Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Politisk polarisering, det vill säga att väljare och partier står långt ifrån varandra i vilken politik de vill se förverkligad, är inget nytt och ses ofta som något bra i en välfungerande demokrati. Det vi däremot har sett under de senare decennierna är en ökande tribalism och ett tilltagande politiskt hat mellan väljargrupper. Forskare kallar detta för affektiv polarisering, det vill säga ett förutfattat och känslomässigt avståndstagande från människor enbart baserat på deras partipreferenser. Amerikanska studier har exempelvis visat att den instinktiva motviljan mellan demokrater och republikaner är starkare än rasfördomar.

Det finns dock en paradox i diskussionen. Den politiska polariseringen mellan partiernas politik har nämligen inte ökat. Tvärtom har den minskat till den grad att forskare som ombeds hjälpa medier att bygga sina valkompasser vittnar om att det blivit svårt att formulera frågor som kan vägleda väljarna. Partiernas sakpolitik har helt enkelt blivit så samstämmig att den knappt förmår att få valkompassnålen att stanna för att peka i en tydlig riktning.

Den splittring som tilltar är den mellan väljargrupper. Skillnader mellan mäns, kvinnors, storstadsbors och glesbygdsbors partisympatier växer, liksom det politiska hatet mellan väljargrupper. Vi ser alltså en allt större samstämmighet mellan partiernas politik, samtidigt som vi ser en allt våldsammare motvilja mellan samma partiers anhängare. Var kommer den ifrån? Och vad är det som driver den?

Den studie som vi har genomfört inom ramen för Globeknot ger en tydlig indikation. Vårt arbete bygger på en Novusundersökning där vi har studerat vilka underliggande faktorer som driver den affektiva polariseringen och det politiska hatet hos svenska väljare. En faktor sticker ut: Graden av politisk kunskap. Individens kunskapsnivå väger nästan nio gånger tyngre än renodlad partisympati när det gäller att förklara svenskarnas politiska hat. En väljare med hög kunskap om partiernas faktiska politiska position kommer som regel att hysa avsevärt lägre motvilja mot anhängare av andra partier.

I andra änden visar tyska studier också att väljare är förhållandevis överens, åtminstone på en principiell nivå, om de grundläggande premisserna för de frågor som i dag anses vara mest splittrande.

Boken ”Triggerpunkte” slog 2025 ner som en bomb i den tyska polariseringsdiskussionen. Forskarna bakom boken kunde visa att anhängare av Alternativ för Tyskland, De gröna eller Die Linke i huvudsak var överens om fundamenten i de så kallade kulturkrigsfrågorna. De var eniga om att klimathotet är på riktigt och att det är en självklarhet att människor på flykt undan krig och förföljelse ska kunna erbjudas skydd i ett annat land. Konfliktytorna fanns i stället i hur dessa utmaningar bör hanteras, och – kanske viktigare – vem som ska bära kostnaderna för det.

Den politiska elitens retorik kan få starkare fäste när väljarnas kunskapsnivå är lägre

Så hur går detta ihop? Hur kan den politiska splittringen minska medan det politiska hatet mellan väljargrupper ökar? Svaret, enligt ”Triggerpunktes” författare, finns i sättet som populistiska ytterlighetspartier, framför allt på högerkanten, vunnit framgångar i Europa och andra delar av världen under de senaste dryga 15 åren. Genom att identifiera de enskilda konfliktytor som andra partier inte hanterat har de som framgångsrika polariseringsentreprenörer laddat sakpolitiska konflikter med kulturella värderingar. Enligt detta synsätt är kulturkriget skapat och framgångsrikt marknadsfört till väljarna.

Vår studie bekräftar den bilden. Vi ser tydligt att väljarnas antipatier gentemot riksdagspartier i huvudsak inte fördelar sig efter ideologi eller sakpolitik, utan efter upplevda kulturella värderingar. Dessa kulturella värderingar fungerar dock inte som någon vidare vägledning i sakpolitiken. Undersökningen visar att den politiska elitens retorik kan få starkare fäste när väljarnas kunskapsnivå är lägre. Om vi ska bromsa den affektiva polariseringen behöver vi alltså motverka sammanblandningen av social och politisk identitet, samtidigt som vi ökar väljarnas kunskaper om vad partierna faktiskt står för i fråga om policy.

Men den politiska eliten gör tvärtom. Förskräckta, och möjligen imponerade, av polariseringsentreprenörers framgångar, anammar de deras strategier. Det är i dag smärtsamt att lyssna på politiska debatter i svenska medier. Sakpolitiska frågor besvaras med utsagor om motståndarpartiet, inte med tydliggöranden om den egna politiken. De tveksamma väljare som lyssnar har ingen vägledning att hämta i en sådan valrörelse.

Det är inte algoritmernas fel att diskussionen ser ut så här. Det är ett medvetet val av partierna och deras strateger. Det politiska samtalet formas fortfarande i samspelet mellan den politiska eliten och de etablerade medierna. Även om sociala medier står för en stor del av spridningen av dem så är det sällan där budskapen formuleras, men det är där de förstärks.

Det vilar alltså ett tungt ansvar på våra politiker och på medierna som ger dem deras utrymme. Endast de är i en position där de effektivt kan motverka en fortsatt tribalisering av det politiska samtalet. Endast de är i en position där de på ett betydande sätt kan bidra till en ökad politisk kunskap bland väljarna. Detta kräver att partierna vågar avstå från att ta rygg på polariseringsentreprenörer – något som kräver nog så mycket självbehärskning.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Två företrädare för opinionsföretaget Indikator: ”SD kan avgöra valet – men inte på sättet ni tror”

Ann-Therése Enarsson, vd för tankesmedjan Futurion: ”Politikens blåögdhet inför AI bäddar för populism”

Share.
Exit mobile version