I sex års tid var Pelle och Monica Holmberg utan nära grannar. I sex år stod gården på andra sidan ängen tom efter att Ragnar gått bort och Elisabeth flyttat till Karlstad.
Vad skulle hända med gården? Skulle något av barnen ta över eller skulle hela rasket säljas? Ibland var någon där och klippte gräset och vintertid hölls boningshuset uppvärmt. I övrigt rådde stiltje.
En sommar bodde de gamla ägarnas barnbarn Cornelia där med sin flickvän Elsa. Det var en bra sommar som väckte hopp. Men den tog slut och många somrar kom och gick utan att de syntes till igen. Kanske var livet på landet inget för dem, trots allt.
Men i fjol kom Cornelia och Elsa tillbaka till gården. Den här gången som äkta makar med två ungar och en ouppfostrad hund, och med sikte på att stanna i alla sina dagar. Sedan dess har Pelle och Monica inte haft en lugn stund. Särskilt inte Pelle.
– Vi visste inte hur mycket vi skulle behöva Pelle och Monica när vi flyttade hit. De har blivit som en extra familj för oss och det finns inget Pelle inte kan, säger Elsa Swärd.
– Mina föräldrar och min syster bor i Karlstad, så vi kan alltid få barnvakt utan problem. Men Pelle och Monica är våra vardagshjältar, säger Cornelia Swärd.
Inte heller paret Swärd har haft en lugn stund. Ett lägenhetsbyte i Stockholm och en hyresrätt som ombildades till bostadsrätt gav ett bra startkapital när den såldes. Nu är gårdens alla byggnader, och de 25 hektaren mark som hör till, deras. Och så även hela ansvaret.
På kylskåpet i det väl tilltagna köket, som kan rymma ett helt jaktlag, håller en lång att göra-lista på att drunkna bland barnteckningar. Den är dedikerad framtida fix och don med gården. Men låt oss fokusera på det några av sakerna som redan är strukna. ”Hägna in köksträdgården” – check. ”Beställa kattlucka” – check. ”Få i vattenpumpen i sjön” – check.
– Det var Pelle som hjälpte oss med pumpen. Jag hade ingen aning om att den först behövde dränkas för att fungera. Nu kan vi vattna odlingarna med vatten från sjön, säger Elsa.
Jämte att göra-listan sitter en tabell över hur många åkersorkar parets två bondkatter har tagit. Kaj leder för tillfället stort över Poppy, men så har hon också fullt upp med annat just nu. I en garderob på övervåningen diar hon tre dagsgamla kattungar.
– Vår son Ragnar har döpt dem till Pelle, Monica och Lasse, säger Elsa.
Vem är Lasse?
– Ingen aning, men det lät bra, säger hon.
Snart kommer även Elsa och Cornelia Swärd att vara trebarnsföräldrar. Cornelias mage putar ut. Sedan tidigare har de sönerna Ragnar, sex år, döpt efter Cornelias farfar, och Allan, fyra år. Det blir en kille även den här gången. Vad han ska heta? Gösta.
Cirkelsågens skrik skär genom glesbygdens tystnad. Hantverkarna som byter fasad på boningshuset är i gång igen efter matlådan. Makarna Swärd gör vad de kan själva, men känner sina (och Pelles) begränsningar. De vet när betald hjälp måste lejas.
Med fötterna i lånade stövlar är det dags för en rundtur. Den gamla hundgården har växt igen och labradoren Maggan försöker få hantverkarna att leka apport med en bit spillvirke. Det är nya tider på gården vid Mossbergssjön, liksom i riket i övrigt.
Cornelias farfar Ragnar var flottningschef på Klarälven och farmor Elisabeth distriktssköterska. Elsa och Cornelia har ett förflutet inom tv-branschen och träffades när de båda jobbade med ”Farmen”. I dag arbetar Cornelia som veterinär i Sunne och Elsa delvis som influerare, delvis som projektledare för ett byggnadsvårdprojekt i regi av Torsby kommun.
