna ord i tryck.
Efter att prästgården tömts på unga män stod flera rum tomma på övervåningen. I ett av dem satte hon sig och skrev på en historia om en ung kvinna vid namn Elizabeth Bennett och om hennes vankelmodiga sökande efter en stabil framtid och kärlek.
När hon var klar gav hon texten till sin far. Han hade läst tillräckligt många romaner för att inse att den var bra.
Mr Austen skickade den till en förläggare och föreslog ett upplägg där han själv skulle stå för kostnaderna om boken inte sålde. Han nämnde inget om vem författaren var. Det hade förresten kunnat göra detsamma, manuset refuserades så gott som omedelbart.
Mr och mrs Austen var måna om att deras döttrar skulle få de bästa av förutsättningar. I tjugoårsåldern skickades Jane ofta bort till släktingar i Godmersham, Gloucestershire och Southampton, större orter där de unga männen var fler än i Steventon. Hon blev också faster till en rad brorsbarn som hon tog hand om i längre och kortare perioder.
Men snart kom olyckorna slag i slag.
Cassandras fästman hade rest till Barbados med förhoppningen om att där göra sig tillräckligt med pengar för att kunna ingå äktenskap. Så blev det inte. Fästmannen dog av gula febern och kroppen kastades överbord i det karibiska havet.
Fyllda 70 beslutade mr Austen sig för att lämna församlingsarbetet, gå i pension helt enkelt. Inga konstigheter, om det inte vore för prästgården i Steventon. I slutändan var den en arbetsbostad, inte ett hem. Vart skulle familjen Austen nu ta vägen?
Cassandra och Jane saknade helt inflytande i frågan. Beslutet fattades över deras huvuden och föll på Bath. Janes släktingar har beskrivit hur hon svimmade när hon fick höra det, men det kan mycket väl ha varit en viktoriansk efterhandsdramatisering.
Bath var en relativt stor kurort som skulle tjäna mrs Austens vacklande hälsa väl. Under 1800-talets första år var det också en feminiserad stad, full av gamla jungfrur och änkor. Napoleonkrigen förde med sig en brist på unga män och på livsmedel, med prishöjningar som följd.
I Bath blev familjens knappa inkomster alltmer påtagliga. Mr Austen, som tidigare aldrig behövt betala för ett hem, hade kanske inte insett hur dyra de faktiskt var. Särskilt de som inte var mörka, små och fuktiga.
Man flyttade till trängre och trängre bostäder. Jane och Cassandra gjorde också en del resor till Wales, till exempel, och för att hälsa på systrarna Bigg-Wither som ofta hade besökt dem i Steventon.
Systrarna bodde på herrgården Manydown Park i Hampshire, inte långt från prästgården där Jane och Cassandra hade vuxit upp. I huset fanns även deras bror Harris Bigg-Wither.
Han var storvuxen och tystlåten, men en kväll öppnade han munnen och friade till Jane.
Hon sa ja.
Han var storvuxen och tystlåten, men en kväll öppnade han munnen och friade
Det fanns så många skäl för henne att göra det. Jane Austen närmade sig 30, på balerna i Bath träffade hon gamla bekanta som mindes när hon var ”en charmig ung kvinna”.
Inte var hon naiv heller, hon visste att ogifta kvinnor löpte stor risk att falla ner i fattigdom. Att bli fru Bigg-Wither skulle rädda henne från en sådan otrevlig belägenhet, dessutom skulle det ge henne ett hem.
Man kan bara föreställa sig den uppsluppna stämningen i herrgården den kvällen. Väninnorna skulle ju bli familj.
Men nästa morgon tog Jane tillbaka sitt ja.
Förmodligen förklarade hon sin omsvängning i ett brev, fast något sådant finns inte bevarat. Hon hade vid ett tidigare tillfälle omskrivit Harris i mindre smickrande ordalag.
Romantiken med sin känslodyrkan stod för dörren. Kanske var det bara så enkelt – och svårt – att Jane insåg att hon aldrig skulle bli kär i Harris.
