De undersöker vardagsfilosofi för fyrtioplussare

Även vardagliga händelser blir lätt dramatiska, ibland med livsavgörande konsekvenser: Killen som skulle bli filosof försov sig och missade studentprovet i finska. Utan examen blev det inga universitetsstudier, men till teaterhögskolan gick det att söka ändå och på den vägen är det. I dag är finlandssvenska Akse Pettersson en av Finlands mest uppmärksammade regissörer och i höst gör han sin första uppsättning i Sverige.

”Sisyfos i vardagsrummet” har premiär på Kulturhuset Stadsteatern i oktober och filosoferar – som titeln antyder – fritt kring vardagslivets vedermödor.

– Teater behandlar ofta specialtillstånd och katastroftillstånd. Ungefär så här: det var ett vanligt liv, men så en dag hände det här och det riktar vår blick mot den där särskilda dagen. Jag tänkte att det skulle vara fascinerande att inom kontexten för teater i stället rikta blicken mot det där vanliga och hitta det särskilda i vardagen.

I verkligheten finns ju sällan någon spektakulär upplösning som viss dramatik kan få oss att tro. Akse Pettersson talar om falsk försoning.

– Det finns en förväntan på att det ska finnas ett stort slut, att trådarna ska gå att knyta ihop eller lösa upp på ett snyggt sätt. Jag tycker att upplevelsen av världen är mer ambivalent.

När DN besöker repetitionerna filar ensemblen på övergångar mellan korta scener som skådespelarna arbetat fram tillsammans med regissören. Någon släpar hem matkassar, någon annan hänger tvätt och mitt i alltsammans finns känslan av otillfredsställelse.

– För mig sker skapandet av ett verk ofta i bitar. Man gör någon iakttagelse och tänker att det skulle kunna vara stoff för ett verk. I det här fallet så handlar det mycket om upplevelsen av att befinna sig vid ett vägskäl.

Akse Petterssons genombrottspjäs ”Kaspar Hauser” på Q-teatteri 2014 gjorde att regissören utropades till talesperson för generation Y. Där handlade det om vilsna trettioåringar och drygt tio år senare riktas blicken följaktligen mot fyrtioplussarna. Sådant som tidigare i livet handlat om framtiden och möjligheter, förbyts i medelåldern mot insikten att det var så här det blev.

När Jonas Gardell i Expressen drog igång vårens teaterdebatt förfasade han sig över trenden med ”teater utan någon pjäs” och menade att det borde finnas ”en särskild krets i helvetet” för texter som tillkommit genom improvisationer i workshops med skådespelarna. Han nämnde bland annat ”Orosdanser” på Kulturhuset Stadsteatern och ondgjorde sig över dramatikerns marginalisering. Samtidigt är trenden med kollektivt teaterskapande varken ny eller specifikt svensk. Den internationella termen för arbetsmetoden är ”devising” och i höst spelas även ”Fejk” på Dramaten, där regissören Yael Ronen arbetat fram materialet tillsammans med ensemblen.

– Jag har inget behov av att jobba på ett svårt, konstigt eller annorlunda sätt. Det finns inget självändamål i det. Jag försöker göra en föreställning på ett sätt som jag själv förstår mig på och ta vara på det som är bra med att göra teater, säger Akse Pettersson.

Han växte upp i Vanda strax utanför Helsingfors och gick i svenskspråkig skola, men utanför lektionerna pratade han mest finska med kompisarna. Under teaterkarriären har han hittills arbetat nästan uteslutande på finska trots att han alltså i grunden har svenska som modersmål. Kanske har den språkliga identiteten skapat en viss känsla av utanförskap, menar han. Mot den bakgrunden ser Akse Pettersson den processbaserade arbetsmetoden som ett sätt att testa om personliga idéer och tankar är allmängiltiga.

– Teater, eller konst överlag, är ju mycket en växelverkan mellan det mycket specifika och det allmänna, det privata och det samhälleliga. Å ena sidan kan något som är mycket lokalt vara ganska allmänmänskligt, medan det som är mycket allmänt kanske inte når ut alls, så det är en svår balansgång.

Halvt på skämt säger han att tekniska uppfinningar alltid påverkat hur vi gör teater. Det handlar om alltifrån hur tryckpressen gjort det möjligt att publicera manus till hur dagens pjässkrivande påverkas av möjligheten att kopiera och klistra in text.

– Att på förhand bestämma vad människor säger och i vilken ordning de säger det är ett smart sätt att göra teater på. Jag har ingenting emot det. Jag jobbar också så. Oftast finns det ett manus som vi följer, men jag upplever att det ibland finns saker som är svåra att nå bara genom att skriva och att jag kommer fram snabbare om jag tar en annan väg.

Överföringen från det skrivna ordet till teaterscenen beskriver han som ”ett famlande efter handlingar, bilder eller meningsfulla gester”.

– Det finns ett citat av Marguerite Duras som ungefär går ut på att en grundförutsättning för skrivande är att tåla ensamhet. När jag hörde det tänkte jag att det är så fascinerande, för teater är precis tvärtom: grundförutsättningen är att tåla andra människor, säger Akse Pettersson och skrattar.

Han menar att teatern behöver både skådespelarna som kan vara närvarande i nuet och ett ”yttre perspektiv” som funderar över sådant som narrativ och dramaturgi.

– Man kan både lägga för stor och för liten vikt vid det skrivna ordet. Men för mig är den risken inte av primär betydelse för jag tycker att risken att tappa kroppsligheten också är stor, liksom risken att tappa musikalisk och rytmisk lyhördhet eller tonen för samhällelig relevans.

När han frågar sig vad som är specifikt för teater blir kärnan något annat än berättelsen.

– Hela grejen med att vi ser på när någon tampas med ödet att vara människa, att vi betraktar oss själva och att vi gör det tillsammans i ett rum knyter oss tillbaka till grekerna och tragedins födelse. Där finns någonting som stundvis är magiskt.