Dessutom är paret en deckarduo på uppgång. Deras andra bok ”Blodröta” är sommarens följetong i DN. Debuten ”Rovdrift” från i fjol belönades med såväl Adlibrispriset som Föreningen Värmlandslitteraturs debutantpris. ”Twisten på slutet är verkligen något alldeles särskilt”, skrev DN:s Jonas Thente i sin uppskattande recension.
Passande nog är det ett liv likt det som deltagarna i ”Farmen” lajvar som paret nu håller på att upprätta. Elsa står för grönsakerna och Cornelia, som jagar, står för köttet. Efter att ha fått hålla till godo med en kolonilott under åren i Uppsala, där Cornelia pluggade till veterinär, är det nu bara orken som sätter gränser för trädgården. Höns och getter ska införskaffas.
Intresset för att veta vad man stoppar i sig låg till grund för debuten ”Rovdrift”. Systematiskt fusk och dolda sanningar i livsmedelskedjan visade sig vara finfint stoff för en deckare.
Vid en första anblick är det många stadsbors dröm som paret har realiserat. Ett stort hus intill en sjö vid vägs ände. För andra är det en mardröm. Att leva i ett renoveringskaos utan slutdatum med små barn, samtidigt som pengar ska tjänas och författardrömmar förverkligas.
Jag skriver det med all respekt: gården är sliten. Fast inte lika sliten som makarna Brobergs, den en gång så framgångsrika deckarduon i ”Blodröta” som efter att deras lilla dotter för många år sedan försvann spårlöst på Södermalm i Stockholm drog sig tillbaka från strålkastarljuset till Värmlands skogar. Dit reser nu journalisten Vera Bonde våren 2034 för en intervju, samtidigt som sambon, polisen Maggan Kipowski, får ett knepigt mord på halsen.
”Våren 2034”? Nu blev det väl ändå lite tokigt, tänker nog läsaren. Icke så. ”Blodröta”, liksom ”Rovdrift”, utspelar sig nämligen i en nära framtid. Duon har puttat fram sitt deckaruniversum ett par år för att få större svängrum i samhällsskildringen.
– Vi kan dra ämnena som vi skriver om lite längre. Dessutom är det väldigt roligt och ger stor kreativ frihet och ställer mindre krav på research för till exempel polisarbete och den organisationens struktur, hur lång tid provsvar brukar dröja och liknande. Och det blir ju lite läskigare att läsa om en nära framtid, där saker har gått åt helvete – men inte mer åt helvete än att det faktiskt inte är helt orealistiskt om man tänker på nutiden, säger Elsa.
Det blir ju lite läskigare att läsa om en nära framtid, där saker har gått åt helvete
Gårdens många byggnader är fulla av bråte från urminnes tider fram till våra dagar. Man kan inte se sig mätt på alla prylar, mojänger och märkligheter. Det är utan att överdriva som att kliva rakt in i en ”Pettson och Findus”-bok. Det enda som saknas är några mucklor.
– Innan vi köper något som vi saknar brukar vi gå ut och titta i något av husen. För det mesta visar det sig att vi redan har det, säger Cornelia.
En oroligt lagd person skulle i den här miljön genast koppla såväl hundar som småbarn. Farorna för ett barn är oräkneliga. Rostiga spikar, glasskärvor, en sjö, fallfärdiga hus. Men makarna Swärd ser något annat som den stora faran.
– Sedan vi flyttade hit är våra barn fria på ett gammaldags sätt, de får springa runt, cykla och klättra, de ramlar och får skrubbsår. Men de har i princip ingen skärmtid och vi kommer att hålla dem borta från internet så länge som vi bara kan, säger Cornelia.
Samtidigt är Elsa influerare. Hon skapar innehåll, inte sällan med hjälp av familjen, och beskriver sig själv som klistrad vid telefonen. Man anar paradoxen.