Cassandra och Jane lämnade snabbt Manydown Park. Hemma i skrivbordslådan i Bath låg tre opublicerade romanmanus. Jane Austen gjorde nya försök att få ut dem i världen, förgäves, och snart blev mr Austen sjuk.
I januari 1805 fick han feber och ett tryck över huvudet. Han plågades av våldsamma skakningar. En doktor Gibbs ordinerade koppning. En uppvärmd kopp placerades över ett snitt i huden så att blod sögs ut.
Det hjälpte inte. Febern kom i vågor, det i sig gav visst hopp, men måndagen den 21 januari skrev Jane till sin bror Frank:
”Jag har sorgliga nyheter att berätta & känner innerligt med dig under tyngden av dem … Vår käre Far har slutat sitt ärbara & lyckliga liv, på ett sätt så fritt från lidanden som hans barn någonsin hade kunnat önska.”
Förlusten var stor. Ängslan likaså.
Med mr Austens död hade hans fru och två döttrar förlorat all ekonomisk trygghet. Det kom nu an på bröderna att försörja dem. Åren som följde flyttade kvinnorna runt mellan olika hyreslägenheter i Bath och Southampton, innan Janes och Cassandras storebror Edward förbarmade sig över dem. Som 12-åring hade han adopterats av ett barnlöst och mycket förmöget par som var släktingar till mr Austen. Det hade gjort honom själv till en välbärgad man och han erbjöd sina kvinnliga släktingar ett hus i Chawton, inte långt från sin egen 1500-talsherrgård.
De tegelröda väggarna skakade när de tyngre diligenserna for förbi. Husets entré låg bara några få meter från gatan som delade byn i två, och som även trafikerades av resenärer och gods mellan London och Portsmouth. Under en kort tid hade huset med det låga taket, de knarrande tiljorna och den vilsamma fruktträdgården fungerat som värdshus.
Den 7 juli 1809 flyttade Jane Austen in, tillsammans med sin syster Cassandra, sin mor och den ogifta väninnan Martha Lloyd.
För första gången sedan Steventon hade hon nu ett hem. Det innebar nya rutiner.
Dagarna inleddes med musik. Man hade kostat på sig ett hyrpiano, Jane övade varje morgon. Därefter gjorde hon frukost. Alla andra hushållssysslor sköttes av Cassandra och Martha. Så att Jane skulle ha tid att skriva? Möjligen var det så.
Släktingar och grannar kom och gick i ett. När hon inte behövde agera värdinna eller barnvakt satt Jane vid ett mycket litet och runt mahognybord i en vrå i matsalen. Hon skrev tätt på små pappersark.
Bland annat plockade hon upp ett romanmanus om systrarna Elinor och Marianne Dashwood som tvingas påbörja ett nytt liv när deras far dör och bror sviker. Hon moderniserade det en aning och skickade det senare till en förläggare vid namn Egerton i London. Han ville ha det. I oktober 1811 låg ”Förnuft och känsla” på bokhandelsdiskarna.
”A Lady” stod det kort och gott på försättsbladet. I en annons hade författarpseudonymen av misstag ändrats till ”Lady A” vilket förlänade romanen en air av mystisk aristokrati. Hela första utgåvan sålde slut. Jane Austen var 35 år gammal och en utgiven författare.
Järnet var varmt och det gällde att smida.
Bara två år senare utkom ”Stolthet och fördom”, romanen om Elizabeth Bennet som Jane Austen hade skrivit hemma i prästgården i Steventon och som refuserades trots att hennes far varit villig att ta den ekonomiska risken för boken.
Samma kväll som bokpaketet anlände till Chawton kom grannen Mary på besök. Jane läste högt ur den nya romanen utan att avslöja att den var hennes skapelse. Den ovetande Mary var road, tack och lov. Hon tycktes verkligen beundra hjältinnan Elizabeth Bennet, skrev Jane i ett brev till Cassandra och tillade: ”hur jag skulle kunna visa något överseende med dem som inte åtminstone skulle tycka om henne, det vet jag inte.”
