Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”POV: Your wife just breastfed for the last time.” En man sätter upp girlanger och bakar tårta i form av två bröst. Hans fru har ammat i ett helt år och detta ska firas, inför publik på internet. En nybliven tvåbarnsmamma berättar om sin upplevelse av ”gender disappointment” och hur hon till slut vande sig vid tanken på ännu en pojke. En kvinna räknar upp de flicknamn som varit nominerade men inte nått ända fram; det faktiska namnet blir ett eget avsnitt. När familjelivet ska bli till innehåll krävs inte bara konflikt och dramatik, utan också nya och alltmer specifika ritualer kring parbildning, bröllop och reproduktion. Babymoons, dadchelor parties, filmade hemförlossningar, ”push-presenter för alla budgetar” och hela konton som går ut på att dokumentera knoddens matresa från mjölk till fast föda.
Som den amerikanska journalisten Fortesa Latifi skriver i boken ”Like, follow, subscribe” (2026) finns det få saker som är så lukrativa för en internetmamma som en stadig ström av graviditeter, förlossningar och så kallade milstolpar: ”Algoritmen älskar bebisar.” Delvis är det givetvis mitt eget fel att det ser ut såhär i min telefon. Jag är tydligen så utmattad av mitt eget familjeliv att det enda jag orkar göra är att stirra på andras. Och flödet lär sig snabbt. ”Momfluencing” och ”sharenting” är en miljardindustri.
Men den pågående familjepsykosen är större än sociala medier. Ta bara intresset för släktforskning. I en studie från Göteborgs universitet beskrivs hur intresset för kommersiella dnatester har exploderat till ett ”globalt fenomen”, och att det just är tanken på att få upptäcka specifika familjeband som lockar – snarare än att söka bekräftelse på vem man ”är” i nationell eller etnisk bemärkelse. Visst är det skönt att folk inte drivs av etnonationalistiska fantasier, men när blev den egna släkten det mest intressanta man kan ägna sig åt? Efter produktioner som ”Vem tror du att du är?”, ”Allt för Sverige” och ”Genjägarna” söker SVT just nu unga människor som har en ”obesvarad familjegåta” till en ny realityserie. Man vet att det är dåliga tider när vi förväntas krypa tillbaka in i livmodern så fort vi sätter oss framför TV:n.
”Ser vi nu en inåtvändning, en borgerlig intimisering i stil med 1800-talets Biedermeierromantik” frågade sig poeten Malte Persson för ett par år sedan (Expressen, 16/2, 2023). Det verkar så. I höstens valrörelse återkom ordet ”barnfamiljer” gång på gång, som en besvärjelse. Barnfamiljen är sin egen förklaring, säg ”barnfamilj” så förstår vi omedelbart att du talar om något viktigt. Statliga expertgrupper ska få oss att skaffa avkomma, och tidningar åker på reportageresor till exotiska fertilitetshubbar som småländska Sävsjö i jakt på ortens ”sexiga hemlighet” (Expressen, 26/9). Det är länge sedan någon ropade ”död åt familjen” ens på skämt, eller vågade föreslå att man kanske skulle kunna leva tillsammans på andra sätt.
Barnfamiljen är sin egen förklaring, säg ”barnfamilj” så förstår vi omedelbart att du talar om något viktigt.
Samtidens besatthet av familjen har egentligen bara ett undantag – och det är det gamla vanliga undantaget. De har för många barn. De är uppdelade i klaner. De vill ta hit hela släkten. Eller kanske sina närmaste i alla fall? Idag, 1 oktober, träder en rad förändringar i kraft kring anhöriginvandring. Bland annat måste den så kallade anknytningspersonen vänta i minst två år innan det över huvud taget går att ansöka om att ta hit familjen. På ren svenska innebär det att en förälder tvingas vara skild från sina barn i två år innan frågan ens kan väckas. Dessutom höjs kraven på försörjning, så att den som till exempel vill förenas med make och två barn måste ha en inkomst på nästan 53 000 kronor i månaden före skatt. Jag vet inte vad du som läser det här tjänar, men jag vet att den här lagändringen är en form av sadism.
Dessutom gäller det nya försörjningskravet också när man söker om förlängt uppehållstillstånd. En familj som redan lever här kan alltså slitas isär om en förälder blir arbetslös, får lägre lön – eller om familjen får fler barn. Risken för utvisning ska vara permanent, och byggas in i lagstiftningen. Snälla föd fler barn! Nej alltså inte ni.
I botten av denna ordning ligger inte bara ett förakt mot de internationella överenskommelser Sverige brukar skryta om att följa. ”Konventionsstaterna ska säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar”, står det i Barnkonventionen – liksom att ansökningar om familjeåterföreningar ska ”behandlas på ett positivt, humant och skyndsamt sätt”. Här vilar också något djupare, och mer groteskt. I en tid som är besatt av familjen som enhet blir påtvingad splittring och separation ett sätt att peka ut vem som är fundamentalt annorlunda. Som inte riktigt behöver behandlas som en människa.
Läs fler texter av Kristina Lindquist.