– Att kunna försörja sig på Instagram är ett privilegium som jag är medveten om och tacksam för, speciellt eftersom det gett mig friheten att styra min tid och vara mycket med barnen. Baksidan är att jag blivit mitt eget skräckexempel. Mitt koncentrationsspann har blivit jättesmalt på grund av alla notiser. Jag vill inte att barnen ska ärva det beteendet, och jag vill skydda dem från allt skräp på nätet som deras hjärnor inte kan sålla i än, säger hon.
Fakta.Elsa och Cornelia Swärd
Födda i Lund 1995, respektive Karlstad 1990.
Bor efter några gemensamma år i Stockholm och Uppsala i Ekshärad i Värmland, där de har köpt Cornelias farmor och farmors gamla gård.
Träffades 2017 när de båda jobbade med tv-produktion. Blev kända namn genom podden ”Elsa och Cornelia gör barn” som handlade om deras väg till att som samkönat par bli föräldrar till sonen Ragnar, nu sex år.
Debuterade som författare med deckaren ”Rovdrift” (2025) som introducerade journalisten Vera Bonde och polisen Maggan Kipowski.
Andra boken om Bonde och Kipowski, ”Blodröta”, är årets sommarföljetong i DN.
”Blodröta” handlar just om vad digitaliseringen gör med barn, men också vad som händer när föräldrar försöker skydda sin avkomma för mycket från den verkliga världen. Det visar sig även att Brobergs försvunna dotter och mordet på Södermalm är trådar i samma väv.
– Jag kan absolut komma på mig själv med att döma andra när jag ser barn med telefoner i situationer där de borde uppleva annat, typ på Liseberg, men då får jag snabbt påminna mig själv om att andra föräldrar säkert dömer mig precis lika mycket, säger Elsa.
I det relativt färdigrenoverade vardagsrummet finns en gigantisk tv och ett Playstation av senaste modell som tillhör Elsa, men hon spelar bara när sönerna sover. (”Barnen vet inte ens vad det är för något.”) I framtiden ser paret helst att pojkarna dras till den platsbyggda bokhyllan (ett verk signerat Pelle). Där står klassiker, sci-fi och deckare.
Just spänningslitteratur är ett nytt intresse; det föddes när paret bestämde sig för att själva göra ett försök inom genren. De hade tidigare skrivit var för sig och blivit refuserade, men när de slog sina huvuden ihop och bytte från ungdomsböcker till deckare gick det vägen.
– Vi är ett toffligt par som gör allt tillsammans, så vi kunde lika gärna skriva ihop också, säger Elsa.
– Sedan hade vi nog en förenklad bild av deckaren, eftersom det ofta går lätt och fort att läsa dem. Men det betyder inte att det går lätt och fort att skriva dem, säger Cornelia.
Tillvägagångssättet är följande: tillsammans planerar de storyn till punkt och pricka samt stolpar upp berättelsen. Sedan drar de sig tillbaka till olika hörn av huset och skriver varsitt narrativ. Elsa skriver Veras kapitel och Cornelia skriver Maggans.
– Jag är en långsam författare jämfört med min fru. Jag vill gärna att mina kapitel ska sitta från början, utan att jag behöver skriva om dem, säger Cornelia.
– Medan jag slafsar igenom skiten första gången bara för att få fram något som jag kan jobba vidare med, säger Elsa.
En tredje bok om det omaka paret Vera Bonde och Maggan Kipowski är redan i startgroparna. Temat: Barnlängtan och ofrivillig barnlöshet.
– Jag har alltid haft en stark längtan efter att bli mamma och velat ha en stor familj, en liten flock som jag tar hand om och som jag ser till har det bra, säger Cornelia.
Fakta.Elsa och Cornelia om några roliga fynd bland allt bråte
* En söndervittrad plastpåse med gamla skelettdelar från olika djur, som Ragnar nu har på sitt rum och betraktar som en kär samling.