”Stolthet och fördom” var Jane Austens hjärtebarn.
Även den hyllades och sålde slut.
Under besök hos brodern Henry i London gick Jane på teater och så shoppade hon. Inget extravagant, bara bomullstyg och taft till nya klänningar och en guldinfattad medaljong till sin trogna storasyster Cassandra
För första gången i sitt liv tjänade hon sina egna pengar. Fast inte så mycket som hon hade kunnat göra. Förläggaren Egerton var egentligen specialiserad på militärlitteratur, romanerna var mer av en sidoverksamhet.
När Jane Austen ett par år senare hade satt punkt för romanen som skulle komma att heta ”Emma” fick hon ett erbjudande från John Murray. Han var Lord Byrons och Walter Scotts förläggare. Jane förhandlade djärvt och ”Emma” trycktes i 2 000 kopior. Det var för mycket, skulle det visa sig. Romanen sålde dåligt, omnämnandena var få. ”Ledsamt” skrev Jane i ett brev till sin nya förläggare.
Det hindrade henne inte från att fatta pennan på nytt. Tolv månader tog det för henne att skriva den melankoliska berättelsen om Anne Elliot som av en slump återser mannen hon älskade som ung, men bevekades att välja bort. Hon gav den titeln ”Övertalning”, men skulle inte få se den i tryck.
Det fanns också perioder då hon inte kunde skriva alls. En märklig smärta i ögonen och ansiktet hindrade henne. Med åren kom den allt oftare.
Hon fick feber, huvudet värkte och ansiktet var ”alla möjliga felaktiga färger”, skrev hon till sin brorsdotter Fanny Knight. En annan brorsdotter minns hur tant Jane efter middagen behövde ta igen sig. Hon radade då upp tre stolar i vardagsrummet i Chawton och lade sig på dem. Det såg inte alls bekvämt ut.
Bröderna beslutade att hon skulle fara till Winchester ett par veckor för att se vad man kunde göra för henne på det stora sjukhuset där. Jane och Cassandra reste tillsammans i en täckt vagn och hyrde några rum intill den högresta Winchesterkatedralen.
Sjukhusets chefsläkare besökte henne. Vad hon fick för behandling är okänt, liksom vad hon faktiskt led av. Att utsikterna var dåliga anade hon dock, men ännu var hon inte helt redo. ”Guds försyn har sparat mig & måtte jag vara mer skickad att stå inför honom när jag blir kallad, än vad jag vore nu!” skrev hon till väninnan Anne Sharp i maj 1817.
Snart kunde Jane inte skriva alls längre. En dag frågade Cassandra, som ständigt satt vid sin lillasysters sjukbädd, om hon ville ha något. ”Ingenting annat än döden”, löd svaret.
Efter en utdragen kamp kom den.
Jane Austen dog den 18 juli 1817, 41 år gammal.
Den kult som under följande sekler skulle bildas runt henne och de mängder av tolkningar som hennes romaner skulle ligga till grund för, kunde hon trots sin vitala fantasi knappast ha föreställt sig.
Jane Austen öppnade dörren för generationer av författare att skildra sociala spel, den laddade tillvaron inom hemmets fyra väggar och framför allt sökandet efter kärlek. Som ingen annan övertygade hon oss om att även det lilla livet rymmer drama och passion.
Artikeln baseras på ”Jane Austen. Brev” översatta av Paulina Helgeson och utgivna av Albert Bonniers förlag 2017, biografin ”Jane Austen at Home. 250 birthday edition” av Lucy Worsley utgiven av Hodder & Stoughton 2025 och Jane Austen House i Chawton, Hampshire.
Läs mer:
Isabelle Ståhl: Mr Darcy gör kvinnor besatta av kyliga män
Läs fler texter av Sandra Stiskalo