* Ett par täljda, omaka trägubbar som nu står på första parkett i bokhyllan.
* Någons guldtänder.
* Ungefär 300 glasburkar med lock.
* Ett oöppnat storpack sugrör med prislappen 1,95 kronor kvar.
Att bryta upp och flytta ut på landet är som sagt mångas dröm. Några vågar sig till och med på att förverkliga den. Men det är inte alla gånger det slutar lyckligt.
Man ser dem ibland, på Hemnet och Booli. Gamla hus på dekis i en lantlig idyll där ett renoveringsarbete har påbörjats men aldrig avslutats. Detaljer i inredningen vittnar om ett tidigare liv i en storstad. Man har hunnit med ett barnrum och ett sovrum. Kanske också köket. Men nu är huset till salu. Var det kärleken eller pengarna som tog slut?
– Kärleken är stabil men pengarna går åt snabbt här. Nyligen fick vi veta att vårt dricksvatten var otjänligt. Men samtidigt känner jag mig rik. Jag var ute och påtade i trädgården till klockan tio häromkvällen. Jag stod där i solnedgången och tittade på tulpanerna som stod i full blom och undrade när älgen skulle komma. Jag känner mig jätterik fast jag är väldigt mycket mer pank än vad jag har varit i hela mitt vuxna liv. Nu står hoppet till att Tyskland köper den tredje boken om Vera och Maggan, säger Elsa.
Om oron efter ett år på gården präglas av kassaflödet, så handlade ängslan inför flytten hur allt skulle bli. Elsa och Cornelia Swärd hade inga illusioner. De visste att det skulle bli över en timmes resa till närmaste Ikea. Och de trodde inte att de i Ekshärad skulle hälsas som frälsare bara för att de var en barnfamilj som flyttade till en avfolkningsbygd.
– De flesta som bor här är födda och uppvuxna här. Det fanns en rädsla att vi skulle betraktas som aliens och ha svårt att komma in i lokalsamhället, säger Cornelia.
– När man bor i en större stad är det inget man tänker på, att vi lever i en samkönad parrelation, men när man ska flytta till ett liten ort på landet där man inte känner någon och dessutom har barn börjar man tänka på det, säger Elsa.
Än så länge har integrationen gått bra. Att Cornelia är barnbarn till Ragnar och Elisabeth har underlättat. Den första tiden dök det upp folk som ville hälsa och ta en titt på nykomlingarna. Då var det bara att pausa arbetet på gården och sätta på kaffebryggaren.
Det är dags att runda av. En reporter ska hinna med ett tåg och en fotograf ska fixa mat åt sin dotter innan handbollsträningen. Ska sanningen fram har vi dröjt kvar lite för länge. Att tåget hinns med är långt ifrån självklart. Men en sak återstår fortfarande.
Det är dags att träffa personerna utan vilka paret Swärds liv skulle vara betydligt besvärligare. Vi sätter fart över ängen bort till Pelle och Monica. Elsa öppnar dörren utan att knacka och ropar hallå. Maggan kilar i väg mellan våra ben och in i köket. Där sitter de vid köksbordet. De är omkring åttio och ser precis ut som man kan tänka sig.
Vi var tvungna att ta en titt på er. Elsa och Cornelia har pratat om er nonstop.
– Jaså? Bättre grannar kan man inte önska sig. Vi sa det redan då den där sommaren: ”Tänk om de kunde flytta hit.” Ni ska väl ha er en kopp kaffe? säger Pelle Holmberg.
Fikat är uppdukat till parets son som ska titta förbi efter jobbet. Det räcker så det blir över också till oss andra. Men ett tåg ska hinnas med och en dotter ska ha mat. Och paret Swärd har som vi alla vet sjuttioelva tusen saker att göra. Det får bli fika en annan gång.
Läs alla hittills publicerade delar av sommarföljetongen ”Blodröta”




